Nyheter/Utrikes 16 november, 2017

Ett kungadöme för 100 miljarder dollar

Den märkliga historien om hur Libanons premiärminister kidnappades av Saudiarabiens kungahus har förklaringar som vittnar om såväl vidden av Saudiarabiens geopolitiska inflytande och stormaktsambitioner som det korrupta system som råder i kungadömet.

När Libanons premiärminister Saad Hariri förra lördagen i ett förinspelat TV-framträdande meddelade att han avgår från posten som premiärminister med omedelbar verkan var förvåningen stor, inte bara i Libanon. Än större blev den när det framkom att han befann sig i Saudiarabiens huvudstad Riyadh.
Rykten började florera om att Hariri var satt i husarrest och inte tilläts lämna Saudiarabien, och i media angavs såväl hans affärer med saudiska prinsar som Saudiarabiens försök att stärka sitt inflytande i regionen för att motverka Irans ökande makt som orsaker. Det mesta pekar dock på att historien, som på en gång är en del av en intern klanuppgörelse inom det saudiska kungahuset och en regional geopolitisk maktkamp, innehåller lite av båda.

Förskingring vid hovet

I januari 2015 är den förre saudiske kungen Abdallah döende. Alla i det saudiska kungahuset, som tillhör den 90-årige kungens klan, vet att han kommer han att ersättas av sin yngre bror Salman när han dör och att deras hovliga maktpositioner då kommer att delas ut till den nye kungens klan. Kung Abdallahs klan ser därför till att stoppa på sig så mycket som möjligt av statskassan innan de rensas ut. Enligt en libanesisk källa som har ingångar i det saudiska kungahuset och som talat med den franska tidningen Mediapart ska omkring 100 miljarder dollar ha försvunnit ur statskassan vid den här tiden. Det är en siffra som bekräftades av en saudisk åklagare förra torsdagen. Troligast är att det skedde med hjälp av Khaled al-Tuwajiri som styrde hovets finanser under kung Abdallah.

Den nytillträdde kung Salman är dock bara elva år yngre än den avlidne Abdallah och väntas inte kunna regera särskilt länge. I stället är det hans 30-årige son Mohammed bin Salman, även kallad ”MbS”, som i somras gjordes till kronprins som i praktiken har tagit över en stor del av makten. Denne ser sig själv som en modern kraft som ska reformera det saudiska samhället. Han är till exempel mindre religiös än sina företrädare och har en öppnare syn på kvinnors roll i samhället. Enligt uppgifter är han framförallt mån om att säkra stödet från den snabbt växande yngre delen av den saudiska befolkningen. Direkt efter sitt tillträde som kronprins införde han en rad reformer, bland annat för att stärka kvinnors fri- och rättigheter. Målet med den senaste tidens ”reformer” är dock att ta tillbaka de försvunna pengarna.

Klanutrensning

Den fjärde november i år arresteras 200 personer, varav elva prinsar inklusive hovets förre finansminister al-Tuwajiri, i vad som beskrivs som en ”antikorruptions-kampanj”. Men utrensningarna började i själva verket redan efter kung Abdallahs död 2015. MbS som då ännu inte var kronprins såg till att flera rådgivare och allierade till den förre kungen avskedades. Sedan riktade han in sig på två stora företag som misstänks ha använts för att tvätta de förskingrade pengarna: Saudi Ben Laden Group och Saudi Oger. Det första styrs av Baqr bin Laden, halvbror till Usama bin Laden. Det andra företaget som är en jätte inom byggbranschen tillhör den libanesiska familjen Hariri och i vars styrelse en viss Saad sitter. I juni 2017 står företaget på gränsen till konkurs och över 56 000 anställda avskedas innan det läggs ned.

Den fjärde november arresteras 200 personer, varav elva prinsar inklusive hovets förre finansminister al-Tuwajiri, i vad som beskrivs som en ”antikorruptions-kampanj”

Men samtidigt som Saudi Oger är skuldsatt på upp till 4,5 miljarder dollar sitter företaget även på fordringar på mellan 7 och 8 miljarder dollar. En summa som det saudiska kungahuset dock vägrar betala. I kronprinsen MbS ögon hade Hariri förlorat sitt ”marknadsvärde” i och med konkursen och nu även sitt beskydd i Saudiarabien sedan klanen kring kung Abdallah rensats ut (Hariris far, den tidigare premiärministern Rafik, stod nära kung Abdallah fram till det att han mördades 2005). Saad Hariri, som även har saudiskt medborgarskap och kan användas som vittne i flera korruptionsrättegångar och som själv riskerar åtal eftersom företagskonkurser ses som straffbara brott i Saudiarabien, har nu reducerats till en marionettdocka som Saudiarabiens de facto nye härskare kan använda i andra syften än rent ekonomiska.

Splittrat land

Libanon är på många sätt ett speciellt land, även jämfört med många av de splittrade grannländerna i Mellanöstern. Spänningarna mellan sunnimuslimer, kristna, druser och shiiter som delar på ett territorium mindre än Israels ledde till ett blodigt och traumatiserande inbördeskrig mellan 1975 och 1990. Redan 1943 infördes dock ett ambitiöst institutionellt ramverk för att reglera maktbalansen mellan de olika religiösa grupperna. Enligt den konfessionella grundlagsordningen ska varje grupp garanteras representation baserad på dess storlek. Detta innebär att presidentposten är reserverad åt de kristna maroniterna, premiärministerposten åt sunnimuslimerna och att parlamentets talman alltid måste vara shiamuslim. Detta system har sedan inbördeskriget garanterat ett visst mått av stabilitet men det gör också Libanon till ett dysfunktionellt land där regeringsbildningar är svåra och statsmakten svag. I praktiken styrs till exempel delar av landet av den shiamuslimska milisen Hizbollah, med stöd av Iran.

Sedan den arabiska våren och utbrottet av kriget i grannlandet Syrien har Libanon, som har tagit emot över en miljon syriska flyktingar, varit månt om att hålla sig utanför konflikterna i regionen. I slutet av förra året bildades så en ny regering grundad på en överenskommelse med övriga grupper om att man ska lägga alla frågor som riskerar att splittra samhället åt sidan och så långt som möjligt försöka distansera sig från konflikterna i Syrien och Irak. Ett slags samlingsregering i kristid med andra ord. Både Saudiarabien och Iran accepterade denna kompromiss som innebar att den kristne Michel Aoun, som är allierad med Hizbollah, blev president och sunniten Saad Hariri premiärminister.
Hariri har under det senaste året gjort flera besök i Riyadh. Men under hösten tog han även emot besök från Ali Velayati, även känd som den närmaste rådgivaren till Irans högsta religiösa ledare Ali Khamenei. Velayati ville uttrycka den iranska regeringens tillfredsställelse med den libanesiska regeringsöverenskommelsen. Det var direkt efter det mötet som Hariri kallades till Riyadh en sista gång.

Geopolitisk maktkamp

I och med Hariris avgång verkar den libanesiska samförståndspolitik nu vara över. Men enligt flera sunnitiska och vissa kristna politiker hade överenskommelsen om att hålla sig utanför de regionala konflikterna redan torpederats flera gånger av Hizbollah före Hariris avgång. Till exempel sade den Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallah i juni att i händelse av ett nytt krig mellan Libanon och Israel kommer det inte att bli ett israeliskt-libanesiskt eller isrealiskt-arabiskt, utan ett ”israeliskt-muslimskt krig” i vilket religiösa muslimska soldater från hela Mellanöstern skulle sluta upp på Libanons sida. Vad som då skulle hända med den sköra libanesiska stabiliteten är inte svårt att föreställa sig.

Hariris öde må framstå som en smått bisarr historia. Men den är symptomatisk för en religiös och geopolitisk konflikt som håller på att växa sig större i Mellanöstern. I takt med att Bashar al-Assad med hjälp av Iran och Ryssland tar tillbaka allt större områden av Syrien stärker de sin makt både i landet och resten av regionen. Så även i lilla Libanon som alltid stått under inflytande från Syrien och därmed Iran, och som med sin mosaik av religiösa grupper på sätt och vis är en miniatyr av resten av Mellanöstern. Och så länge det sker kommer den saudiska regimen, tryggt stödd av USA och numera ledd av en man som även fått smeknamnet ”den vilde”, att göra allt man kan för att motverka det.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]