Edward Said är död. För mig innebär det framför allt en sak: Aldrig mer får jag läsa hans direkta och uppfriskande artiklar om Palestina, som i Sverige oftast publicerades i Aftonbladet.

Said, länge god vän till och beundrare av Yassir Arafat, såg mycket tidigt att det så kallade fredsavtalet i Oslo 1993 inte var någon rättvis lösning för Palestinas folk. Långt tidigare än jag själv, som då arbetade med internationella frågor för ungdomsförbundet Ung Vänster, som genom intensiva kontakter med PLO ändå ville hoppas att detta kunde vara bättre än ingenting.
I dag ger nog de allra flesta Said rätt, Osloavtalet var en återvändsgränd som erbjöd palestinierna inkapslade bantustanlösningar och Rabin genomförde inte ens det lilla som erbjöds i det avtalet.
Om detta talade Said klarspråk tidigt, allt medan våra mediers så kallade experter mässade om ”hopp om fred” och att ”konflikten” nu skulle lösas.

Just detta, att han var en självständig röst för palestiniernas sak, var inte oviktigt.
Det behövdes och behövs i en tid när mycket av den palestinska administrationen dras med stora brister i demokratiskt hänseende och när korruptionen är utbredd.
På senare arbetade Said mycket med den i Flamman ofta omskrivne Dr. Mustafa Barghouti, människorättsaktivist och ordförande för Palestinska Folkpartiet PPP, det före detta kommunistpartiet.
Said var, enligt vännen Christopher Hitchins kolumn i The Observer, upprörd över att organisationen PNI, Palestinian National Inititative, som han själv varit med om att grunda tillsammans med Barghouti, inte uppmärksammades mer i internationell media. Organisationen, som har en hel del stöd på plats i Palestina, förespråkar en sekulär linje och kritiserar såväl de palestinska myndigheterna när så behövs som den israeliska ockupationsmakten.
Saids klarsyn har hjälpt Palestinavänner världen över att på ett bättre sätt stödja kampen för ett fritt och demokratiskt Palestina.

I sin ”andra gärning”, som professor i litteraturhistoria vid Columbia University i USA var han inte mindre betydande.
Han myntade begreppet orientalism i boken med samma namn (Ordfront 1993) och visade upp den koloniala västvärldens romantiserande och rasistiska syn på det exotiska arabiska och östliga.
För marxister kunde Saids postmoderna metod verka främmande, han arbetade helt med diskursteori och dekonstruktion av berättelser, trots det är det nog få också på denna kant som vill ta ifrån honom det enorma arbete detta verk utfört för att sätta fingret i ögat på ny och gammal kolonialism. Jag vill det i alla fall definitivt inte.
En text om hans gärning måste också ta upp hans självbiografi Utan hemvist (Ordfront 2000). Där skildras katastrofen från 1948 (al Nakba) med en ung mans ögon som starten på ett långt liv i exil. Född 1935 sammanföll förlusten av hemlandet med hans egen pubertet och det kom att forma hans liv till ett liv i kamp för palestiniernas rätt till sitt hemland.

Det är en barndomsskildring där kristna, judar, druser, muslimer och armenier kunde leka tillsammans på Jerusalems gator, från en tid innan rasismen och ockupationen kom att styra deras liv. Saids eget liv i exil, där han blandade sitt stora intresse för litteratur och musik (han var länge den vänsterliberala tidningen The Nations musikskirbent och en utmärkt pianist) med sin aktivitet för sitt folks rättigheter, var efter 1948 för evig sammankopplat med Palestina och Jerusalem. Han fick dock aldrig hinna uppleva sitt land befriat.

Av alla dödsrunor som publicerats de senaste dagarna kanske den palestinska poeten Tamim al-Barghouti uttrycker det bäst i den libanesiska tidningen Daily Star:
”Men den här gången avbröt döden Said; trots hans stora insatser var hans arbete inte färdigt ännu. Och när det arbetet är färdigt, kommer ingen palestinier född i Jerusalem tvingas dö i New York”.