Regnstormar i den brasilianska delstaten Rio Grande do Sul har lett till landets värsta översvämningar på 80 år, med ett femtiotal dödsfall och tiotusentals fördrivna familjer.

Havets yttemperaturer har legat på rekordnivåer varje dag sedan den 4 maj 2023, och den globala medeltemperaturen under de senaste 12 månaderna var den högsta någonsin, med 1,61 grader över den förindustriella nivån.

Och det är bara från de första två veckorna i maj.

De allra flesta klimatforskarna är säkra på att vi inte kommer att kunna hålla den överenskomna globala uppvärmningsgräns på 1,5 grader som man beslutade om 2015 i Paris. Dessutom avstår många av dem – det vill säga de som bäst vet vilken klimatframtid som väntar oss – från att skaffa barn. För, du vet, kollapsen kommer

Samtidigt står den omtalade gröna omställningen ingenstans att finna. Visst installeras allt mer förnybar energi, men vi ser samtidigt enorma investeringar i fossila bränslen och tillhörande infrastruktur:

2023 ägde den första ökningen av den globala kapaciteten för kolförbränning rum sedan 2019.

I mars 2024 ökade koldioxidnivån i jordens atmosfär mer än någonsin, inte minst på grund av den ständigt ökande förbrukningen av fossila bränslen.

Och storbanker världen över har bidragit med nästan 75 biljoner (75 miljoners miljoner) kronor i finansiering till fossilindustrin sedan Parisavtalet undertecknades.

Kort sagt finns det två möjliga scenarier. Antingen befinner vi oss mitt i klimatkollapsen. I så fall är alla förhoppningar om ”stabilisering” meningslösa, för i ett kollapsande klimat finns det inga fler linjära effekter, och alla möjliga trösklar kommer nödvändigtvis att korsas. Eller så är klimatkollapsen nära förestående, vilket betyder att den koldioxid och metan som redan befinner sig i atmosfären kommer att tippa oss över kanten (metan tar cirka tolv år att värma klimatet, koldioxid 50 år), medan den metan och koldioxid vi släpper ut i dag kommer att putta oss snabbare över kanten.

Inget av detta är spekulativt. Det finns absolut ingen möjlighet (noll) att undvika klimatkollapsen.
”Gäsp”, tänker du kanske nu. ”Ännu en apokalyptiker. Den här sortens försök till ärlighet får människor att ge upp, leder dem in i depression och politisk maktlöshet.”

Det finns många kamrater till vänster och i klimatrörelsen som ogillar min ”apokalypsm” (doomerism), som hävdar att, ”nej, klimatrörelsen har inte misslyckats, och även om vi har slut på svar kommer vi att fortsätta låtsas agera”.

Lyssna, jag förstår: jag förstår att det inte är lätt att säga adjö till vårt normaltillstånd, som likt fossilkapitalisternas är anpassat efter en värld före kollapsen. Jag förstår att det är riktigt jävla svårt att acceptera att allt vi har gjort hittills, all vår aktivism, är historia. Inte bara praktiskt, även om det är ett hårt arbete att förändra hur man gör saker, utan främst känslomässigt. Det är på den nivån som det är som svårast att säga farväl till det förflutna.

Så jag förstår att intervjun med mig i Flamman i början av april, som verkade sluta i ett sammelsurium av knark, sex och depression, kan ha bekräftat din uppfattning om att det är bättre att fortsätta röka hoppets opium, än att acceptera den ofrånkomliga och totala kollapsen.

Men låt mig då berätta om några av de nya politiska och sociala utmaningar som väntar mycket snart, om vi inte redan har mött dem, även om vi är oense om hela kollapsgrejen.

I höstas läste jag om de översvämningar i norra Frankrike som försatte omkring 200 000 människor i fara och hotade att överväldiga räddningstjänsten. Jag tänkte för mig själv: fan, att vara beredd på en sådan situation, att ha rörelsebaserade katastrofhjälpsnätverk på plats som skulle göra det möjligt för räddningstjänsten att fokusera på verkliga nödsituationer, och att hjälpa människor redan innan dessa tjänster behövs – det framstår som något vänsterfolk borde uträtta under en katastrof. Om det är sant att vi befinner oss på kollapsskalan, så måste gemensamma förberedelser vara en central del av vänsterpraktiken. Även om du inte accepterar kollapsen som oundviklig, så gör även en liten sannolikhet för kollaps det rationellt och nödvändigt att förbereda oss.

Kollapsen är inte när alla är döda – kollapsen är när du inte längre kan ta saker för givna.

Låt säga att jag har fel om den stora kollapsen. Trots det ser vi varje dag antydningar, från Ukraina till Gaza, från Sahel till Afghanistan, men också från Haninge till Hässelby, till att det kommer att bli mycket svårare att möta kollektiva mänskliga behov.

För att inleda denna kollektiva förberedelse för ett mer socialt och progressivt sammanbrott, måste vi börja systematisera en politik för en ”rättvis kollaps”, i bemärkelsen att en vänsterpolitik för kollapsen måste behålla sitt engagemang för vårt kärnvärde rättvisa, men också lokalisera den kampen i kollapsens sociala geografi, snarare än i den värld av nästan konstant materiell expansion som har varit verkligheten för de flesta människor i det globala nord under de senaste 70 åren.

Vi måste gå in i den nya strategiska situationen med det känslomässiga arbete som är nödvändigt för att kunna acceptera sanningen. I det här fallet handlar det om att erkänna vår rädsla för att ”samhället”, ”världen”, ”civilisationen”, ”mänskligheten” är på väg att kollapsa. Men också rädslan för de handlingar som skulle göra kollapsen mindre fruktansvärd och förbereda oss för dem. För det tredje måste vi hantera skulden och skammen vi känner för att vi ännu inte gör dessa saker. Först då, när vi väl har erkänt våra rädslor, blir det möjligt att ställas inför kollapsens realiteter – både dem som vi just nu upplever och dem som är på väg.

Då kan vi gå in i sorgeprocessen. Både som samhälle och som individer måste vi kämpa oss igenom de fem stadierna av sorg för att nå acceptans. För utöver att acceptera de högst verkliga fasor och faror som definitivt ligger framför oss, finns det också hoppfulla historier. Bortom acceptansen finns det verkliga hoppet, inte bara skadligt ”hoppium”. Men de positiva historierna som vi alla längtar efter kan bara komma efter sorgen – inte i stället för den.

Ta rörelsen för klimaträttvisa och dess ”skuldfria misslyckande”, som jag kallar det. Den europeiska varianten av rörelsen växte fram runt 2008 med målet om att förhindra den klimatkollaps som nu har anlänt. Det betyder inte att vår kamp var meningslös, eller att vi borde sluta kämpa nu. Men det betyder att rörelsen också måste gå igenom denna sorgeprocess för att födas på nytt, för att starta nästa rörelsecykel. Rörelsen kommer att resa sig igen, likt fågel Fenix, för det är så rörelser rör sig, i cykler, genom produktiva nederlag, men alltid ledda av kärlek, solidaritet och hopp.

Visst, det kanske låter utopiskt att gå på offensiven med nya strategier, med tanke på hur blåslagna vi redan är. Det var därför jag förra året reste till Sverige, ett land som genomgår en säkerhetskollaps påeldad av både ständiga bombdåd och drakoniska svar från regeringen. Mina kamrater där har grundat gruppen Preppa tillsammans, och rör sig gemensamt från en kamp utifrån politisk övertygelse, mot en som utgår från behov. Så i denna bemärkelse reste jag in i framtiden för att ta reda på hur en kollapsanpassad vänsterpolitik kan se ut.

Men innan jag går vidare måste jag först tydliggöra en viktig konceptuell punkt: Vad är kollapsen, vad innebär kollapsandet, och vad betyder det för dem som organiserar sig mot systemet, snarare än inför systemet självt?

Inom systemteorin syftar ”kollaps” på en situation där de funktionella relationerna mellan systemets delar bryter samman. I längden innebär det att systemet förlorar förmågan att återskapa sig självt. Mindre abstrakt uttryckt innebär kollapsen att infrastruktur som vattenförsörjning och sjukhus inte längre fungerar, eller bara gör det sällan och ofullständigt. Att det man tidigare såg som normalt plötsligt blir extraordinärt och svårt.

Kollapsen är inte när alla är döda – kollapsen är när du inte längre kan ta saker för givna. När du inte längre kan resa till jobbet, antingen för att du inte längre har något, eller för att bussen har slutat gå. När du inte längre kan handla, antingen för att pengarna är slut eller för att butikshyllorna är tomma. När gatugäng bildas för att upprätthålla lagen eftersom staten inte längre kan eller vill upprätthålla sin verkställande makt över hela dess territorium.

Och eftersom vi som kroppsliga varelser lever i skärningspunkten mellan otaliga system (livsmedel och vatten, men också din gata och vänkrets), framträder inte kollapsen för de flesta människor som en stor katastrof, utan som försvinnandet av normaliteter, inte minst varor och tjänster som säkerhet, sjukvård och mat.

Den enkla slutsatsen att dra av ovanstående är att vi måste lära oss organisera detta effektivt, solidariskt och öppet, precis som kamraterna i Preppa tillsammans har börjat göra. I hjärtat av den rättvisa kollapspolitiken finns insikten att preppande inte främst handlar om förnödenheter, utan om relationer. Hittills det har främst varit högern som omvandlat farhågorna om en framtida kollaps till ett politiskt projekt, där inte minst prepping varit centralt. Men att preppa betyder att ”förbereda sig för kriser och katastrofer” och är inte nazistiskt i sig – men det kan bli det om vi inte sätter igång snart.

Så hur kommer vi igång? Med en ny cykel av kamper, med nya sätt att kämpa som tar på allvar det faktum att globala socio-ekologiska katastrofer – inte bara för klimatet, utan även för den biologiska mångfalden med mera – går hand i hand med en en kraftig ökning av hotet från fascismen.

Det betyder inte att vi ska trycka undan rädslorna i oss själva eller i vår politiska kommunikation. Tvärtom måste vi erkänna dem. Vi måste röra oss genom acceptansen mot ett realistiskt hopp, ett hopp om gemenskap, solidaritet och mänsklighet i en mörknande värld, i stället för ett falskt hopp baserat på skitsnack och förträngning. Det kommer bara att skapa allt mer maktlöshet ju närmare kollapsen vi kommer.

De som tror att ett erkännande av klimatkollapsens verklighet är defaitistiskt bygger sina strategier på självbedrägeri. Bara de som vet vad som kommer kan förbereda sig, kan förbereda oss, så att vi inte överlåter kollapsen till nazisterna. Och alla som lämnar kollapsen, det vill säga framtiden, till nazisterna har redan gett upp.

Översättning: Leonidas Aretakis