Henryk Flakierski är född 1928 i Warszawa och sedan 1970 verksam vid York University i Toronto, Kanada. Han har publicerat flera böcker och artiklar om Öst- och Centraleuropas ekonomiska problem, särskilt om förhållandet mellan reformer och inkomstfördelning i olika länder. Har också presenterat en alterantiv marknadssocialistisk modell.
Du forskar sedan många år om Öst- och Centraleuropa. Det har skett drastiska förändringar där sedan 1989. Finns det några generella drag i utvecklingen där sedan systemskiftet?
– Systemskiftet ägde rum i länder som delvis är mycket olika, men det finns vissa allmänna fenomen som kan iakttas. För det första en våldsam nedgång i produktion, löner och inkomster. I Polen minskade BNP med 20 procent, i Ryska federationen nästan 42 procent, och reallönerna och pensionerna med 56 respektive 58 procent. I vissa Balkanländer blev fallet än större, Albaniens BNP mer än halverades. De flesta länder kom ikapp den tidigare nivån kring millennieskiftet, men i Ryssland lär det dröja till 2007 innan man når nivåerna från 1991, i länderna på Balkan troligen ännu längre.
För det andra ledde den våldsamma produktionsnedgången till kraftig ökning av arbetslösheten. I Polen var arbetslösheten 1990 sex procent, 1994 var den uppe i 16 procent, nu ligger den runt 18-19 procent. I vissa områden kan den vara så mycket som 40 procent, och räknar man in den dolda arbetslösheten på landsbygden blir siffrorna än högre. De mest drabbade grupperna är kvinnor och ungdomar, och ingenting tyder just nu på att problemen kommer att minska. Det är symptomatiskt att den ökade tillväxten 2004-2005 knappt haft någon inverkan på arbetslösheten.
Vidare skapar den ekonomiska utvecklingen en tilltagande fattigdom, och med den följer starkt ökad kriminalitet, självmord, alkohol- och drogproblem.
Karakteristiskt för situationen efter systemskiftet är också de enorma inkomstklyftorna. Kvinnornas löner har sjunkit från 70 procent av männens under kommunisttiden till drygt 56 procent nu. De regionala skillnaderna är alldeles oerhörda – genomsnittslönen i Warszawa är åtta gånger högre än i Ostroleka, en liten ort cirka tio mil därifrån. Enligt Världsbanken har andelen fattiga i Polen under åren 1998-2003, definierat som personer med inkomst mindre än 2,15 USD per dag, ökat från två procent till tre procent. Andelen som hotas av fattigdom, det vill säga personer med inkomst under 4,3 USD per dag, har ökat under samma period från 23 procent till 27 procent. Enligt Världsbankens rapport kan 40 procent av fattigdomsökningen tillskrivas de ökade inkomstskillnaderna medan resterande 60 procent beror på minskade realinkomster.
En sådan ökning av inkomstklyftor över en så kort tid är utan motstycke i kapitalismens historia.
Slutligen har vi de kraftiga budgetnedskärningarna, som har inneburit att de sociala skyddsnäten har försvagats, och drabbat de svagaste grupperna i samhället. Subventioner för baslivsmedel och barnkläder har skurits ner, utgifter för sjukvård, skola och kultur har minskat dramatiskt. Minskning av utgifter för utbildning och forskning – i Ryssland och Polen har det minskat åtta gånger! – förutspår ingen positiv framtid för den teknologiska utvecklingen.
Det bör påpekas att nedskärningarna inte hade enbart ekonomiska orsaker, som inflationsbekämpning, utan skedde lika mycket av ideologiska skäl. De nya makteliternas nyliberaler – och då menar jag både höger, center och socialdemokrati – betraktade den starka staten som en kommunistisk relik som hindrade en välfungerande marknad. De sekunderades av mäktiga institutioner som IMF och Världsbanken, som krävde allvarliga reduktioner i sociala utgifter som villkor för finansiellt bistånd.
Sammanfattningsvis kan man säga att systemskiftets sociala kostnader blev mycket höga, och de kommer att inverka negativt på framtida utvecklingsmöjligheter.
Var det en oundviklig utveckling?
– Jag anser att det fanns alternativ. Men laissez-faireideologin segrade, understödd av USA:s regering och de finansiella världsinstituten. Nyliberalismen var den huvudsakliga anledningen till valet av fel modell. Det var inte nödvändigt att de åtgärder som infördes skulle vara så drastiskt långtgående eller genomföras med en sådan brådska. Det var inte nödvändigt med ett omedelbart avskaffande av alla subventioner för inhemska produkter, inte heller att helt plötsligt öppna de inhemska marknaderna för företag från Väst, med vilka de inhemska företagen inte förmådde konkurrera, vilket ledde till konkurser i stor skala och massarbetslöshet. Det var absolut inte nödvändigt att så kraftigt minska på sociala förmåner. Någon form av socialt ansvarig kapitalism var möjlig. Man kan inte heller förbigå att i vissa länder, särskilt i Polen, har Solidaritet under lång tid lanserat idéer om marknadssocialism med kooperativt ägande som en ny socialistisk modell.
Vad beträffar möjligheter till förändringar idag är det nog för sent för dessa alternativ. Endast fördjupade motsättningar inom det existerande systemet kan skapa en framtida social bas för radikala ändringar.
Senaste valet i Polen vanns av en höger som inte funnits i Europa på länge – nationalistisk, klerikal, patriarkalisk. Föregående val vanns stort av socialdemokratin, liksom i ett flertal andra länder i forna östblocket. Det tyder på ett missnöje med utvecklingen efter 1989, vilket i media i Väst ofta förklaras med bristande minne eller nostalgi.
– Det polska samhället gav socialdemokratin ett brett mandat i parlamentsvalet 2001 eftersom man trodde att det partiet skulle försvara dem från systemskiftets negativa aspekter, nämligen att man skulle få behålla de välfärdsstatens erövringar som byggdes upp under kommunisteran. Socialdemokratin svek helt, och precis som alla andra nyliberaler demolerade den socialförsäkringssystemet. Den realiserade en socialpolitik som stod i motsättning till förväntningarna från de grupper som under systemskiftet förlorade arbete och all känsla av trygghet. Socialdemokratin förlade helt sin identitet, och förtjänar knappast längre att kallas vänster. Det är därför föga förvånande att samhället vände dem ryggen och röstade på de högerklerikala partierna, med vilka de delar vissa värderingar.
Det starka stödet för vänstern betyder inte att majoriteten vill ha en återgång till ”realsocialismen”. Även om det finns samhällsgrupper som har förlorat stort på införandet av kapitalism, delar av bondeklassen och arbetare vid storföretag, så önskar sig flertalet en ”kapitalism med mänskligt ansikte”, som behåller vissa landvinningar från föregående system.
Massmedia framställer nostalgin efter dessa landvinningar som något mentalt osunt och ett hjärnspöke. Men det är ett propagandatrick. Det är helt normalt med nostalgi efter förlorade och verkliga, inte inbillade, viktiga förmåner som tillhandahölls av det föregående systemet.
Men vi får ofta höra och läsa om fantastisk ekonomisk tillväxt, ”nya tigrar” och så vidare.
– Prat om ”nya tigrar” är också en form av försköning av den nya verkligheten. Som jag nämnde har, trots stark ekonomisk tillväxt, länderna i Öst- och Centraleuropa mycket allvarliga problem, vilket de inte kommer att klara av. Det är en historiens ironi att de flesta av dessa länder före andra världskriget hade en ekonomi av typ perifer kapitalism, det vill säga de var ett bihang till de mer utvecklade länderna, och producerade huvudsakligen för deras marknader råvaror, jordbruksprodukter, och produkter med låg förädlingsgrad och lite högteknologi. Och fortfarande har de en ekonomi av samma typ. Tyvärr är det sannolikt, om man tar med i beaktande kapitalismens tendens att reproducera de perifera ekonomiska strukturerna, att endast få av Öst- och Centraleuropas länder – möjligen Tjeckien och Slovenien – förmår att komma ikapp de rika ländernas toppskikt.
Kan man tala om vinnare och förlorare i den här utvecklingen?
– Utan tvekan. Till vinnarna hör de som har bildat privata företag, dessutom de anställda inom finanssektorn och jurister som arbetar åt storföretag.
Förlorarna är arbetare i storföretag, som var relativt privilegierade under kommunismen, de offentliganställda, delar av medelklassen som inte arbetar åt den privata sektorn, och ganska många bondefamiljer.
Stora förhoppningar har knutits till inträdet i Europeiska unionen. Vilken roll för utvecklingen kan EU spela?
– De positiva faktorerna för inträdet i EU är inte entydiga. Det är ingen tvekan om att öppnande av Västeuropas marknader är ett positivt fenomen. En positiv faktor är också strukturfonderna för förbättring och effektivisering av infrastrukturen – vägar, järnvägar, och modernisering av jordbruket. Kruxet med strukturfonderna i de nya medlemsländerna, är att de inte kan absorberas på grund av brister i produktionsapparaten. Följaktligen är fondernas effektivitet betydligt mindre än planerat.
Till de negativa faktorerna för de nya länderna hör en viss förlust av ekonomisk suveränitet, som har som konsekvens en viss förlust av kontroll över den ekonomiska politiken. EU tvingar sina medlemmar till en sträng disciplin i fråga om budgetunderskott, och kräver att det ska minskas, men för länder med enorm arbetslöshet är det nödvändigt med en aktiv budgetpolitik. För övrigt dras de gamla medlemsländerna med stor arbetslöshet, och har hittills varit hjälplösa i sina försök att minska den farsoten.
Ett annat exempel på partiell förlust av ekonomisk självständighet för de nya länderna i samband med att gränserna öppnades, är att banksystemet är alltmer dominerat av kapital från EU:s gamla medlemmar, vilket tveklöst begränsar manöverutrymmet för penningpolitiken.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att EU är inte i stånd att lösa de sina nya medlemmars komplicerade problem.
Till slut, hur ser du på framtiden i Öst- och Centraleuropa?
– Praktiskt taget så tror jag att den frågan är redan besvarad. Men låt mig tillägga som ett förtydligade att jag ser mycket pessimistiskt på utvecklingen i de flesta av Öst- och Centraleuropas länder. Men jag ser inte heller alltför rosenrött på den europeiska kapitalismens utveckling.
Tack för samtalet.
