Torsdagen den 24 september skulle överintendent Eskil Franck, ansvarig för Forum för levande historia, med mig i direktsänd tv ha diskuterat den utställning (och reklamfilm) där hans myndighet hängt upp ett blodigt skeende i Kambodja 1975-1978 på mig. Vi skulle sitta vid ett bord med en moderator från tv. Avtalat var en debatt i sak utan ”mudslinging” och skrik.
Men ämbetsmannen Eskil Franck vägrade ställa upp. Han gav tre skäl:
1) Han har ingen lust.
2) Han har redan sagt allt han har att säga i denna fråga.
3) Han har blivit JO-anmäld och då är det olämpligt att han uttalar sig i frågan. (Jag har inte JO-anmält honom.)
Att chefen för en svensk myndighet i en reklamkampanj hängt ut en medborgare och sedan vägrat möta och diskutera sakligt med den drabbade, reser principfrågor om ämbetsansvar och debattpraxis.
Hade Franck inte varit ämbetsman utan tidningsman då hade vi efter ett så uppseendeväckande angrepp mötts i offentlighet.
Varken Aftonbladets eller Svenska Dagbladets – eller någon annan – ansvarig hade vägrat.
Det hade inte ens fallit vederbörande in.
Vore Sverige som stat vad barnen i skolorna får lära sig att den är då skulle ämbetsmannen Eskil Franck heller inte kunna uppträda som han gör utan svåra efterräkningar. Men som Sverige nu är tvivlar jag inte på att de politiskt ansvariga kommer att berömma och belöna honom. Det är till denna drängtjänst han valts och utsetts. Dock denna diskussion om Levande historias film och utställning nödvändiggör från min sida tre kommentarer.
Den första gäller skillnaden mellan debatt och statlig informationsverksamhet. Varken jag eller någon annan ifrågasätter Gunnar Bergströms rätt att i artiklar, bok eller utställning redovisa att han har ändrat uppfattning sedan sitt besök i Demokratiska Kampuchea 1978.
Det oavsett vad jag anser om hans åsikter. (Att jag skulle försvara en Faurissons yttrandefrihet men kräva ingrepp mot en Gunnar Bergströms vore otänkbart.) Ingrepp mot yttrande- och diskussionsfrihet är allmänt skadliga. Se på den tillsynes förnuftiga sovjetiska lagstiftningen mot rasistiska och folkhetsande yttranden. Den har reaktivt möjliggjort den nu i det forna östblocket spridda – delvis starkt våldsbenägna – rasismen.
Men det är annat när en statlig myndighet agerar som ett militant sanningsministerium. Därtill finner jag det från mina tidiga tonår i början av fyrtiotalet på pinsamt välbekant sätt obehagligt att ingenting tyder på att en annan tänkbar svensk regering (s+v+mp till exempel) av egen vilja skulle genomdriva någon ändring.
Det tredje är sakfrågan. Under de senaste snart 50 åren har Kambodjas folk utsatts för mycket stora lidanden; svält, sjukdom, ond bråd död och en katastrofal miljöförstörelse vilken ännu pågår. Om det har jag skrivit sedan 1967. Se exempelvis ”När liken flyter utför floderna” AB 1970-04-19. Då hade Förenta staternas lejda patrask tagit makten och inlett massmord. Det finns dock skäl till att det så kallade internationella samfundet – och därmed en marginalstat som Sverige – styrts att koncentrera sig på våldet i Kambodja 1975-1978. Förenta staterna inledde sitt bombkrig mot Kambodja 1965 (och släppte fram till 1973 sedan fler bomber över landet än de allierade över sina fiender i Europa och Asien under hela Andra världskriget) men bytte 1979 av taktiska skäl politik och gav sedan Demokratiska Kampuchea stöd i dess väpnade kamp mot Vietnam.
De vill nu varken ha det ena eller det andra granskat. Inte heller Kina, som med vissa förbehåll stödde Demokratiska Kampuchea fram till 1992 vill ha debatt. För att inte tala om de på motsatta sidor djupt inblandade Vietnam vars militära angrepp ledde till omfattande svält och Thailand som hade starka ekonomiska intressen av att ge stöd åt Demokratiska Kampuchea. Detta förklarar att ingen makt, supermakt eller regional stormakt, anser det lämpligt med en offentlig diskussion av hela perioden 1975 till och med 2009. Svensk stat och svenska medier uppträder då på helt gängse sätt: ”Zu Befehl, herr Oberst!”
