I lokaltidningen häromdagen var det en bild som jag fastnade vid, blev sittande rätt länge och bara tittade. Det var ett klassfoto från Västansjö skola i Ytterlännes, en liten ort en bit öster om Kramfors, uppströms Ångermanälven. Fotot visar en sjundeklass, avgångsklassen, läsåret 1958-59. Anledningen till fotot var att de skulle ha en återträff.
Fotot måste vara taget någon gång på vårkanten, de flesta har gummistövlar. Reflexränderna lyser en bit under vaden.
De är elva i klassen, uppställda i två rader framför den stora anslagstavlan. Barnteckningar är uppnålade i oordning, vad det verkar, bakom dem. Bland de spretiga teckningarna hänger två omsorgsfullt, säkerligen med passare och linjal ritade blommor. De ser ut som kompassrosor.

De flesta av flickorna är längre än pojkarna, men varken de eller de ännu kortvuxna pojkarna står bekvämt framför kameran. Besvärat kutar några med ryggen, andra har händerna efter sidorna, vet inte var de ska göra av dem.
En kille tittar i golvet, han har hemstickad slipover och struken skjorta. Kragsnibbarna är vikta utanpå. Han är den ende av killarna som har kammat hår. De andra är rufsiga, verkar ha varit ute och sprungit på rasten nyss, kinderna blossar och en har fortfarande segerleendet kvar. Jag tänker att han vunnit när de spelat om kulor. Han är klädd i en urvuxen ”yllegens”, en sådan som har knappar på ena axeln för att huvudet skall gå igenom. De tjocka och ihoptovade ärmarna slutar en bit ovanför handlederna.
Pojken intill är gänglig. Han har också ylletröja, men modernare, med polokrage. Den krullar sig obekvämt och varmt utåt. En flicka ler lite försiktigt med ena mungipan. Hennes skidbyxor har stora knän i elastatyget, och tröjan slutar jämns med byxlinningen. Men, tänker jag, hon har nog ett linne under så att inte magen ska kunna bli bar.

Det jag funderar över är inte de ålderdomliga och omoderna kläderna. Inte heller de okammade huvudena eller skymten av gamla skolbänkar. Det är istället det barnsliga i hur de står i sina kroppar, till exempel han som nästan står i givakt. Svångremmen rejält spänd mitt på magen, tröjan nedstoppad så inte ett veck kan bildas. Och att nästan ingen vågar titta in i kameran.
Jag tänker på att de, om en eller två månader ska lämna skolan. Då är de vuxna, måste skaffa arbete. Klara sig själva. På sågen, i affären eller i någon fabrik, söderöver. De verkar så skyddade och sårbara jämfört med sjundeklassare idag. Jag undrar hur det gick för dem.