Socker-Kreml är en fristående uppföljare till romanen I det heliga Rysslands tjänst. Böckerna, publicerade 2008 respektive 2006, anses vara en höjdpunkt i Sorokins författarskap. I det heliga Rysslands tjänst översattes till svenska av Ben Hellman redan 2008 och drog på ett kusligt sätt ut de auktoritära tendenserna hos Putin i sin fulla längd. Boken utspelar sig 2027 och skildrar en dag i en ”opritjniks” (högt uppsatt tjänstemans) liv.

I berättelsen åker han runt i sin Merca, tar ofantliga mängder droger, går på bordell och dräper adelsmän som inte betalat sina kopek till statskassan. Blandningen av medeltida mörker, stalinistisk terror och hypermoderna uppfinningar sätter stämningen. En tidsanda som för övrigt bredde ut sig i fler länder än Ryssland: tekniska framsteg och sociala bakslag. Titeln, på engelska Day of the Oprichnik – med sin anspelning på Alexander Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv – var knappast oavsiktlig.

Socker-Kreml, också den översatt av Ben Hellman, utspelar sig alltså 2028 och skrevs 2008, men kommer på svenska först nu. Det som var en dystopisk vision har förvandlats till det man inom sci-fi kallar proleptisk realism, där tendenser i nuet skruvas upp en aning. Sorokins Heliga Ryssland – en kleptokrati där kinesisk teknik laddas med rysk gas – känns inte så långt borta längre. Jag kan förstå Norstedts som framställer detta som en profetisk novellsamling. Ändå tycker jag att ”Socker-Kreml” varken fungerar estetiskt eller politiskt. Jag ska återkomma till varför.

Novellerna i Socker-Kreml svävar likt en drönare över Ryssland och registrerar ögonblicksbilder från slott och koja. Läsaren får besöka ett murarlag som inte uppfyllt sin kvot och blir piskade med saltspö. Vi får titta in i en opiumhåla där en efterlevande till en dissidentfamilj hallucinerar. I en annan novell sugs vi in i ”härskarinnans” dröm, där hon går runt i sitt vinterpalats och gnider fittan mot en interiör tillverkad av hårt pressad kokain.

Stämningen är karnevalisk, rabulistisk och djupt vulgär. På botten breder mörkret ut sig: brödköerna är tillbaka och ingen verkar ha koll på Sovjets historia, kallad ”den röda oredan”. Ofta tycker jag att bilderna från folkdjupet påminner om ett Youtubeklipp där en rysk oljearbetare lägger ut texten om den politiska framtiden. Medan en stupfull kollega vinglar runt i bakgrunden med lera i ansiktet.

Åt dessa ryssar, med sin vodka och lydfolksmentalitet, förväntades vi fnissa framför våra skärmar. Sorokin skulle kunna anklagas för att vara både russofob och att hysa klassförakt. Men vi bör nog läsa hans berättelser som burlesker, som både spelar på och leker med fördomar.

Det som binder samman novellerna är en sockerreplika av Kremls palatskomplex. I varje berättelse bryts en trehövdad örn av och smälter i munnen på en karaktär. Örnen, läser jag på Wikipedia, symboliserar kontinuitet från romarriket och herravälde över både öst och väst. Samtidigt är godissymbolen en anspelning på Marie Antoinettes möjligen uppdiktade uppmaning till de uthungrade bönderna: ”låt dem äta bakverk”. Inte särskilt subtilt. Men kanske går det inte att fånga den ryska tidsandan med små medel: detta är inte Tjechovs tidevarv.

Sorokin föddes 1955 och växte upp under den optimistiska epoken efter Stalins död. När han blev vuxen skedde en brysk omsvängning under Brezjnev-eran. Det kulturella klimatet mellan 1960 och 1980, under den ”utvecklade socialismen”, präglades av en strävan efter social och kulturell stabilitet.

Denna tvärvändning, där ett utopiskt språk plötsligt förgiftas, är ett bärande tema i Sorokins författarskap. I hans debutroman Normen (1979) tvingas godmodiga ryska undersåtar äta en påse mänsklig avföring varje dag. Sorokin är alltså inte en realist som spelar med sensibla fingrar på det psykologiska klaviaturet, utan en konceptualist som bankar med knytnäven på tangenterna. I de bästa novellerna i Socker-Kreml upplever jag att han lyckas fånga en rakt igenom eskatologisk stämning: hur de sovjetiska undersåtarna lever kvar i en medeltida föreställningsvärld, i väntan på en frälsare som ingen egentligen tror på, puffandes på sina pappyroser. Kanske skänker man de sista slantarna till en helig dåre, medan en drönare surrar över det primitiva jordbruket. Lite påminner det om den ungerska författaren László Krasznahorkais gotiska landsbygdsromaner.

Problemet är att Sorokin fastnat i rollen som kritikern av Post-Sovjet. Visst finns det många likheter mellan den värld som målas upp i Socker-Kreml och den kleptokrati som Putin har skapat – inte minst relationen mellan Ryssland och Kina fångas på ett träffande sätt. Ändå läser man inte boken med en känsla av att Sorokin haft tillgång till en spåkula. Till exempel förutspår han inte den postmoderna propagandasörja som Putin skulle hälla över befolkningen, och som träffande sammanfattats av Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”. Hur brutal och absurd Sorokins satir än är, överträffar den inte den råbarkade cynismen hos de styrande i Kreml.

Inte heller tycker jag att novellerna funkar rent litterärt. Redan i debuten använde sig Sorokin av chockeffekter i form av sex och våld. Men när han i en novell beskriver hur statstjänstemannen Ochlop går till en bordell – och där själva det pampiga slutackordet är gestaltningen av hans magnifika kuk – blir jag mest uttråkad. ”Förnyat av skickliga kinesiska medicinare, förlängt, förstärkt med fyra broskimplantat, en klinga av superfiber, ett reliefmönstrat överdrag, köttvågor och en rörlig tatuering med en hjord av vildhästar som stormar fram på opritjnikens stake”.

Inget ont om välformulerad buskis – men detta känns mest som en höglitterär variant av ”Ronny & Ragge”. I början av 2000-talet marscherade Putin-anhängare till Bolsjoj-teatern där de slängde Sorokins böcker i en gigantisk toalett, vilket givetvis ledde till enorma kommersiella framgångar. Kanske har Sorokin njutit lite för mycket av att plaska runt där nere i bajsvattnet.