Ryssland, USA och EU har mycket att säga om Kosovos oberoende. Vi vet redan vad de ledande aktörerna i frågan kommer att göra när självständighet utropas i Kosovo. USA och de flesta länderna i EU kommer att erkänna den nya nationen. Ryssland kommer inte att erkänna den om inte de serbiska ledarna gör det. Men vad kommer Kosovos närmaste grannar att göra?
Makedonien, Albanien, Bosnien, Montenegro och Kroatien kommer att beröras av självständighetsutropet mer än EU-medlemmar som Österrike, Cypern, Portugal och Slovakien.
Många säger att ett nytt krig inte kommer att utbryta i en nära framtid. De som lever i regionen menar att realiteterna på marken kommer att förbli desamma.
Trots detta har det stor betydelse vilka grannländer som kommer att erkänna den nya staten – och när. Ingen av dem har officiellt utryckt sin åsikt, men i sinom tid kommer de nog alla att erkänna Kosovo; Albanien först och Bosnien sist.
Albanien är naturligt benäget att stödja albanerna i Kosovo. Men de som trodde att regeringen i Tirana skulle trycka på för ett tidigt erkännande har visat sig ha fel. Regeringen har sett till sina egna intressen först och prioriterat en balanserad hållning, som är viktigare i tider då landets ansökan om Nato-medlemskap ses över.
Makedonien, Montenegro, Kroatien och Bosnien ser också ut att ha en realistisk ställning och se till egna intressen först.
I Makedonien anser många etniska makedonier att landet borde vara det första att erkänna Kosovos självständighet. De menar att det skulle visa goodwill från den slaviska majoriteten i Makedoniens regering. Det skulle även ta udden av eventuella tankar bland makedonska albaner om utträde och sammanslagning med Kosovo.
Trots logiken i denna tanke är det kanske troligast att Makedonien väntar och följer EU i frågan. Även det kan vara till belåtenhet för den albanska minoriteten i landet och samtidigt mindre irriterande för Serbien, som är landets viktigaste handelspartner.
Montenegro, Bosnien och Kroatien har en relativt stor serbisk minoritet, vars åsikter och känslor kloka ledare bör beakta. Därutöver är Serbien bland deras viktigaste handelspartners.
Kroatiens premiärminister överraskade många förra året när han sade att Kroatien endast kommer att stödja en lösning som accepteras av Serbien. Ivo Sanaders uttalande reflekterar den nära relation som de två länderna nu har. Men den positionen har blivit omöjlig att hålla, med tanke på Kroatiens förhandlingar om EU-medlemskap. Nu säger de kroatiska ledarna att de kommer att följa EU:s linje i frågan.
I Montenegro utgör serberna en stor del av befolkningen. Landet håller en låg profil i frågan, men kommer att vara tvunget att beakta den alltmer högljudda albanska minoritetens röst. Montenegro har ingen anledning att vänta med ett erkännande.
Bosnien har kanske den mest komplexa positionen. Det beror inte främst på att serberna utgör en tredjedel av Bosniens befolkning, eftersom representanter för serberna i Bosnien återkommande har sagt att de inte anser sig ha någon relation till Kosovo. Orsaken finner man i den konstitutionella uppdelningen av landet – som i hög grad är grundad på etnisk tillhörighet, på begäran av EU, USA och FN.
I Bosnien finns det en utbredd motvilja mot uppdelning efter etnisk tillhörighet, särskilt efter den erfarenhet man nu har av att leva i en sådan stat.
Serberna i Bosnien har sagt att de kommer att lägga veto på alla förslag från de två andra regerande etniska grupperna om det innebär ett erkännande av ett självständigt Kosovo. Men som det ser ut i dag vinner varken kroater eller bosniaker något genom att skynda på ett erkännande. Det intressanta nu är att oberoende röster i Bosnien uppmanar de bosniakiska ledarna att lyssna på landets serber. Många är eniga om att Kosovofrågan inte är deras, men har svårt att tigande se ännu en stat delas på etnisk grund, med världssamfundets hjälp.
