Utrikes 26 april, 2018

Europeisk strejkvåg inför första maj

De senaste månaderna har den europeiska arbetarrörelsen visat musklerna med strejker i flera länder. På EU-nivå har också framsteg skett med ett färdigförhandlat utstationeringsdirektiv som ska motverka lönedumping och stärka strejkrätten över hela kontinenten. Flamman talade med EU-parlamentarikern Marita Ulvskog som har framförhandlat direktivet.

Inför första maj-firandet har den europeiska arbetarrörelsen mobiliserat i ovanligt hög grad de gångna månaderna. Det hela inleddes i januari med att kontinentens största fackförbund, tyska IG Metall, gick ut i strejk med krav på bland annat sex procents löneförhöjning i ett år och rätt till 28-timmars arbetsdag. Minst en halv miljon organiserade arbetare i metall- och elektroniksektorn deltog i strejken. I början av februari kom till sist beskedet att en uppgörelse hade nåtts mellan arbetsgivarna och facken. Arbetarna vann rätt till 4,3 procents löneförhöjning över två år, 400 euros extra lönepåslag samt ett påslag motsvarande 27,5 procent av månadslönen som kan omvandlas till lediga dagar. Därtill fick de 900 000 anställda rätt till förkortad heltid, med gräns vid en 28 timmars arbetsvecka i upp till två år, dock under förutsättning att arbetarna jobbar igen den lediga tiden med motsvarande lönebortfall när de kommer tillbaka.
Förhandlingarnas resultat har firats som en framgång för de tyska arbetarna som har fått betala för Tysklands hegemoniska konkurrenskraft med ojämförligt låga löner ur ett västeuropeiskt perspektiv i årtionden. Huruvida löneförhöjningarna kommer att stimulera den tyska konsumtionen tillräckligt för att det ska gynna de lidande exportindustrierna i de sydeuropeiska euroländerna återstår dock att se. Enligt de flesta bedömare krävs långt ambitiösare reformer för att uppnå ett sådant mål.

Risk för storkonflikt i Danmark

I början av april gick även det stora fackförbundet i offentlig tjänstesektor Verdi, som organiserar över två miljoner anställda, ut i strejk med krav på sex procents löneförhöjning och minst 200 euro i månaden. Tusentals offentliga arbetsplatser såsom dagis, vårdcentraler, flygplatser och kollektivtrafik har drabbats i flera förbundsländer.
Även i Danmark har hot om storstrejk varit på agendan de senaste månaderna. Sedan parterna i mars misslyckats med att komma överens om de offentliganställdas krav på att höja lönerna som släpat efter andra sektorer har hotet om strejk från 100 000 statsanställda legat över landet. Arbetsgivarsidan svarade med att hota att utsätta omkring 440 000 för lockout för att undvika en storstrejk. Deadline var satt til den 4 april men medlaren lyckades i sista stund skjuta upp den i ytterligare två veckor.
Förhandlingarna som gäller anställda inom stat, region och kommun har dock fortsatt in på denna vecka. Om en storkonflikt där över en halv miljon offentliganställda befinner sig antingen i strejk eller lockout bryter ut riskerar vitala delar av den danska infrastrukturen att drabbas. Regeringen och folketinget har därför antytt att de kan komma att blanda sig i konflikten för att tvinga fram en överenskommelse.

Strejkandets hemland

Trots att antalet strejker i Frankrike, där de traditionellt hör till vardagen, har minskat de senaste årtiondena har Emmanuel Macrons vinst i förra årets presidentval utlöst en våg av strejker. Macron, som gick till val på att fördjupa de nyliberala arbetsmarknadsreformer som hans socialistiske företrädare François Hollande inledde, har lovat att riva upp delar av den franska arbetsrättslagstiftningen med målet att göra det lättare att avskeda anställda, öppna för mer individuella löneförhandlingar och införa nya flexibla anställningsformer.

En rad universitet har varit blockerade av studenter i flera månader

I september ägde den första stora strejken mot Macrons program rum. Men det var först i mars som det tunga artilleriet rullades ut. Lokförare och andra anställda inom järnvägssektorn, som omfattas av speciella förmåner, gick ut i storstrejk. Macron har bland annat lovat att skära ned antalet arbetsplatser inom det offentliga järnvägsbolaget SNCF. Fackföreningsrörelsen har dock anklagat honom för att förbereda en privatisering av företaget på samma sätt som skedde i Storbritannien på 1990-talet. De järnvägsanställda följdes senare av anställda inom övriga transportsektorer såsom flygsektorn. Fackförbundet CGT som organiserar många inom transportsektorn har lovat att strejken ska fortsätta i två av fem dagar i veckan fram till slutet av juni vilket skulle innebära att strejkerna pågår under rekordlånga tre månader. Även sektorer som sophantering, energi- och gassektorn har drabbats av strejkerna. Enligt sidan c’estlagrève.fr pågår bara denna vecka tolv separata strejker i Frankrike.
Parallellt med transportstrejkerna pågår även stora strejker inom utbildningsväsendet. En rad universitet har varit blockerade av studenter i flera månader i protest mot en ny lag som ger varje högskola rätt att rangordna universitetsansökningar på kandidatnivå enligt vilka kriterier de vill. Lagen har kritiserats för att öka ojämlikheten inom högre utbildning och i förläningen cementera klasskillnaderna inom det franska samhället. I flera städer har studentockupationerna lett till konfrontationer med polis och på sina håll även med våldsamma maskerade män som misstänks för att ha ringts in av personer inom universitetsledningen.

Förbud mot lönedumping och ökad strejkrätt

Strejker kan dessutom komma att bli vanligare i Europa på grund av framsteg som gjorts på EU-nivå den senaste tiden till förmån för arbetstagarna. Det så kallade ”utstationeringsdirektivet” som ska motverka lönekonkurrens mellan medlemsländer genom att kräva att arbetare som är stationerade i ett annat medlemsland omfattas av rådande kollektivavtal röstades igenom i europeiska ministerrådet den första mars.
Enligt Marita Ulvskog (s), som sitter i Europaparlamentets sysselsättningsutskott där direktivet har tagits fram, är det en stor framgång för löntagare runtom i Europa.
– Direktivet innebär att lika lön kommer att gälla för lika arbete på samma plats, oavsett i vilket land man har sin anställning i. Om dessa regler hade funnits på plats tidigare hade till exempel Lavaldomen i Waxholm aldrig kunnat äga rum. Det innebär också att strejkrätten stärks eftersom det är formulerat på ett sådant sätt att arbetsgivare inte kan kringgå fundamentala rättigheter såsom rätten att strejka, säger hon.
Betyder detta att lönedumpning kommer att bli omöjligt i Europa framöver?
– Det kommer så klart alltid att finnas oseriösa arbetsgivare och desperata människor på arbetsmarknaden. Men nu kommer det att finnas ett regelverk som man kan förhålla sig till. Förut var det här en tydlig höger-vänster fråga men nu råder stor uppslutning om behovet av dessa regler. Kristdemokrater och liberaler från andra delar av Europa har uttryckt starkt stöd för fackliga rättigheter, dock inte i Sverige av någon anledning. Det har också fått starkt stöd av samtliga medlemsländer i ministerrådet.

Det framstår ofta som att en konflikt råder mellan Öst- och Västeuropa i den här frågan.
– Huvudparterna i förhandlingarna har varit sysselsättningsutskottet i EU-parlamentet och den bulgariska regeringen som innehar unionens roterande ordförandeskap detta halvår. Det är alltså ett östeuropeiskt land som har hjälpt oss att driva igenom detta förslag och som har övertygat de andra östeuropeiska länderna om att det är bra. Så tiderna förändras. Den snabba ekonomiska utvecklingen i flera östeuropeiska länder har gjort att färre arbetare söker sig därifrån till Västeuropa för att konkurrera med lägre löner. Det har gjort att facken i länder som Bulgarien har varit positiva till den här reformen.
– Det finns också en ny medvetenhet inom EU tror jag bland politiker och löntagare att det alltid kommer att finnas någon som är beredd att acceptera ännu sämre löner och villkor om man väljer den vägen av konkurrens. Det kommer att finnas människor från Turkiet eller Sydostasien som är beredda att acceptera lägre löner än östeuropéer och så vidare. Så det gäller att bestämma sig för vilket system vi ska ha. Vi vinner inget på att inte ha några regler och tillåta vad som helst. Det är inte bara vi svenskar som insett att det är en omöjlig väg att gå.
Direktivet väntas röstas igenom i Europaparlamentet i slutet av juni. Enligt Ulvskog är det dock mest en formalitet.
– Det känns inte som att vi borde oroa oss för hur det går eftersom stödet för förslaget är så brett.

 

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Men mycket talar emot att regimskifte är det faktiska målet.

Ett klassiskt regimskifte, som i Irak 2003, innebär att ett lands politiska elit byts ut, men att landet i övrigt fortsätter som tidigare. Det vi ser nu tyder på att kriget snarare är ett försök att trigga igång ett inbördeskrig och främja en balkanisering av Iran. Detta förfarande har redan testats i mindre skala i Gaza, där Israel beväpnat klaner och lokala miliser, som lett till politisk fragmentering. En liknande strategi användes under inbördeskriget i Libanon.

Problemet för angriparna är inte Irans diktatur. Både Israel och USA har gott om vänner som är diktaturer. Problemet är att Iran är en stat med 93 miljoner invånare med relativt god utbildning, stora naturresurser och en inflytelserik diaspora.

Med andra ord: Iran är en potentiell stormakt som skulle kunna bli en regional hegemon i Mellanöstern. Ett starkt Iran skulle kunna försvåra för Israel att fortsätta sitt nationella projekt: att expandera sitt territorium och fördriva människor från ockuperade områden.

Som Joel Halldorf har skrivit i Flamman är detta projekt även avgörande för den kristna högern i USA, som utgör en viktig del av Magakoalitionen, som drömmer om ett Israel som sträcker sig från Nilen till Eufrat (i enlighet med Genesis 15:18–21). USAs ambassadör i Israel Mike Huckabee uttryckte nyligen denna hållning i en intervju. 

Ur detta perspektiv kan ett långvarigt inbördeskrig framstå som ett mer gynnsamt utfall än ett stabilt regimskifte. Koalitionen har också ett flertal verktyg för att främja en sådan utveckling:

Operatörer och agenter på plats. Iran är sedan tidigare infiltrerat av israeliska och amerikanska underrättelsetjänster. Dessa nätverk kan användas för att smuggla in vapen, koordinera väpnade grupper och slå mot strategiska mål. Vi ser redan nu att CIA påbörjat ett projekt att beväpna kurdiska miliser som sägs planera en insats i västra Iran.

Cyberförmågor. Israeliska och amerikanska enheter har stora möjligheter att slå till mot civil och militär infrastruktur, vilket kan skapa ytterligare kaos.

Propagandanätverk. Israel och USA har omfattande förmågor att sprida ett narrativ, både med hjälp av bottar, influerarnätverk och en omfattande infrastruktur av civilsamhällesorganisationer som får medel från organisationer som står CIA nära, som till exempel the National Endowment for Democracy. Detta kan vara till stor nytta i en osäker post-regimsituation. 

Oavsett om USA och Israel väljer att hälla bensin på elden finns omfattande sårbarheter i Iran, som innebär att ett inbördeskrig är ett troligt utfall om regimen skulle falla, av följande skäl:

Flera väpnade styrkor. Som så många diktaturer har Iran valt att fördela vapenmakten mellan olika och konkurrerande väpnade styrkor, både den reguljära armén (Artesh) och Islamiska revolutionsgardet (IRGC). Det innebär att om militären skulle ta makten i en kupp, och upphäva den Islamiska republiken, skulle Revolutionsgardet sannolikt ta till vapen.

Ingen enad opposition. I de länder där ordningen återställs snabbt efter att en regim har störtats våldsamt, har det ofta funnits en enad opposition. I Iran verkar inte en sådan finnas. Detta tack vare regimens våldsamma repression. 

En polariserande galjonsfigur. Reza Pahlavi är son till shahen, och gör anspråk på att leda landet till demokrati och fred. Men han är en djupt polariserande person, både utanför, men framförallt i Iran. Detta är i synnerhet sant bland Irans många etniska minoriteter, som minns shahens persien-centriska nationalism. Om Reza Pahlavi skulle bli en symbol för Irans nya regim skulle det göra ett inbördeskrig mer sannolikt. 

Etniska spänningar. Iran är en multietnisk stat, där religionen ofta varit ett enande kitt. Många av de stora minoritetsgrupperna (till exempel araber, azerer, kurder, och balucher) är muslimer. I en kontext där persisk etnonationalism blir den statsbärande ideologin (som det mycket väl kan bli oavsett om Pahlavi återvänder) kommer detta att bidra till en stark centrifugalkraft. 

En geografi som försvårar en centralmakt. Iran är ett land med en mycket svår geografi. Om ett inbördeskrig väl startar, kan det bli mycket svårt att ena landet igen. 

En våldsam närtidshistoria. Iran har de senaste decennierna haft en mycket våldsam och repressiv statsapparat. Detta våld ökade dramatiskt under en vecka i januari, då internet stängdes ned och staten krossade upproret. Det finns många i och utanför Iran som vill hämnas. 

Sammantaget är risken för ett inbördeskrig stor om regimen skulle falla som ett resultat av detta krig. Konsekvenserna skulle kunna bli katastrofala: miljontals dödsoffer och en flyktingkatastrof som skulle överskugga den i Syrien.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 mars, 2026

Daniel Bernmar: ”Vi ska inte rycka i sossarnas vänstra arm”

Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.

Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.

– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?

Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.

Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.

Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.

Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.

– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.

Mannen skjuter in:

– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.

Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.


Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.

Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.

– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.

Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.

Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.

Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 04 mars, 2026

Det här är Storbritanniens nya ytterhögerparti

Rupert Lowe reser sig under ett anförande i det brittiska parlamentet våren 2025. Foto: Wikimedia.

Ett etnonationalistiskt parti som öppet flörtar med extremhögern och har storskalig återvandring högst upp på den politiska agendan. Så beskrivs det nya brittiska partiet Restore Britain, som enligt partiledaren Robert Lowe redan nått 95 000 medlemmar – och som kan backas av miljardären Elon Musk i nästa val.

I veckan fick Storbritannien ett nytt ytterhögerparti: Restore Britain.

– Miljoner måste ut, sade Rupert Lowe i sitt första tal som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 03 mars, 2026

Joel Halldorf: De högerkristna vill se ett heligt krig mot Iran

Fullmånen lyser över Sankt Sarkiskatedralen i Tehran, Iran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

Donald Trumps attack mot Iran verkar bryta med allt Magarörelsen har sagt sig stå för. Men i kulisserna finns en radikal världsbild som ser kriget som en del av Guds plan – och som har större politiskt inflytande än på länge.

President Donald Trump har attackerat Iran, och som många konstaterat är det ett beslut som är svårt att få ihop med Magarörelsens nationalism.

Sedan 2016 har Trump beskrivit Bush-administrationens aggressiva utrikespolitik som ett varnande exempel. Amerikanska liv och amerikanska pengar ska inte offras i ett krig långt borta – det har varit en hörnsten i Maga.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 mars, 2026

Venezuelas vänster navigerar efter en ny karta

En kvinna vilar intill de tält som satts upp av anhöriga till politiska fångar, medan de väntar på besked utanför fängelset El Rodeo I i Guatire i delstaten Miranda i Venezuela, den 25 februari 2026. Foto: Pedro Mattey/AFP.

Efter Donald Trumps intervention i Venezuela strax efter nyår surrar Caracas ännu av rykten. Flamman möter en före detta guvernör, en besviken Chávez-anhängare och två vänsterradikala aktivister, som alla har olika syn på framtiden.

Snart två månader efter USA:s överraskande kidnappning av president Nicolás Maduro befinner sig Venezuela i ett märkligt läge. 

Den nya, på pappret tillförordnade presidenten Delcy Rodriguez kommer från Maduros parti PSUV, och håller svavelosande tal om antiimperialism. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)