Idén om en gemensam välfärd, som bekostas av alla medborgare via skatterna, och som är tillgängligt för alla, har alltid varit grundläggande politisk retorik hos det socialdemokratiska partiet. Under de senaste årtiondena har SAP:s välfärdspolitik kommit att förändras i riktningar många inte trodde var möjliga, och den socialdemokratiska högersvängingen har varit en lika het potatis inom partiet som skäl till kritik från den övriga vänstern.
Det faktum att det är den socialdemokratiska regeringen som varit den största pådrivaren av nedmonteringen av den svenska välfärden, har aldrig rört den officiella partiretoriken. I denna är det fortfarande samma ideal som gäller. I partiprogrammet och på partiets hemsida står det tydligt:
”Välfärdspolitik handlar om mer än att bara korrigera orättvisor som skapats av det ekonomiska livet. Välfärdspolitik handlar om jämlikhet. Den handlar om att öka människors makt över det egna livet. Därmed bidrar den också till att förändra maktförhållandena i ekonomi och samhälle.”
”(Välfärden)… omfattar alla, inte bara människor med låga inkomster. Alla är delaktiga i både rättigheter och skyldigheter, alla ingår på lika villkor..”
En del av de socialdemokratiska idealen om välfärden är att marknadskrafterna skall ha mycket begränsad tillgång till de offentliga tjänsterna. Välfärden skall inte bara vara gemensamt bekostad genom skatter, utan också drivas i offentligt regi, inte privat.
”Socialförsäkringarna och de sociala tjänsterna som vård, skola och omsorg kan aldrig reduceras till varor på en marknad…”
”Vi kan inte acceptera utvecklingen mot ökat inslag av privata försäkringar på välfärdsområdet. De utgör ett hot mot den generella välfärden och skapar oacceptabla orättvisor i medborgarnas tillgång till välfärden.”
”/…/ kundvalsmodeller som gör sociala nyttigheter som skola, vård och omsorg just till varor på en tjänstemarknad, är oförenliga med kraven på solidariskt ansvarstagande.
”Marknadens och konkurrensens principer ska inte prägla den offentliga verksamheten.”

Utåt och i medierna är det livsviktigt för (s) att framstå som försvarare av skattefinansierad offentlig välfärd. Man vill också ge intrycket av att man vill ”återupprätta” välfärdsstaten. Den 10 november 2003 sa folk-hälsominister Morgan Johansson, i en intervju för TT:
– Vi vill återupprätta välfärdsstaten med en stark offentlig sektor i botten.
Samma ståndpunkt gick statsråden från socialdepartementet ut med i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 6 november. Ministrarna Andnor, Engqvist och Johansson lovade höjda skatter och utbyggd offentlig sektor. Välfärden skall absolut inte krympas eller avvecklas, menade de. ”En av politikens viktigaste uppgifter under de närmaste åren är att återupprätta välfärdsstaten. Utvecklingen mot ökade klyftor måste vändas. Utan välfärd ingen tillväxt.”

Socialdemokraterna står alltså för ökade skatter och en ordentligt utbyggd offentlig sektor enligt partiretoriken. Välfärden är ett viktigt (s)-vapen i valrörelser, som inför sommarens val till EU-parlamentet, när man vill skilja av sig från moderaterna, och framstå som välfärdens värnare. I SAP: s valretorik kommer hotet från moderaterna och deras marknadslösningar och man själv garanterar gemensamt finansierade och drivna offentliga tjänster.
Budskapet på (s)-affischerna talar sitt tydliga språk. ”Välfärden är ingen handelsvara”, menar Ulrica Messing, och Leif Pagrotsky påstår att hans huvudbudskap är ”Människan före marknaden”.
Det socialdemokratiska partiet trycker på skillnaderna mellan (s)-vänstern och (m)-högern så ofta man kan. När (s) presenterade sitt valmanifest sade Göran Persson:
– Detta är en valrörelse som vi hoppas kommer att handlar om de stora politiska motsättningarna som finns i Sverige och Europa. Det valmanifest vi har lagt är ett klassiskt höger-vänstermanifest.
Persson pekade ut viktiga frågor.
– Det handlar om tjänstedirektivet, och hur vård, skola och omsorg kan komma att utsättas för konkurrens utifrån. Detta tycker vi inte är bra.
De ”avgrundslika” skillnaderna mellan s och m är också genomgående retorik på hemsidan och i själva valmanifestet. På hemsidans valavdelning kan man följa specialanordnade ”moderatdebatter”, och läsa följande i valmanifestet: ”Till skillnad från högern sätter vi socialdemokrater människan före marknaden.”
Under den första partiledardebatten i valrörelsen, upprepade Göran Persson så många gånger han kunde, att moderaterna står för höger och hotar kollektivavtal och offentlig välfärd och att s försvarar EU: s medborgare mot de brutala marknadskrafterna.
I retoriken, i slaget om väljarna och opinionen, råder det alltså ingen tvekan om hur regeringen vill framstå.

Men tittar man på socialdemokraternas regeringspolitik ute i EU, är det snarare en motsatt verklighet som gäller. Den svenska regeringen har sin viktigaste EU-politiska kanal i ministerrådet. Och om man granskar vilken politik som förs där, och hur regeringen agerar, råder det tvekan om att andra ideal gäller än de som återges i den svenska partiretoriken.
I EU-politiken utgörs de politiska ramarna i ministerrådet och kommissionen av den så kallade Lissabonprocessen, som antogs år 2000. Lissabonprocessen fastslår att EU år 2010 skall vara ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”.

Lissabonformuleringarna innehöll från början löften om en ”social dimension”, vid sidan av en uttalad och konsekvent marknadsliberalisering av Europa.
Under de år som gått har det blivit allt tydligare att regeringarna i ministerrådet och tjänstemännen i kommissionen, fyllt Lissabonprocessen med allt mer marknadsliberal politik, genom av ”strukturreformer”, som man menar att EU: s medlemsländer ”måste” genomgå för att nå framgång.
Dessa strukturreformer har som ett av sina huvudmål att omvandla den offentliga välfärden i medlemsländerna.
Det visar sig tydligt vid en granskning av dokumenten från ministerrådets mäktigaste konstellation, Ekofin-rådet, som utformar och övervakar strukturreformerna.
Och det är heller ingen tvekan om att Ekofin är det kanske viktigaste delen av ministerrådet.
Den politik som planeras där skall följas, och gör det också, på kort eller lång sikt.
I granskningen syns tydligt att den svenska regeringen är en ivrig påhejare av den marknadsliberala strukturpolitiken.
När den svenska regeringen deltar i den strukturpolitik som förs i Ekofin, handlar det knappast om att föra ut den svenska modellen i EU.
Hemma sätter (s) ”människan före marknaden”, ute i EU vill man att marknaden i allt högre grad skall styra det gemensamma. I EU-politiken är ambitionen att göra välfärden till just en ”handelsvara”, tvärtom retoriken hemmavid.
Istället driver man aktivt skattesänkningar, avreglering och utförsäljning av den gemensamma välfärdens tjänster och tillgångar, och ett utsättande av de viktigaste offentliga tjänsterna för allt mer marknadskrafter.

Den kanske tydligaste politiska programförklaringen från ministerrådet och Ekofin, är de politiska riktlinjer som heter BEPG, eller Broad Economic Policy Guidelines (på svenska ungefär Breda Riktlinjer för den Ekonomiska Politiken).

Förra juni antog den svenska regeringen och dess kollegor i Ekofin en ny typ av BEPG, som skall gälla för tre år mot föregående års ettåriga löptid.
Den nya formen av BEPG visar mer detaljerat än någonsin hur marknadsreformerna i unionen skall utformas. Och det är också dessa riktlinjer som bestämmer politiken under kommande års EU-arbete.
BEPG-planerna för år 2003 kan beskrivas som en karta över avvecklingen av den offentliga välfärden i EU.
I planerna vill man uttalat minska den offentliga sektorns storlek i medlemsländerna och unionen, och förvandla gemensamma tjänster och tillgångar mer och mer till just ”marknader”. I BEPG kallas den offentliga sektorn för ”tjänstemarknader”, och medlemsländerna skall ”främja konkurrensen på varu- och tjänstemarknaderna/…/och undanröja kvarvarande hinder (inklusive hinder som skapats genom skattesystemet) för /…/ marknadsinträde på tjänstemarknaderna”.
För att verkligen poängtera vilken del av samhället man vill reformera, återkommer formuleringar och uppmaningar om att ”öppna de offentliga upphandlingsmarknaderna för konkurrens /…/”.
Avregleringar och ”marknadsinträde” gäller inte bara de offentliga tjänsterna, enligt ministerrådet, utan också de gemensamma tillgångarna.
I BEPG kräver man att medlemsländerna skall ”liberalisera” de gemensamma tillgångarna och ”uppmuntra marknadsinträde och effektiv konkurrens…” Uppmaningen till medlemsländerna är också tydliga att avreglera så kallade ”nätindustrier”, det vill säga gemensamma tillgångar som energi och vatten. Dessa skall, liksom postväsende, offentliga transporter, och andra offentliga tjänster öppnas som ”marknader” för privata företag.

BEPG-planerna gör i sin avslutande del en kommentar till varje land och den politiska framtid som Ekofin anser att medlemsländerna bör gå till mötes. I den delen är anvisningarna om sänkta skatter och en offentlig sektor med allt större marknadsinriktning genomgående.
Sverige får faktiskt de tydligaste rekommendationerna av den egna regeringen och kollegorna i Ekofin-rådet. ”Det svenska välfärdssamhället innebär en utmaning på lång sikt för den svenska ekonomin. Finansieringen av detta gör det nödvändigt att bibehålla ett högt skattetryck /…/ med negativ inverkan på incitamentsstrukturen.”
Den offentliga upphandlingen, att lägga ut offentlig verksamhet till försäljning på den privata marknaden, får uppmärksamhet. Sverige skall ”arbeta vidare med att öka effektiviteten i den offentliga sektorn, bland annat genom att förbättra ramförutsättnigarna för ökad konkurrens /…/ och genom att använda mer offentlig upphandling”.
Den offentliga upphandlingen, och inslaget av marknadskrafter i den offentliga sektorn är för litet enligt ministerrådet: ”Den offentliga sektorn i Sverige är bland de största i EU. Offentliga företag börjar lämna ifrån sig marknadsandelar inom den offentliga tjänstesektorn, men privata operatörer står fortfarande bara för en liten andel av sysselsättningen inom området för välfärdstjänster”.
Så visar regeringen, genom EU, hur man tycker att den svenska välfärden skall se ut i framtiden. Ganska långt från partiprogrammets ”Marknadens och konkurrensens principer ska inte prägla den offentliga verksamheten”.

Det är inte bara i BEPG-planerna som ambitionen att sänka skatterna och avveckla den gemensamma välfärden kan avläsas. I den del av ministerrådet som utformar och övervakar strukturpolitiken, Ekofin-rådet, är den löpande politiken densamma.
Under hela förra året, då den svenska regeringen i hemmaretoriken påstod sig värna den offentliga sektorn, drev man rakt motsatt politik i Ekofin-rådet. Detta visar en granskning av Ekofins protokoll. Som exempel kan tas Ekofins möte i mars förra året. Bland annat uppmanar rådet Portugal att ”frysa de flesta lönerna i den offentliga sektorn under år 2003”. Rådet noterar att ”nedskärningar i de offentliga utgifterna skall uppnås genom striktare kontroll av löneutvecklingen i den offentliga sektorn… som uppväger de sänkta statsinkomsterna som blir följden av den kraftiga minskningen av företagsbeskattningen”.
Lägre löner i den offentliga sektorn eftersom företagsskatterna sänks. I mars uppmanar Ekofin medlemsländerna till avreglering av gemensamma tillgångar. ”De framsteg som gjorts på konkurrensområdet bör fortsätta när myndigheterna gör bruk av sina nya befogenheter och roller.” I en klar majoritet av Ekofin-protokollen under 2003 drivs på ett eller annat sätt avregleringar av den offentliga välfärden. Och samma politik är tydlig under 2004.

Den andra typen av dokument som tydligt visar politiken i Ekofin, är varje års strukturrapport från rådets viktigaste förberedande grupp, Kommittén för Ekonomisk Politik, KEP. Varje land, inklusive Sverige, har representanter i KEP, och större delen av planeringen av strukturreformerna sker i kommittén.
Varje år kommer KEP med sin strukturrapport, och de senaste tre åren har fokus till stor del legat på skattesänkningar, avreglering och marknadsliberalisering av den offentliga välfärden.
I 2003 års rapport uppmanar KEP medlemsländerna att ”lägga i en högre växel” i arbetet med strukturreformer, och genomföra en ”målmedveten återacceleration på reformområdet”.
Kommittén tycker att reformerna är ”för långsamma och otillräckliga”.
Det socialdemokratiska partiet påstår i retoriken att den offentliga sektorn skall skyddas från marknadskrafterna. ”Välfärden kan aldrig bli en handelsvara”.

I och med strukturrapporten driver man en EU-politik som vill utsätta den offentliga sektorn för just ökade marknadskrafter. ”Marknadsinträde” för de offentliga tjänsterna beskrivs detaljerat. Rapporten uttrycker besvikelse om den offentliga upphandlingen i medlemsländerna: ”Trots att vissa framsteg gjorts för att öka andelen på offentliga upphandlingen /…/ så är den fortfarande nedslående låg”.
Sverige skall ”stärka ramarna för konkurrens… för kommunala offentliga tjänster…”. Danmark måste fortsätta ” moderniseringen av den offentliga sektorn och släppa in privata företag på marknaden för offentliga tjänster”. Finland skall “fortsätta moderniseringen av den offentliga sektorn, genom ökat deltagande av privat sektor, och konkurrens mellan olika offentliga aktörer”.
Också 2004 års strukturrapport uppmanar i allmänhet till samma politik, och dessutom till en alltmer koncentrerad avreglering av de Europeiska arbetsmarknaderna.
En tendens som är tydlig vid granskningen av Ekofins protokoll, är att den svenska regeringen genom finansminister Bosse Ringholm alltmer aktivt uttalat sig om den marknadsliberala strukturpolitiken. Och eftersom s i hemmaretoriken högljutt försvarar offentlig välfärd, socialism och ett jämlikt samhälle, skulle det kanske vara naturligt att man lika högljutt protesterar mot strukturreformerna i ministerrådet.

Men protokollen visar att regeringen istället mer än något annat land uttalat sitt oreserverade stöd för Lissabonprocessens reformer, och dessutom framhållit att omvandlingen borde gå fortare. Vid flera Ekofinmöten har Ringholm aktivt uttalat sig för strukturreformerna. Så här lät det vid mötet den 20 januari, när den svenska regeringen ”beklagade att strukturreformer inte hade genomförts i den takt som medlemsstaterna kommit överens om”.
Tydligare än så blir regeringens politik knappast. I varje fall inte i EU:s ministerråd. Och den politiken kan knappast sägas motsvara valrörelsens (s)lagord om att ”Marknaden går före människan”, och att ”Välfärden aldrig får bli en handelsvara”. Hemma sätter s marknaden före människan. Ute i EU visar granskningen att samma parti vill att marknaden i allt högre grad skall styra den offentliga välfärden.
Nu skulle det kanske vara intressant att få svar på varför det ser ut så här.
Antingen från någon av de ansvariga ministrarna, till exempel Bosse Ringholm, eller någon av de politiska statsekreterare som har ansvar för de här frågorna. Men vid kontakt med finansdepartementet, får vi veta att det inte går.
Att Bosse Ringholm eller hans statsekreterare i EU-frågor helt enkelt inte har tid. Därför kan heller inte ställa regeringen inför de stora skillnaderna mellan svenska valretorik och verklig EU-politik.