Nu blöder hon. Om sex månader skulle hon fött sitt första barn. Under de månader hon varit gravid har hon tillsammans med barnafadern bott på härbärgen eller i en husvagn med resten av sin familj i ett läger i Högdalen. Hon är rom och född i Rumänien. Hennes enda inkomst i Sverige har varit att tigga. Det är andra gången hon får missfall. Förra gången sökte hon inte vård. Men nu har hon har ont och hennes man ringer ambulansen.
När de förstår att hon saknar det blå kort som ger EU-medborgare rätt till subventionerad vård, berättar de att notan för henne kommer att bli 11 000 kronor. Pengar omöjliga att få ihop genom att tigga eller samla pantburkar. En summa som i praktiken gör det omöjligt att söka vård, trots att hon behöver.
Det har snart gått tjugo år sedan Läkare i Världen startade sin klinik för papperslösa i Stockholm. Under åren har hundratals ideella läkare, sjuksköterskor, psykologer och sjukgymnaster ideellt sett till att tusentals papperslösa har fått vård. Samtidigt har de drivit ett aktivt opinionsarbete och försökt få de politiskt ansvariga för att förstå att även papperslösa är människor. Människor som därmed (borde) omfattas av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och skrivningar om alla människors rätt till hälsa.
Förra sommaren förändrades lagen äntligen. Sedan den 1 juli 2013 har papperslösa rätt till subventionerad vård ”som inte kan anstå”. Det är en klar förbättring, även om lagstiftningen fortfarande innebär att papperslösa och asylsökande inte har samma rätt till vård som svenska medborgare.
De som helt faller mellan stolarna i det svenska sjukvårdssystemet är fattiga EU-migranter som saknar sjukförsäkring i sitt hemland.
Sedan en tid tillbaka har Läkare i Världen därför förändrat sin verksamhet. De hjälper papperslösa med stöd och rådgivning till att få rätt vård i den offentliga sjukvården. De ser till att sprida kunskap till vårdpersonal om att papperslösa har rätt till akutsjukvård. Något som fortfarande är relativt okänt i sjukvården.
Deras mottagning vänder sig nu istället till EU-migranter. Varje onsdag kommer vårdpersonal dit för att helt utan ekonomisk ersättning och med endast skänkt utrustning som arbetsverktyg, försöka göra en skillnad för de som inte kan få vård någon annanstans.
De ideella krafterna visar gång på gång att de på kort tid kan värdera och förändra sin organisation utifrån det här samhällets behov. Trots att de helt saknar resurser. Men i maktens korridorer (där det finns mängder med resurser) händer ingenting. Det politikerna hittills sagt är att ingen människa ska bo i misär, och därför ska tältlägret i Högdalen bort. Trots att familjerna som bor där inte har någon annanstans att ta vägen. När det gäller deras (o)möjlighet att få sjukvård, hörs det inget alls från politiskt håll.
Sverige har skrivit under på att alla människor har rätt till hälsa och vård. Ändå frånsäger man sig ansvar för människor som uppenbart är i behov av den. Det rimligaste vore att lyssna på Läkare i Världens krav på att subventionera vård även för EU-migranter. Om man tänker att det kommer ta tjugo år på sig att förändra den lagen, bör man redan nu se till att ge ordentliga och långsiktiga ekonomiska förutsättningar så att organisationer likt Läkare i Världen kan ge vård utifrån de behov som finns.
De regionala nyheterna från SVT rapporterade att paret som förlorade sitt barn till sist fick vård. Men att ingen från Karolinska Universitetssjukhuset vill delta i en intervju om EU-migranters behov och sjukvårdens ansvar.
Vem som ska betala hennes allt dyrare vårdräkning är det ingen som vet.
