I en veckas tid har jag varit i Aten, mitt i den europeiska debattens tillfälliga epicentrum. Jag har träffat greker som har det svårt, greker som inte har det riktigt lika illa och framförallt har jag fått uppleva en historisk valseger för vänsterpartiet Syriza. Historisk i den meningen att det aldrig förr har funnits ett folkvalt parlament i Europa som bestått av en så stor del vänsterpolitiker. Tillsammans samlade Syriza och de grekiska kommunistpartiet KKE nästan 42 procent av väljarstödet. 

Men valet är också historiskt för att Grekland nu blir det första landet där väljarna i mycket bokstavlig mening fått rösta om resultatet av en nyliberal ekonomisk agenda. Om det är några som vet hur den sortens politik ser ut så är det grekerna och nu har de ratat den.

Grekland har nu en folkvald premiärminister som heter Alexis Tsipras. En man, som till skillnad från tidigare premiärministrar inte kommer från någon välbärgad politisk familj, och som inte har varit en del av det korrupta politiska system som präglat både de grekiska socialdemokraterna PASOK och högerpartiet Ny Demokrati. 

Förväntningarna på Alexis Tsipras är inte så stora som man med ett svenskt perspektiv kan tro. Nu när grekerna nått botten och det inte längre finns någon lön att beskatta eller några besparingar att flytta utomlands, då kan EU-topparna och högerpolitikerna skrämmas hur mycket de vill. Då röstar man med det lilla hopp man har kvar på den som vågar tala om förändring. För Alexis Tsipras kommer det hoppet att bli en tuff uppgift att förvalta. 

***

”Det är speciellt för mig. Jag har jobbat i 40 år, jag har haft ett företag, gjort en massa grejer när jag var ung som du. Nu är jag 62 år och arbetslös. Det gör mig rädd, jag kan inte tro att detta är jag. Men nu har jag ett sätt att leva. Jag vaknar, kommer hit, säger hej. Om de behöver mig till nått, så finns jag här. Du vet, psykologiskt, hur det fungerar. Det är väldigt skönt.”

Jag träffar Janis, som tidigare arbetat som reklamare, på på ett av de sociala center som uppstått i spåren efter krisen. Nu bor Janis inneboende ,helt gratis, hos en dam som har ett extra rum. Han har inget jobb och inga pengar. Till centret, som ligger i en källarlokal på en gata i stadsdelen Vyronas, kan den gå som behöver ett matpaket, hela skor eller mediciner. Invånarna i stadsdelen kommer och lämnar in saker de inte längre behöver och tar kanske något annat som de har behov av. Andra, som likt Janis inte har något, kommer för att hämta ett matpaket och en del hjälper samtidigt till med insamlingen av mat på marknaden. Det är de fattiga som hjälper de fattiga. Kanske köper de en tomat extra och ger till centrets insamling vid torget, kanske kommer de med några gamla kläder. Praktiska solidaritetshandlingar utgör nu de armar som håller samhället uppe. Ungefär 500 familjer kommer hit löpande och de flesta vet centrets koppling till Syriza.

Solidarity For All är den paraplyorganisation som med hjälp av pengar från Syrizas parlamentsledamöters löner finansierar matinköp till de hundratal solidaritetscenter som finns över hela Grekland. För att långsiktigt skapa ett förtroende för ett politiskt projekt i ett land som tappat hoppet om framtiden, är just detta en nyckel. Att verka och påverka samtidigt, och konsekvent visa att organisering lönar sig.

*** 

På Dagens Industris förstasida (27/1) ger ledarskribent Henrik Mitelman rött kort till Grekland och menar att EU bör kasta ut landet ur valutaunionen, för ”det vore en välgärning”. DN:s ledarsida vill inte vara sämre. ”Gratislunchens vänner vann i Grekland” är rubriken på en text som förklarar att marxister alltid vill ha allt gratis och att om Tsipras ”kör vidare enligt marxistisk maximalism, så tar pengarna snart slut.”

Man kan säga mycket om Syrizas ekonomiska program, men så revolutionärt är det inte. Politiken  bygger på en keynesiansk modell som vill stimulera en ekonomi som krymper genom offentliga investeringar och göra det lättare för dem som inga pengar har att konsumera, genom att höja lönerna. Allteftersom Syrizas väljarstöd vuxit har talet om att nationalisera bankerna försvunnit och formuleringarna kring att kräva total skuldavskrivning har gjorts om till att kräva en ny Marshallplan. Grekland kan betala när tillväxten är tillbaka. I det läge som EU, valutaunionen och framförallt Greklands ekonomi befinner sig, är detta mycket radikala förslag.

Men innehåller Tsipras agenda en politik som kommer leda till en stark ekonomisk återhämtning? Paul Krugman, på New York Times, ställer sig samma fråga i en kolumn den 26 januari. Skuldlättnader och möjligheterna till en reducerad åtstramningspolitik skulle självklart minska det ekonomiska moras som det grekiska folket tvingats leva i de senaste åren. Men för ett land inuti eurosamarbetet är möjligheterna att bygga upp en stark välfärdsstat mycket begränsade. EU (och DN:s ledarsida) ställer krav på att grekerna ska snåla sig ur krisen. Om inte den sociala misär som just nu råder i Grekland är bevis på att det är fel väg att gå, vad är det då?  

***

På Omoniatorget kokar det. De grekiska tanterna som står bredvid mig mitt i folkmassan har först varit lite svårflirtade. Korta applåder med ena handen mot benet i början av talet har nu, när Alexis Tsipras har avslutat sitt sista valtal, bytts ut mot jubel med armarna över huvudet. Flaggorna vajar och ur högtalarna spelas ”To rok Tis Kadinas” från Theo Angelopoulos film Biodlaren. Men snart börjar Tsipras att prata igen. Kvinnorna vid min sida står på tå för att kunna se något alls. Leonard Cohen skrålar ”First we take Manhattan, then we take Berlin”  från scen och upp på den kommer Pablo Iglesias, partiledaren för spanska Podemos som ser ut att göra stora valframgångar i Spanien. Känslan att ett annat Europa är möjligt, en sliten fras jag hört i hela mitt politiska liv, känns helt plötsligt just, möjlig. När de gamla damernas mössor åker av för att viftas med, samtidigt som tanterna skanderar ”Syriza, Podemos! Venceremos!” så gråter jag en liten skvätt av lycka. 

***

Den grekiska opinionen för att lämna euron är ungefär lika liten som möjligheterna till radikal vänsterpolitik är i EU. Syriza och en stor majoritet av det grekiska folket har en positiv syn på unionen. Det är inte så konstigt. I ett land som har genomlevt en nazistisk ockupation, varit föremål för två statskupper och som under en lång period i modern tid haft en korrumperad statsapparat, blir bilden av EU som en garant för demokrati mer positiv. Syriza, och den övriga vänstern i Sydeuropa har dock länge varit av uppfattningen att det är möjligt att göra om EU till något progressivt.  

Problemet med valutaunionen och dess inbyggda spärrar mot en mer radikal vänsterpolitik illustrerades tydligt av det Alexander Stubb, statsminister i Finland, sa i en kommentar till nyhetsbyrån FNB (finska TT) om det grekiska valresultatet och Tsipras krav på EU: ”Jag tycker inte det vore rätt att ens tänka tanken att en finsk skattebetalare skulle bli tvungen att betala för till exempel den grekiska stimulanspolitiken”. 

För i EU kan man uppenbarligen ösa resurser över banker som behöver räddas, jordbruk som behöver stöd och industrier som håller på att gå omkull. Men till Grekland, som får lida av en svag inre marknad, på grund av få industrier och liten export, kan det aldrig komma några stimulanspaket. På Europas perifera fattighus ställs det ständigt krav på mer åtstramning och ytterligare privatiseringar.

En EU-skeptiker som jag kan ju hoppas på att detta är sprickan som får eurosamarbetet att rasa. Systemet fungerar inte. Konflikten mellan de som vill att unionen ska få ett större politiskt utrymme och fler områden att bestämma över och de som vill upprätthålla denna halvmesyr till valutaunion som bara bestämmer till hälften och använder sig av ensidiga verktyg som privatiseringar blir bara större och större. Där kommer Europa att behöva göra ett vägval, samma val som vänstern också måste göra. Antingen måste man ha mycket mer av samarbete inom EMU, och politiskt börja arbeta för en keynsiansk vår i Europa. Politiskt börja formulera krav som stimulerar ländernas ekonomier, från Bryssel ut i alla hörn och kanter av Europa, för att lyfta löner och återställa välfärden.

Eller så måste systemet få falla, och var och en i sitt eget land börja använda valutainstrumentet och arbetsmarknadspolitiken igen, för att kunna justera sin egen marknad. Oavsett vilket så kommer konflikten att eskalera. I förhandlingarna mellan Tsipras och Trojkan (EU-kommisionen, ECB och IMF) kommer det förhoppningsvis att synas att unionen i dess nuvarande form har nått vägs ände.

Ska premiärminister Tsipras då kräva ett utträde? Nej, det vore politiskt jobbigt i hemlandet och man skulle förlora den trumf man har på hand. Men när konfliktnivån ökar är det inte säkert att Syriza viker sig av den anledningen att man vill vara kvar i eurosamarbetet. På sikt skulle det dessutom kunna vara en fördel om det faktiskt är Merkel som kastar ut Grekland och inte tvärtom. Domen blir inte lika hård från väljarna och utvecklingen kan snarare gå åt att fler länder följer det grekiska exemplet. Särskilt om det går bra. 

***

Så vad har jag med mig för erfarenheter hem som jag kan dela ut som flygplatsgodis till familjen? Vad kan vänstern i Sverige lära av Syrizas historiska valseger? Besvikelsen över att inte Vänsterpartiet lyfter i opinionen hörs på sina håll runt om i partiet. Situationen är en annan i Grekland än i Sverige, men här kommer ändå några karameller att suga på för den som intresserar sig för vänsterns framtid.

Bredda partiet ytterligare. I valet 2012 fick Syriza 26 procent, i det ordinarie valet dessförinnan, 2009 nådde man ett stöd på 4,6 procent. Under hela tiden har man varit en koalition av olika vänsterrörelser som så sent som förra året blev ett ”riktigt” parti. Vad det verkar så har problemen med att knyta ihop denna brokiga skara från miljörörelsen, den feministiska rörelsen och solidaritetsrörelsen, varit få. Vad beror det på? Studera och analysera det, och undersök sedan vad som skulle kunna användas här hemma?  I Sverige idag har vi snarare ett politiskt klimat där rörelserna utanför parlamentet i princip struntar i den parlamentariska delen av vänstern och därför också hamnar en bit ifrån den ideologiskt. Poängen med att vara ett parlamentariskt *och* ett utomparlamentariskt parti är att knyta rörelsen utanför, de som utgör trycket underifrån, närmare till sig. 

Våga vara tuffa mot sossarna. Paul Mason, på brittiska Channel 4, skriver i en kommentar inför det grekiska valet (2/1) hur partier som Syriza och Podemos i Spanien nu utgör Europas nya socialdemokrati. I ett läge där den gamla socialdemokratin har köpt EU:s krispolitik finns det, även hemma i Sverige, potential i att tydligt ta ställning mot den och förespråka en annan. Med en offensiv ekonomisk politik med stora offentliga investeringar i ryggen, så finns det möjligheter att vinna när motståndarna är ”spara sig ut ur krisen”-förespråkare som Magdalena Andersson och Mikael Damberg.

Efter många år med en gemensam fiende i Alliansen, säger sig Vänsterpartiet nu vara en opposition till S och MP-regeringen. Jamen, se då till att visa det! Gärna ljudligt och med ett högt tonläge. Ett bra exempel från den senaste veckan är frågan om tredelad föräldraförsäkring mot individualiserad dito. S ska inte tro att V går med på allt som på pappret ser bra ut. Om Löfven ville ha ett blint stöd från Vänsterpartiet skulle han tagit in Sjöstedt i regeringen. Gjort är gjort och nu krävs det förhandling.

Den vänsterpartistiska folksporten, att vara hård mot sossarna, har utövats förr. 1998, red Schyman och Vänsterpartiet på den våg av skit som öste över socialdemokraterna i spåren efter nittiotalets nedskärningspolitik. Men i förhandlingar så gick man med på det mesta. Jag förespråkar naturligtvis inte det sistnämnda. Överenskommelser kommer och går och partiet måste kunna stå för dem. Men i ord, måste V kunna säga vad som behöver sägas, för att sedan kunna vara sakliga, förberedda och kompromissvilliga i faktiska förhandlingar.