Inför folkomröstningen om Brexit står den EU-kritiska vänstern inför ett dilemma. James Meek beskriver det i sin bok Private Island – Why Britain now belongs to someone else (Verso 2015). Å ena sidan vill EU ge bättre villkor för invandrare än den brittiska regeringen. Å andra sidan vill EU att företag från andra länder skall få konkurrera på lika villkor som de brittiska om jobben. Den del av högern som stödjer Brexit använder liksom de invandrarfientliga högerpartierna i andra EU-länder båda sortens krav som argument för att lämna EU och återvända till den gamla sortens mer etniskt homogena nationalstat. Innanför och utanför EU-parlamentet stärker de sin allians. Samtidigt sitter vänstern, som Meek elakt uttrycker det, och velar på kaféerna.
Liksom delar av vänstern i de nordiska välfärdsstaterna gjorde på 1990-talet skyller anhängarna av Brexit med UKIP-ledaren Nigel Farage i spetsen nästan allt ont på EU. Det gäller också problem som orsakas av den globala kapitalismens marknadskrafter i och utanför Europa och där EU spelar en progressiv roll, exempelvis den flygskatt som EU ville införa och som saboterades av USA och Kina. Och EUs linje i TTIP-förhandlingarna är trots alt negativt mindre kapitalistvänlig än den som drivs av USA eller som finns i många liknande avtal i andra delar av världen.

Olika former av löntagarägande, kooperation och självförvaltning är huvudalternativet till kapitalismen

Extremhögern i Norra Europa har inte bara lagt beslag på vänsterns gamla roll när det gäller EU-kritiken, utan också tagit ledningen i kritiken mot de traditionella regeringsbärande partiernas misslyckade politik. Meek går igenom de försäljningar av offentligägda företag och tillgångar som i stor skala inleddes under Margaret Thatcher på 1980-talet och som till stora delar sedan fullföljdes av New Labour under Tony Blair och Gordon Brown. Alla dessa misslyckanden används nu av Brexit-anhängarna och kopplas samman med EU.
Meek ger en rad exempel: När merparten av de kommunägda bostäderna såldes till reapris till de välbeställda marginalväljarna i storstäderna blev resultatet segregation och nya slumområden, något som Farage nu skyller på invandringen. När Thatcher lät sälja de statliga elproducenterna med motivet att staten inte klarar marknadskonkurrensens krav, blev resultatet att elmarknaden i Storbritannien nu domineras av två stora franska företag med statligt majoritetsägande. Också det skyller Farage på EU.
Meek skriver om hur konservativa och liberala ideologer i nervositeten inför det växande folkliga missnöjet försöker väcka liv i det gamla vänsterspöke som vill ha tillbaka 1970-talets ”sovjetisisering” av brittisk politik och som försöker koppla samman Labour-vänstern med de nationalistiska Brexit-anhängarna. Men även om det finns vänsterkonservativa inslag hos Jeremy Corbyn och hans vänner är det svårt att få liv i detta gamla spöke. Problemet med vänstern – det gäller Corbyn, partier som Syriza och Podemos i Sydeuropa liksom mitt eget kära Vänsterparti – är inte tron på gamla havererade system, utan bristen på idéer om hur de nationella, europeiska och globala systemen skall förändras.

Vi måste förändra spelplanen skriver Meek och han lanserar ett antal förslag på vad som bör göras: Ett av dem är att bygga företag som är icke-vinstdrivna, som konkurrerar på marknadens villkor, som går in som ägare i det han kallar de ”universella nätverkens infrastruktur” och vars styrelser bör utses i allmänna val och ställas till demokratiskt ansvar. Det är ganska oklart vad han menar, det gäller inte minst om dessa företag skall verka inom enbart nationalstatens ramar eller om han tänker sig inslag av överstatlighet.
Oavsett vilket är Meek på rätt spår. Olika former av löntagarägande, kooperation och självförvaltning är huvudalternativet till kapitalismen. Det är dags för Europas socialdemokrati och vänster att liera sig med den internationella gröna rörelsen och kvinnorörelsen för att bygga ett gemensamt framtida Europa. Det socialdemokratiska programmet från 1994 som ville göra EU till en ”sysselsättningsunion” kan förenas med förslagen från Yanis Varoufakis och hans Diem 25 om ett öppnare och mer solidariskt EU. För det krävs att socialdemokratin överger sin historiska sekterism, uppfattningen om att allt gott kommer inifrån den egna rörelsen. Samt att vänstern överger sitt gamla nejsägeri och vågar konkretisera vad den vill göra med framtidens Europa.