På Europadagen den 9 maj delades en text ut till ledamöterna i EU-parlamentet. Dokumentet var undertecknat av regeringarna i ett antal mindre EU-länder, såsom Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Finland, Baltstaterna – samt Sverige. Innehållet kan sammanfattas i en enda mening: Nej till en reform av EU-fördragen. Parlamentet hade nämligen samlats för att debattera just det i syfte att göra beslutsfattandet mer effektivt, bland annat genom att ta bort småländernas heliga vetorätt.
Det senaste året har en konferens om EU:s framtid pågått: medborgare har fått lägga fram hundratals förslag på reformer. Baserat på dem har Kommissionen sammanställt 49 förslag som kommer att debatteras vid toppmötet i slutet av denna vecka. En första serie reformer väntas presenteras av Kommissionen i september.
Flera av förslagen kräver att EU-fördragen reformeras, en process som kräver enhällighet bland medlemsländerna. Ett av de viktigaste förslagen är att effektivisera EU:s beslutsfattande genom att slopa just principen om enhällighet, eftersom den ger varje medlemsland vetorätt. I stället väntas Kommissionen vilja ersätta den med en supermajoritetsprincip, det vill säga att stats- och regeringscheferna kan anta ett förslag om de representerar 15 av medlemsstaterna och minst 65 procent av unionens medborgare.
Det är bland annat detta som får Sverige och de andra mindre länderna att se rött. De menar att mindre länder riskerar att köras över av de större om vetorätten överges. Men i Sveriges och några andra länders fall finns även andra, mer politiska orsaker till motståndet.
Sedan coronapandemin och Ukrainakriget destabiliserade ekonomierna har diskussionen om unionens ekonomiska regler tagit fart. För första gången på flera årtionden har budgetreglerna i den så kallade Stabilitets- och tillväxtpakten börjat ifrågasättas av även större medlemsländer, såsom Frankrike. Italien och Spanien har redan länge hävdat att reglerna hämmar deras ekonomier.
Ludovic Suttor-Sorel är forskningsanalytiker vid den progressiva tankesmedjan Finance Watch i Bryssel. Han menar att reglerna som infördes på 1990-talet inte är anpassade efter dagens värld, inte minst eftersom de försvårar klimatomställningen.
– Enligt oss gör de det onödigt svårt för länder att genomföra nödvändiga investeringar för att klara våra gemensamma mål, som på klimatområdet. Som vi vet kräver målet om nettonoll utsläpp
i Europa till 2050 att 60 procent av investeringarna fram till 2030 görs av staten. Det är uppenbart att reglerna förhindrar det, säger han till Flamman.
Reglerna i fråga kräver att inget medlemslands statsskuld får övergå 60 procent av BNP och att budgetunderskottet inte får vara större än 3 procent av BNP, samt hindrar stater från att stödja enskilda företag. De antogs i och med Maastrichtfördraget 1992 och har sitt ursprung i den franska vänsterregeringens åtstramningspolitik i mitten av 1980-talet.
– Vi påminner alltid om att reglerna inte har någon ekonomisk verklighetsförankring. Siffrorna framstod som rimliga i Frankrike när de antogs. Men vi måste gå över till ett bättre system, säger Suttor-Sorel.
Ett tecken på att reglerna tappat i relevans är att knappt några medlemsländer lever upp till kraven i dag. Sedan pandemin bröt ut uppgår den sammanlagda statsskulden i EU till 88 procent av BNP, och i eurozonen är den över 95 procent. Inte ens Tyskland, som länge har varit den största försvararen av systemet, lever upp till kriterierna.
– Regeln är att en skuld på över 60 procent av BNP måste reduceras med en tjugondel per år. Ingen följer den eftersom den är för hård.
Men det finns ett undantag: Sverige.
Under Magdalena Anderssons tid som finans- och statsminister har regeringen skrutit med hur mycket Sverige har betalat av på statsskulden. Trots pandemi, krig och inflation har den stadigt sjunkit till drygt 22 procent av BNP. Andersson sammanfattade sin syn på saken i början av mars, när frågan om ny gemensam upplåning för att finansiera höjda försvarsutgifter diskuterades:
– Efter sju år som finansminister är man luttrad. Det är alltid samma länder som vill att någon annan betalar.
Det var denna kompromisslöshet som gjorde att Sverige tillsammans med Österrike, Danmark och Nederländerna bidrog till att urvattna stödpaketet som antogs under pandemin sommaren 2020, vilket gjorde att de stämplades som den ”frugala fyran”. Även nu hävdar den svenska regeringen att fördragen inte behöver reformeras.
– Det finns utrymme inom ramen för nuvarande fördrag att hantera de stora frågor som EU har på sin dagordning. Tidigare processer för att reformera EU:s fördrag har varit både långa och oförutsägbara. Och just nu känns det ganska osannolikt att alla medlemsstaters regeringar skulle kunna nå enighet, säger Sveriges EU-minister Hans Dahlgren till Flamman.
Varför är den svenska regeringen emot att budgetreglerna, som allt fler kritiker menar saknar verklighetsförankring, luckras upp?
– Jag håller inte med om den beskrivningen av budgetreglerna. Stabilitets- och tillväxtpakten är ett viktigt ramverk för att främja långsiktigt hållbara offentliga finanser. I ett läge där både underskott och skuldnivåer ökat kraftigt i EU sedan pandemin ser inte regeringen några starka argument för att försvaga ramverket.
Enligt Ludovic Suttor-Sorel är det dock just det rådande läget som gör en reform nödvändig. Han menar att oron över höga statsskulder är överdriven.
– Det finns inte något land i Europa som har problem med en för stor statsskuld. Vi mäter skuld i förhållande till BNP, vilket är helt absurt. Inget händer om statsskulden når 100 procent av BNP.
– Det viktiga för skuldhållbarheten är hur hög ränta ett land måste betala på sina lån. Det finns inget EU-land som betalar mer än tre procent av BNP i ränta – det är ingenting. I Kenya motsvarar räntebetalningarna numera 100 procent av BNP. Det är en ohållbar situation. Vem tror att Italien inte kan betala tre procent i ränta? Kom igen.
Föreställningen att länder som Sverige, som betalar mer än de får tillbaka från EU, skulle förlora på att andra länder tillåts spendera mer är stark. Men flera av de länder som enligt Magdalena Andersson vill att någon annan ska betala för dem är i själva verket större nettobetalare än Sverige, till exempel Italien och Frankrike.
Enligt Suttor-Sorel är dessutom fokuset på netto- och bruttoländer missvisande.
– Det är en så statisk syn på finanser. Som om dessa pengar inte kommer tillbaka till en på tio andra sätt.
Han menar också att rädslan för att finansmarknaderna ska straffa länder vars statsskuld når över en viss gräns genom att höja räntan på deras lån grundar sig på ett missförstånd.
– Finansmarknaderna bryr sig inte om skuldnivån i förhållande till BNP. Det är bara en av flera faktorer som kreditvärderingsinstituten tar med i beräkningen. De viktigaste faktorerna är utsikterna för tillväxt, storleken på ekonomin, hur diversifierad den är och hur stabilt det politiska systemet är.
Det finansmarknaderna reagerar på när ett land anses befinna sig i kris är enligt honom alltså att det bryter mot EU:s regler.
– De vet att eftersom Kommissionen kommer att bötfälla landet, kommer andra aktörer på marknaden också att tvingas agera. Så det är våra regler som leder till marknadsreaktionen, inte tvärtom.
Motståndet från länder som Sverige innebär att en fördragsändring ändå är osannolik just nu. För EU-minister Hans Dahlgren går samtliga politiska problem att lösa inom ramen för reglerna.
– Hanteringen av både pandemin och kriget i Ukraina visar att unionen har en hög grad av flexibilitet när så krävs. Det är där energin borde läggas för att åstadkomma konkreta förbättringar för EU:s medborgare här och nu, i stället för att hålla på med utdragna institutionella processer, säger Hans Dahlgren.
Ludovic Suttor-Sorel håller med om att fördraget inte lär reformeras nu. Men trots det menar han att EU håller på att förändras i rätt riktning, inte minst ifråga om statsstödsreglerna.
– De innebar att flera stater slutade föra industripolitik, vilket i flera fall ledde till en skadlig avindustrialisering. Så var det länge. Men det senaste årtiondet har det börjat förändras.
Till skillnad från vad många tror antogs reglerna för att hjälpa svagare länders industrier att inte konkurreras ut av de starkares, hävdar han.
– Det var på grund av tryck från svagare länder som man införde dessa regler. Det erkänns inte alltid av vänstern, för den gillar vanligen stora statsledda investeringar. Men nu har man börjat förstå att man inte kan ha allmänna regler utan undantag. Till exempel har man gjort det lättare för stater att stödja sina industrier inom gröna batterier. Så jag har hopp om EU går att reformera i rätt riktning.
