Att EU:s kommission och domstol går kapitalets ärenden är inte förvånande. Men att de i denna lakejroll inte dömer efter EU:s fördrag utan efter egna påhitt är kanske mindre känt. Det borde LO intressera sig för.

I den så kallade Laval-domen attackeras det svenska facket för att de vill ge de lettiska arbetarna lika bra villkor som de svenska. Facket beskylls för att störa marknaden och för stridsåtgärder som inte är ”proportionerliga”. Dessa beslut saknar stöd i EU:s fördrag. I alla hittillsvarande fördrag har funnits ett förbud för medlemsstater att diskriminera arbetare från andra medlemsstater. Och i det föreslagna Lissabonfördraget står i artikel III:18, moment 2:
”All diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet, i fråga om anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor skall vara förbjuden.”

I Laval-fallet tillät alltså domstolen att lettiska arbetare diskriminerades i förhållande till Byggnads’ medlemmar. Man hittade sedan på en helt egen juridisk konstruktion: företaget var diskriminerat genom att det hindrades från att ge sina arbetare sämre villkor än Byggnads’ avtal. Att denna hemmagjorda bevisföring inte hade något stöd i fördraget bekymrade inte ledamöterna. Ännu konstigare blev det när domstolen förklarade att Byggnads’ blockad var ”oproportionerlig”. Men typen av stridsåtgärder är ju helt en fråga för parterna i en konflikt. Vad som är ”proportionerligt” vilar ju på en helt subjektiv bedömning. En part som är i arbetskonflikt väljer stridsåtgärd med hänsyn till vad som står på spel och hur man bedömer sakens vikt och åtgärdens effektivitet. Det är överhuvud taget inte en juridisk fråga. Men det är ett oroande tidens tecken att juridiska organ klampar in i den politiska sfären på demokratins och föreningsfrihetens bekostnad och att politikerna är så flata inför sådana suveränitetsbrott.