Det är sällan som konst blir en angelägenhet i det offentliga samtalet, men då och då händer det.
Nu senast gällde det SD-M-samstyret i Sölvesborgs kommuns noggranna instruktioner om utseendet på de verk som eventuellt skulle köpas in. Ganska snart följde skandalen i Nacka, där kulturpolitikerna – antagligen utan att veta om det – formulerade sig i termer som för en någorlunda historiskt påläst person var skrämmande likt idéerna om urartad konst i Hitlertyskland i slutet av trettiotalet.
Det som var nytt med de här färska händelserna var att de var politiskt kodade. För första gången fick vi en försmak av vad som redan pågår i stora delar av Europa: en attack mot den fria konsten.
I tider av kris hamnar konsten också långt ner i hierarkin även för dess försvarare. Ett nytt verk på en skolfasad, ett stationshus eller ett sjukhus stoppar inte delade turer i vården. Att en ateljéförening får medel nog att fortsätta sin verksamhet ett tag till motar inte bort rasisterna från gatorna, förhindrar arbetsplatsolyckor eller lindrar långtidssjukas fattigdom. Kanske tycker man helt enkelt inte att vi har råd att ta konsten på allvar i ett allt brunare Europa.
Men tänk om det är precis tvärtom? En gång i tiden, för hundra år sedan, formulerades det socialistiska projektet på ett annat sätt.
Folkbildningen, inklusive konsten, spelade en central roll i folkrörelserna. Inte som ett medel – utan som ett mål. En generös idé om att kulturen tillhörde alla var själva förutsättningen för verklig förändring. Att lägga grunden för att samhälle där alla, utifrån konstens fria premisser, skulle ha chansen att föreställa sig det oföreställningsbara, en möjlighet som konsten erbjuder. Inte bara som vackra ord, utan som en handlingsplan med kurser, konstföreningar och konsthallar i förort och landsort.
Tanken på att en vanlig arbetare skulle ha glädje av något så ”onödigt” som en blomstermålning av Olle Olsson Hagalund var – och är – utomordentligt radikal.
I dag har de här tankarna övergetts utan att det egentligen går att förstå hur eller när det hände. Kanske var det när även konsten drabbades av new public management-doktrinen och man plötsligt ålades att koppla den till konkreta resultatenheter, något som alltid varit konstens sämsta gren. Förra kulturministern Alice Bah Kuhnke formulerade det som att kulturen skulle verka i demokratins tjänst. Alltså inte bara få finnas där som en pågående möjlighet. Det visade sig finnas fler som tyckte som hon, och de tar sakta men säkert över kulturbudgetar runt om i Sverige. Men de är snarare blå-brunmärkta än gröna.
Vänsterns brist på engagemang för konsten är ett stort misstag. Det räcker inte med att reagera på neofascistiska eller marknadsliberala utspel. Kunskapen om konst är för dålig och vi blir snart omsprungna av våra fiender. Vi måste bli bättre rustade och en bra början är att formulera oss om vad vi ska ha konsten till och varför dess frihet och självständighet är värd att försvara.
