Jag vet inte riktigt varför jag frivilligt återvänder till Niccoló Ammanitis Italien via den tredje roman av honom som publiceras på svenska. Detta svarta, ruttna, porrfixerade, ytliga, hårda land befolkat av fascistiska, våldsverkande karlar och Berlusconiröstande drömmare med mindervärdeskomplex är ett plågsamt resmål.
Dessutom befolkat av ytliga kvinnor vars högsta dröm är att få vara med i tutt-tv i Berlusconikanalerna eller verklighetsfrånvända, marijunarökande övervintrade vänstermorsor som låter sina döttrar gå under under den fria uppfostrans fana.
En anledning är helt klart för att hans bild av Italien så skarpt skiljer sig från de glättiga kokböcker jag också läser. För varje idyllisk vin- och matresa i Solens land behövs en motbild.
I detta fall i form av de kalla salsiccia-korvar från lågprisbutiken som lille Cristiano tvingas äta råa eftersom pappas alkoholistgäng glömt att ta med sig såväl grill som kol till uppvisningen av det italienska flygvapnet ovanför den lervällning mellan två industritomter som utgör deras hemmaplan. Hela romanen präglas av de motsättningar som finns mellan fattiga italienare och gästarbetare, både från Afrika och Östeuropa.
Och i förlängningen också de icke-existerande människovärde gästarbetarna tilldelas. Kyla och omänsklighet, så verkar Ammaniti vilja skildra Italien av i dag.
I Mellan himmel och jord skildrar Ammaniti än en gång det utsatta barnet. Cristiano Zena är centrum i denna svarta virvelvind av olycka. Han bor med sin ensamstående nazistfarsa och slits mellan kärlek och hat på ett fullkomligt trovärdigt sätt.
Hans enda kompisar är farsans alkoholiserade och skruvade kompisar. Vi får dem följa tiden före, efter och under en natt av ond, bråd, död utan att Ammaniti för ett ögonblick flörtar med polisromanens form.

I centrum är också sexualiteten, söndersliten av kommersiell skit-tv och pornografi. Vriden till maktmedel av de maktlösa. Också den svart.
Romanen tilldelades Italiens finaste litterära pris 2007, Premio Strega.
Silvio Berlusconis skugga faller mörk över boken.
Och den ligger kvar när man slagit ihop den.
Efter en ljusning skådar läsaren förgäves, kanske likt det italienska folket?