Migranter pressar sig mot Europas portar, mottagningstjänsterna är översvämmade, högern gastar om en invasion, vänstern splittras, länderna skyller ansvaret på varandra. Sedan går alla vidare till något annat, tills nästa ”kris” uppstår. Sett från Europa är historien bekant. Men hur ser den ut från Afrikas synvinkel?
När journalister och makthavare bevärdigar sig att nämna ursprungsländerna är det i regel för att särskilja ”flyktingar” – som har lämnat ett krigsdrabbat land och som förtjänar hjälp – från ”migranter”, vars ekonomiska orsaker inte motiverar någon gästfrihet. ”Om människor inte har rätt till asyl, vilket är fallet med de nationaliteter som vi ser nu, ivorianer, gambianer, senegaleser, tunisier, […] måste de så klart skickas tillbaka till sina länder”, förklarade den franske inrikesministern Gérald Darmanin, efter att 8 000 personer landstigit på ön Lampedusa (TF1, 19 september).
De orsaker som kan få en senegales att lämna sitt land beskrivs ofta i media i så vaga termer att de förlorar all mening: ”fly misären”, ”skapa sig en bättre framtid”.
Samtidigt som europeiska politiker talar om krig, avtal och konventioner, uppmuntrar informationsbyråer arbetare att flytta till Europa för att lösa problemen med bristen på arbetskraft och en åldrande befolkning.
I Senegal motsvarar sådana formuleringar en konkret verklighet. En verklighet präglad av fiskeavtal som ger européer och kineser rätt tömma haven med sina trålare, som i en enda utfärd kan fiska lika mycket som en lokal fiskebåt fångar på ett år. En verklighet präglad av utländska investerare som köper mark och vräker bönder för att få bättre avkastning på sina produkter på naturahushållande familjers bekostnad, och som ersätter traditionella hirsodlingar med jordnötsplantager. En verklighet präglad av klimatförändringar som påverkar skördarna, med kortare regnperioder, allt mer frekventa översvämningar och torkor, stigande havsnivåer som eroderar kusten och saltar jorden. En verklighet präglad av politisk repression, orkestrerad av en president, Macky Sall, som åtnjuter det franska utrikesdepartementets fulla stöd.
Sett från Afrika briljerar europeiska politiker med sin dubbelmoral. Samtidigt som de talar om krig, avtal och konventioner, uppmuntrar informationsbyråer arbetare att flytta till Europa för att lösa problemen med bristen på arbetskraft och en åldrande befolkning. Frankrike hämtar senegalesiska läkare, Italien flyger in byggarbetare från Algeriet och Elfenbenskusten, Spanien tar hjälp av marockanska säsongsarbetare i jordbruks- och turistsektorerna.
I Tysklands fall meddelade man nyligen att fem rekryteringscenter ska öppnas för högutbildade arbetare i Ghana, Marocko, Tunisien, Egypten och Nigeria. Enligt sociologen Aly Tandian utgör ursprungsländerna ett slags ”inkubatorer där experter föds, utbildas och tränas innan de skickas till andra destinationer”.
Européerna köper upp utbildade arbetare och bidrar därmed till att förvärra en rad olika problem: efter att ha genomlidit dessa katastrofer, och efter att ha försökt sig på alla andra möjliga lösningar, tvingas unga afrikaner ta sig till Europa. När de anländer till Lampedusa möter de en stängd dörr. Samtidigt visar senegalesisk tv en reklamfilm producerad av den italienska regionen Piemonte på det lokala språket wolof: ”Viljan att skapa ett bättre liv bör inte få dig att offra ditt liv. Livet är värdefullt, havet är farligt.” Den europeiska cynismen är dödlig.
Översättning: Jonas Elvander
