”På sängen ligger min nya pistol, svart och farlig, bland mina baddräkter och ljusa sommarklänningar”, skriver den ukrainska författaren Viktoria Amelina i Se kvinnorna se kriget.
När kriget bröt ut sadlade hon om till utredare av krigsförbrytelser, och reste över landet för att skriva ned människors vittnesmål. Den 27 juni 2023 åt hon på en pizzeria i Kramatorsk, under striderna i regionen Donetsk, när en rysk missil slog ned. Hon dog fyra dagar senare och lämnade efter sig en elvaårig son, samt lösa manuskript till en reportagebok.
När förlaget Ersatz ger ut dem i svensk översättning är kriget på väg in i sitt fjärde år. Ytterligare tiotusentals har dött, även om siffrorna är svårbedömda. Donald Trump talade om så många som en miljon ryssar och 700 000 ukrainare, och det är inte ens säkert att han har fel. Närmare sju miljoner ukrainare har tvingats från sina hem, och en rad rapporter (EPRS, 2025) visar att Ryssland har rövat bort barn för att klippa av banden till en ukrainsk nation.
Precis som Netanyahu gör sig Putin inte bara skyldig till etnisk rensning, utan förnekar också att de ockuperade är ett folk utifrån tveksamma ”bevis” i ländernas urhistoria. Och visst är berättelsen antik, den om tyranner som tar vad de vill ha. Som den grekiska historikern Thukydides skrev om det peloponnesiska kriget: ”Den starke gör vad han vill, den svage genomlider vad han måste.”
Vi är på väg in i en liknande tid. En era som vänstern varnade för redan under Irakkriget, när vi påpekade att en ”regelbaserad världsordning” bara fungerar om alla följer reglerna, eller att miljardärerna inte fick bli för många och rika. Skit samma om de köper fina båtar, problemet är att de kan köpa hela presidentskap. Det är i förhållande till det som mittenpolitiker borde säga: ”Vi har varit naiva.”
För hur viktigt det än är att påpeka att det som utspelar sig i USA är en oligarkisk statskupp, så är Europas problem precis lika djupa. Även vi har en högerextrem rörelse som vill stänga nationsgränsen, krossa välfärdsstaten och släppa bolagsvinsterna fria. Samt på den internationella arenan försvaga Europa, inte minst dess regleringar av teknikbolagen, och sälja ut Ukraina till Putin.
För tre år sedan, veckan innan kriget drog i gång, skrev jag att det enda robusta alternativet till Nato är en europeisk militärallians av det slag som Frankrike föreslog på 1990-talet. Inom den ”antiimperialistiska” vänster som inte ens såg att kriget var på väg var detta kontroversiellt, om än mindre så när ryska trupper korsade gränsen bara ett par dagar senare.
Om kontinenten ska stå emot de auktoritära vindarna både från öst och väst, måste den visa sig stark nog att lösa sina egna problem.
I dag, när Nato imploderat och stormakternas aggressivitet blivit ännu mer uppenbar, är det en självklarhet. ”Fredslinjen” däremot, att nordeuropeiska länder unilateralt avvecklar sina försvarsmakter, vore en inbjudan till Putins stridsvagnar att rulla ännu djupare in i Europa.
Det är dags att inse att 1900-talet är över. Frankrike är äntligen på väg att dra tillbaka sina sista trupper från Afrika, men lämnar knappast några lyckoriken efter sig. Att i dag påstå att svenska försvarsutgifter på två procent av bnp är ”militarism”, när Ryssland lägger 6,3 procent – eller 32 procent av statsbudgeten – är i bästa fall naivt, och i värsta fall att lägga sig platt för despoterna i både öst och väst.
Visst håller även extremhögern på att formera sig på kontinenten, men det är knappast en anledning att lämna arenan fri. Och även om värnandet av den svenska särprägeln genom att hålla oss utanför EU var ett dåligt argument från start, har vi nu minst lika många miljardärer och nyssnazister i riksdagen som alla andra.
Vänsterpartiet gör alltså rätt i att haka på upprustningen av både Sverige och Ukraina, men behöver också omfamna federala lösningar på fler punkter än bara försvar. Det är dags för Europa att samla sig, och för socialister att hugga in. Tiden är knapp, och det intellektuella arbetet borde ha gjorts för länge sedan.
Förutom pandemin har unionen varit en kacklande hönsgård under varje kris de senaste 20 åren – finanskrisen, migrationen, klimathotet och kriget i Ukraina. Ryssland har inte bara njutit av splittringen utan aktivt underblåst den. Med sig har de nu den putinistiska USA-trion Musk, Vance, Trump, som vill tvinga Europa på knä för att kyssa ringen.
Det är ett svaghetstecken för Europa att det enda som verkar ha ägt rum under säkerhetskonferensen i München är J.D. Vances uppläxning av Europas bristande demokrati. Det borde avfärdas som ett skämt med tanke på att han i detta nu plundrar och monterar ned den amerikanska statsapparaten, medan Trump citerar ett auktoritärt motto som tillskrivs Napoleon: ”Han som räddar sitt land bryter inte mot lagen.”
Vissa borgerliga opinionsmakare, som Kristiansdagsbladets Sofia Nerbrand och Göteborgs-Postens Adam Cwejman, är så förhäxade av trollarméernas förtjusning på X och har så obefintlig demokratisk ryggrad att de vill att Europa lägger sig platt för de amerikanska furstarna.
Så fan heller. Men om kontinenten ska stå emot de auktoritära vindarna både från öst och väst, måste den visa sig stark nog att lösa sina egna problem.
Parallellt med Viktoria Amelinas bok läser jag För ett fritt och enat Europa (Ventotenemanifestet), skrivet av tre italienska antifascister 1941 på fängelseön Santo Stefano, varifrån de såg Europa slita sig självt i stycken. Socialismen behövdes för att motverka ”ansamlingen av rikedomar hos de få”, men som bröt med stalinismens dogmer. Vänstern behövde också lösgöra sig från ”gamla, politiska ställningstaganden”, som tanken om nationalstaten som politikens enda möjliga kärl. Detta socialistiska manifest är ett av den Europeiska unionens urdokument.
Genom att samla vittnesmål om ukrainska kvinnor, som grävde kroppar ur rasmassor, tvingas fly, eller begravde sina söner, försökte Viktoria Amelina motverka det som manifestet varnade för redan 1941: att Europa än en gång skulle dras itu av tyranners maktbegär.
Det är dags för motkrafterna att samla sig, inte minst för Viktoria Amelinas skull.
”Offren, hjältarna och mördarna ska alla en dag få tillbaka sina namn”, skriver hon om en namnlös ukrainsk elvaåring som överlevde sex timmar under rasmassorna för att avlida på sjukhuset.
”Det finns inga garantier, men det är så många ukrainare och vänner till Ukraina som kämpar för den dagen. Så visst kommer den, eller hur?”
Siffrorna på försvarsutgifter har korrigerats.
