Ledare 28 januari, 2015

Ett hopp att förvalta

Anna Herdy rapporterar från krisens Grekland och dagen då grekerna röstade med de lilla hopp de hade kvar. Går vänstern i Europa mot ett socialistiskt EU-projekt eller mot ytterligare nederlag i kriget mot marknadsfundamentalismen och vad kan vänstern i Sverige lära av Syrizas valframgång?

I en veckas tid har jag varit i Aten, mitt i den europeiska debattens tillfälliga epicentrum. Jag har träffat greker som har det svårt, greker som inte har det riktigt lika illa och framförallt har jag fått uppleva en historisk valseger för vänsterpartiet Syriza. Historisk i den meningen att det aldrig förr har funnits ett folkvalt parlament i Europa som bestått av en så stor del vänsterpolitiker. Tillsammans samlade Syriza och de grekiska kommunistpartiet KKE nästan 42 procent av väljarstödet. 

Men valet är också historiskt för att Grekland nu blir det första landet där väljarna i mycket bokstavlig mening fått rösta om resultatet av en nyliberal ekonomisk agenda. Om det är några som vet hur den sortens politik ser ut så är det grekerna och nu har de ratat den.

Grekland har nu en folkvald premiärminister som heter Alexis Tsipras. En man, som till skillnad från tidigare premiärministrar inte kommer från någon välbärgad politisk familj, och som inte har varit en del av det korrupta politiska system som präglat både de grekiska socialdemokraterna PASOK och högerpartiet Ny Demokrati. 

Förväntningarna på Alexis Tsipras är inte så stora som man med ett svenskt perspektiv kan tro. Nu när grekerna nått botten och det inte längre finns någon lön att beskatta eller några besparingar att flytta utomlands, då kan EU-topparna och högerpolitikerna skrämmas hur mycket de vill. Då röstar man med det lilla hopp man har kvar på den som vågar tala om förändring. För Alexis Tsipras kommer det hoppet att bli en tuff uppgift att förvalta. 

***

”Det är speciellt för mig. Jag har jobbat i 40 år, jag har haft ett företag, gjort en massa grejer när jag var ung som du. Nu är jag 62 år och arbetslös. Det gör mig rädd, jag kan inte tro att detta är jag. Men nu har jag ett sätt att leva. Jag vaknar, kommer hit, säger hej. Om de behöver mig till nått, så finns jag här. Du vet, psykologiskt, hur det fungerar. Det är väldigt skönt.”

Jag träffar Janis, som tidigare arbetat som reklamare, på på ett av de sociala center som uppstått i spåren efter krisen. Nu bor Janis inneboende ,helt gratis, hos en dam som har ett extra rum. Han har inget jobb och inga pengar. Till centret, som ligger i en källarlokal på en gata i stadsdelen Vyronas, kan den gå som behöver ett matpaket, hela skor eller mediciner. Invånarna i stadsdelen kommer och lämnar in saker de inte längre behöver och tar kanske något annat som de har behov av. Andra, som likt Janis inte har något, kommer för att hämta ett matpaket och en del hjälper samtidigt till med insamlingen av mat på marknaden. Det är de fattiga som hjälper de fattiga. Kanske köper de en tomat extra och ger till centrets insamling vid torget, kanske kommer de med några gamla kläder. Praktiska solidaritetshandlingar utgör nu de armar som håller samhället uppe. Ungefär 500 familjer kommer hit löpande och de flesta vet centrets koppling till Syriza.

Solidarity For All är den paraplyorganisation som med hjälp av pengar från Syrizas parlamentsledamöters löner finansierar matinköp till de hundratal solidaritetscenter som finns över hela Grekland. För att långsiktigt skapa ett förtroende för ett politiskt projekt i ett land som tappat hoppet om framtiden, är just detta en nyckel. Att verka och påverka samtidigt, och konsekvent visa att organisering lönar sig.

*** 

På Dagens Industris förstasida (27/1) ger ledarskribent Henrik Mitelman rött kort till Grekland och menar att EU bör kasta ut landet ur valutaunionen, för ”det vore en välgärning”. DN:s ledarsida vill inte vara sämre. ”Gratislunchens vänner vann i Grekland” är rubriken på en text som förklarar att marxister alltid vill ha allt gratis och att om Tsipras ”kör vidare enligt marxistisk maximalism, så tar pengarna snart slut.”

Man kan säga mycket om Syrizas ekonomiska program, men så revolutionärt är det inte. Politiken  bygger på en keynesiansk modell som vill stimulera en ekonomi som krymper genom offentliga investeringar och göra det lättare för dem som inga pengar har att konsumera, genom att höja lönerna. Allteftersom Syrizas väljarstöd vuxit har talet om att nationalisera bankerna försvunnit och formuleringarna kring att kräva total skuldavskrivning har gjorts om till att kräva en ny Marshallplan. Grekland kan betala när tillväxten är tillbaka. I det läge som EU, valutaunionen och framförallt Greklands ekonomi befinner sig, är detta mycket radikala förslag.

Men innehåller Tsipras agenda en politik som kommer leda till en stark ekonomisk återhämtning? Paul Krugman, på New York Times, ställer sig samma fråga i en kolumn den 26 januari. Skuldlättnader och möjligheterna till en reducerad åtstramningspolitik skulle självklart minska det ekonomiska moras som det grekiska folket tvingats leva i de senaste åren. Men för ett land inuti eurosamarbetet är möjligheterna att bygga upp en stark välfärdsstat mycket begränsade. EU (och DN:s ledarsida) ställer krav på att grekerna ska snåla sig ur krisen. Om inte den sociala misär som just nu råder i Grekland är bevis på att det är fel väg att gå, vad är det då?  

***

På Omoniatorget kokar det. De grekiska tanterna som står bredvid mig mitt i folkmassan har först varit lite svårflirtade. Korta applåder med ena handen mot benet i början av talet har nu, när Alexis Tsipras har avslutat sitt sista valtal, bytts ut mot jubel med armarna över huvudet. Flaggorna vajar och ur högtalarna spelas ”To rok Tis Kadinas” från Theo Angelopoulos film Biodlaren. Men snart börjar Tsipras att prata igen. Kvinnorna vid min sida står på tå för att kunna se något alls. Leonard Cohen skrålar ”First we take Manhattan, then we take Berlin”  från scen och upp på den kommer Pablo Iglesias, partiledaren för spanska Podemos som ser ut att göra stora valframgångar i Spanien. Känslan att ett annat Europa är möjligt, en sliten fras jag hört i hela mitt politiska liv, känns helt plötsligt just, möjlig. När de gamla damernas mössor åker av för att viftas med, samtidigt som tanterna skanderar ”Syriza, Podemos! Venceremos!” så gråter jag en liten skvätt av lycka. 

***

Den grekiska opinionen för att lämna euron är ungefär lika liten som möjligheterna till radikal vänsterpolitik är i EU. Syriza och en stor majoritet av det grekiska folket har en positiv syn på unionen. Det är inte så konstigt. I ett land som har genomlevt en nazistisk ockupation, varit föremål för två statskupper och som under en lång period i modern tid haft en korrumperad statsapparat, blir bilden av EU som en garant för demokrati mer positiv. Syriza, och den övriga vänstern i Sydeuropa har dock länge varit av uppfattningen att det är möjligt att göra om EU till något progressivt.  

Problemet med valutaunionen och dess inbyggda spärrar mot en mer radikal vänsterpolitik illustrerades tydligt av det Alexander Stubb, statsminister i Finland, sa i en kommentar till nyhetsbyrån FNB (finska TT) om det grekiska valresultatet och Tsipras krav på EU: ”Jag tycker inte det vore rätt att ens tänka tanken att en finsk skattebetalare skulle bli tvungen att betala för till exempel den grekiska stimulanspolitiken”. 

För i EU kan man uppenbarligen ösa resurser över banker som behöver räddas, jordbruk som behöver stöd och industrier som håller på att gå omkull. Men till Grekland, som får lida av en svag inre marknad, på grund av få industrier och liten export, kan det aldrig komma några stimulanspaket. På Europas perifera fattighus ställs det ständigt krav på mer åtstramning och ytterligare privatiseringar.

En EU-skeptiker som jag kan ju hoppas på att detta är sprickan som får eurosamarbetet att rasa. Systemet fungerar inte. Konflikten mellan de som vill att unionen ska få ett större politiskt utrymme och fler områden att bestämma över och de som vill upprätthålla denna halvmesyr till valutaunion som bara bestämmer till hälften och använder sig av ensidiga verktyg som privatiseringar blir bara större och större. Där kommer Europa att behöva göra ett vägval, samma val som vänstern också måste göra. Antingen måste man ha mycket mer av samarbete inom EMU, och politiskt börja arbeta för en keynsiansk vår i Europa. Politiskt börja formulera krav som stimulerar ländernas ekonomier, från Bryssel ut i alla hörn och kanter av Europa, för att lyfta löner och återställa välfärden.

Eller så måste systemet få falla, och var och en i sitt eget land börja använda valutainstrumentet och arbetsmarknadspolitiken igen, för att kunna justera sin egen marknad. Oavsett vilket så kommer konflikten att eskalera. I förhandlingarna mellan Tsipras och Trojkan (EU-kommisionen, ECB och IMF) kommer det förhoppningsvis att synas att unionen i dess nuvarande form har nått vägs ände.

Ska premiärminister Tsipras då kräva ett utträde? Nej, det vore politiskt jobbigt i hemlandet och man skulle förlora den trumf man har på hand. Men när konfliktnivån ökar är det inte säkert att Syriza viker sig av den anledningen att man vill vara kvar i eurosamarbetet. På sikt skulle det dessutom kunna vara en fördel om det faktiskt är Merkel som kastar ut Grekland och inte tvärtom. Domen blir inte lika hård från väljarna och utvecklingen kan snarare gå åt att fler länder följer det grekiska exemplet. Särskilt om det går bra. 

***

Så vad har jag med mig för erfarenheter hem som jag kan dela ut som flygplatsgodis till familjen? Vad kan vänstern i Sverige lära av Syrizas historiska valseger? Besvikelsen över att inte Vänsterpartiet lyfter i opinionen hörs på sina håll runt om i partiet. Situationen är en annan i Grekland än i Sverige, men här kommer ändå några karameller att suga på för den som intresserar sig för vänsterns framtid.

Bredda partiet ytterligare. I valet 2012 fick Syriza 26 procent, i det ordinarie valet dessförinnan, 2009 nådde man ett stöd på 4,6 procent. Under hela tiden har man varit en koalition av olika vänsterrörelser som så sent som förra året blev ett ”riktigt” parti. Vad det verkar så har problemen med att knyta ihop denna brokiga skara från miljörörelsen, den feministiska rörelsen och solidaritetsrörelsen, varit få. Vad beror det på? Studera och analysera det, och undersök sedan vad som skulle kunna användas här hemma?  I Sverige idag har vi snarare ett politiskt klimat där rörelserna utanför parlamentet i princip struntar i den parlamentariska delen av vänstern och därför också hamnar en bit ifrån den ideologiskt. Poängen med att vara ett parlamentariskt *och* ett utomparlamentariskt parti är att knyta rörelsen utanför, de som utgör trycket underifrån, närmare till sig. 

Våga vara tuffa mot sossarna. Paul Mason, på brittiska Channel 4, skriver i en kommentar inför det grekiska valet (2/1) hur partier som Syriza och Podemos i Spanien nu utgör Europas nya socialdemokrati. I ett läge där den gamla socialdemokratin har köpt EU:s krispolitik finns det, även hemma i Sverige, potential i att tydligt ta ställning mot den och förespråka en annan. Med en offensiv ekonomisk politik med stora offentliga investeringar i ryggen, så finns det möjligheter att vinna när motståndarna är ”spara sig ut ur krisen”-förespråkare som Magdalena Andersson och Mikael Damberg.

Efter många år med en gemensam fiende i Alliansen, säger sig Vänsterpartiet nu vara en opposition till S och MP-regeringen. Jamen, se då till att visa det! Gärna ljudligt och med ett högt tonläge. Ett bra exempel från den senaste veckan är frågan om tredelad föräldraförsäkring mot individualiserad dito. S ska inte tro att V går med på allt som på pappret ser bra ut. Om Löfven ville ha ett blint stöd från Vänsterpartiet skulle han tagit in Sjöstedt i regeringen. Gjort är gjort och nu krävs det förhandling.

Den vänsterpartistiska folksporten, att vara hård mot sossarna, har utövats förr. 1998, red Schyman och Vänsterpartiet på den våg av skit som öste över socialdemokraterna i spåren efter nittiotalets nedskärningspolitik. Men i förhandlingar så gick man med på det mesta. Jag förespråkar naturligtvis inte det sistnämnda. Överenskommelser kommer och går och partiet måste kunna stå för dem. Men i ord, måste V kunna säga vad som behöver sägas, för att sedan kunna vara sakliga, förberedda och kompromissvilliga i faktiska förhandlingar. 

Anna Herdy
Presskontakt till Nooshi Dadgostar och chefredaktör på Flamman mellan 2015 och 2020.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 27 april, 2024

Stockholm samlas mot rasismen

Ett tusental stockholmare samlades på Gubbängens torg under lördagen för att protestera mot rasismen. Foto: Oscar Olsson/TT.

I dag samlades ett tusental människor i Gubbängen för att protestera mot rasismen, med tal från tre rödgröna partiledare. Manifestationen var tänkt att inkludera talare även från den utomparlamentariska vänstern, en inbjudan som snart drogs tillbaka. En missad chans att kroka arm, säger Victoria Rixer från Linje 17.

”Inga rasister på våra gator.”

Slagorden ekade över Gubbängens torg under lördagen, där ett tusental människor samlats för att protestera mot rasismen. Detta med anledning av attacken mot ett antifascistiskt samtal på teater Moment i onsdags, när en handfull maskerade högerextremister kastade en rökbomb, stormade in och utdelade ett tiotal slag mot journalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 april, 2024

”Lili och jag förde samtal i mina drömmar”

Lili Brik i Moskva 1973. Ännu levnadsglad och chic. Foto: Bengt Jangfeldt.

Lili Brik var Majakovskijs älskarinna, judinna och en sexuellt utlevande borgarflicka som behövde städas undan i ett allt mer auktoritärt Sovjet. I sin debutroman ”Framtidens hjärta” gör Malin Hasselblad henne levande igen.

Det finns en berömd bild av den ryska avantgardepoeten Vladimir Majakovskij (1893–1930) där han står lutad mot ett träd. Det ser ut som att han tar stöd från trädstammen för att inte ramla. Samma bild finns i en tidigare version, som förklarar den märkliga kroppsställningen. Den utsträckta armen sträcker sig runt en kvinna som bär hatt och tittar rakt in i kameran. Det är Lili Brik som under några omvälvande år runt Ryska revolutionen var Majakovskijs älskarinna, välgörare och marknadsförare. 

Som vi vet går historien extra hårt fram mot vissa. Särskilt om de är kvinnor, tar för sig av livet och framför allt om de stör bilden av en nationalikon. Men inte ens Sovjetunionens propagandaapparat har lyckats radera Lili Brik. För hur skulle det kunna vara möjligt, då Majakovskij levde och dog för kvinnan som fick omöjliga böcker att ges ut, en svältmåltid att framstå som en fest och människor runt omkring henne att utföra stordåd? Framför allt lever hon vidare i rader som ”kunde du inte komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]