Martti Ahtisaari, Nobels fredspristagare 2008 och FN:s chefsförhandlare i frågan om Kosovo, har lagt fram förslaget om Kosovos övervakade självständighet, och det nya landets författning är skriven i enlighet med Ahtisaaris plan.
Landets politiska ledning verkställer nu Ahtisaaris plan genom att införa nya lagar med vilka serberna är skyddade och garanteras sina mänskliga rättigheter, medan andra minoriteter utelämnas.
Att säkerställa minoriteters existens i de nya länderna i (bland annat) Europa har varit en riktlinje i FN:s och EU:s arbete. Det senaste uttalandet från EU kom från utrikesministermötet i december där man lovordade utvecklingen i Kosovo, ”särskilt med tanke på alla de viktiga lagar som nu införs”.
Dessa uttalade intentioner till trots har man i praktiken grundlagt en annan struktur.
Alla ansvariga politiker och experter på området tycks anse att det i Kosovo endast lever albaner och serber. För dessa beslutsfattare är att säkerställa minoriteters rättigheter synonymt med att garantera serber deras existensberättigande i Kosovo.
Romer, bosnier, kroater, goranis, ashkalier, kirkassier och alla andra i Kosovo bosatta sedan urminnes tider, tycks inte existera i beslutsfattarnas verklighet.
Roten till problemet går att finna i Nobelpristagarens plan, det som blivit allas bibel för Kosovo. Landets regering och institutioner som till exempel International Civilian Office (ICO), ansvarig för översynen av planens genomförande, följer Ahtisaaris plan.
Oavsett dess meriter som verktyg för säkerställande av Kosovos självständighet och samexistens mellan albaner och serber i landet har Ahtisaaris plan åsidosatt den grundläggande frågan om lika rätt inför lagen för alla kosovarer.
Tittar man närmare på de lagar som skapats i enlighet med Nobelpristagarens plan finner man till exempel den om lokal finansiering och statens stöd till kommuner. Där står att staten skall ge adekvat finansiering till kommuner och stadsdelar där minoriteter bor.
Appendix I till denna lagtext, som innehåller fakta om hur många medborgare som hör till en minoritet, anger att det inte finns en enda medborgare som tillhör en minoritet i södra Mitrovica, där det de facto bor över 800 romer och ashkali, såväl som några hundra bosnier och turkar.
Samma sak gäller Mamusha, där romer inte endast bor utan även är representerade i kommunfullmäktige.
Att inte ange dessa människors existens i ett underlag för att införa en lag som ska skydda minoriteter är kanske ofattbart, men inte desto mindre verkligt – idén om hur verkligheten ser ut och hur man vill ordna den är inte detsamma som verkligheten.
Man kan fråga sig hur det är möjligt att sådana lagar har kunnat röstas igenom och fått laga kraft i Kosovo utan att ICR, representanter från EU:s medlemsländer och USA har protesterat. Svaret går att finna i Ahtisaaris plan: lagarna utsätter inte serberna i Kosovo för fara, men liksom Nobelpristagarens plan lämnar de mycket övrigt att önska när det gäller att säkerställa alla minoriteters rättigheter.
Det faktum att det inte lever några serber i södra Mitrovica och Mamusha kanske förklarar varför fredsskaparna och beslutsfattarna tror att inga minoriteter lever där, men det gör inte Ahtisaaris tanke mer förståelig. Snarare är det en grov miss i den plan som skulle säkerställa minoriteters existens i landet, och de grundvärderingar om allas lika värde som EU:s ledning påstår att EU står för.
Tyvärr är inte denna miss den enda i sitt slag: Bosnien, för att ta ett exempel, byggs nu på samma segregationstanke. Ahtisaari är inte den ende som med USA:s och EU:s påtryckningar och stöd skapat och legaliserat ett segregerat Europa.
Detta strukturella arbete har gått under benämningen fred. Där politiska ledare använt nationalistisk propaganda i syfte att komma åt och/eller behålla makten i bland annat forna Jugoslavien har EU och USA tagit över och (åter) delat upp världen utifrån egen ekonomisk och ideologisk vinning.
Av en alltså icke outgrundlig anledning är politikers och andra beslutfattares tanke om säkerställande av minoriteters existens i världen liktydigt med separation och segregation. Den nationalistiska propagandan och tanken om det rena och segregerade samhället går hand i hand med ekonomiska tillväxtintressen – det är lättare att styra över en liten enhetlig grupp än ett samhälle med mångfald av intressen och aspiration på demokrati – där alla medborgare är lika inför lagen, har rösträtt och därmed makt över landets resurser.
Gamla tider gör sig påminda, men inte de goda: söndra för att härska för att mäkla fred för egen vinning. Återigen: vi kan lära av historien. Låt oss ta tillfället i akt och visa att vi kan skilja agnarna från vetet, i detta fall visa att vi hör orden som uttalas och ser att handlingarna inte korrelerar.
BAKGRUND
I Ahtisaaris plan för Kosovo som signerats av FN:s generalsekreterare står det under rubriken ”Grundläggande riktlinjer för genomförandet” att syftet med planen ”är att definiera de nödvändiga ramarna för ett Kosovo som är livsdugligt, hållbart och stabilt. Det inkluderar detaljerade åtgärder som ska säkerställa främjande och skyddande av olika gruppers och deras medlemmars rättigheter, decentraliseringen av regeringsmakten och bevarade och skyddande av kulturellt och religiöst arv i Kosovo.”
Det står även: ”Planen tillhandahåller inte en komplett konstitution, men definierar de viktigaste delarna som måste ingå i konstitutionen.”
Samt att ”den internationella militära närvaron ska vara ett militärt uppdrag under Natos ledning. Den ska överta uppgiften som nu innehas av Kosovo Force (KFOR) att tillhandahålla en trygg och säker miljö inom Kosovo, i samarbete med International Civilian Representative (ICR) och med hjälp av Kosovos institutioner till dess att Kosovos institutioner är kapabla att överta hela ansvaret för säkerheten”.
