I slutet av oktober presenterade EU-kommissionen ett omdebatterat och i många länder efterlängtat förslag: lagstiftning som ska ge alla unionsmedborgare rätt till en ”tillräcklig minimilön”. Tre veckor senare kom LO:s, TCO:s och Saco:s svar på SvD Debatt: ”Nu krävs politisk mobilisering för att stoppa direktivet!”
För den utomstående, och förmodligen för många europeiska fackföreningsmedlemmar, kan det hårda motståndet te sig märkligt. Varför är fackförbund mot att folk får högre lön? I de svenska majoritetsfackens interndebatt är hållningen däremot självklar – frågan är inte om lagförslaget ska stoppas, utan hur. För att förstå situationen krävs en resumé av ”den svenska modellens” historiska brottningsmatch mot EU.
Redan vid Sveriges EU-inträde fanns en rädsla för att unionen skulle påverka den svenska arbetsmarknaden negativt. Inte utan anledning, eftersom unionens grundbult är en inre marknad med gemensamma regler för konkurrens och företagsstöd. Samtidigt slog fördragen, som brukar beskrivas som ett slags EU:s grundlag, fast att beslut om arbetsrätt, lönebildning och fackföreningars rättigheter skulle fattas av medlemsländerna själva.
Fördragens begränsningar ligger kvar, men har i de svenska fackens ögon inte följts. Mest omtalat är fallet där Byggnadsarbetareförbundets blockad av ett lettiskt byggföretag, som utförde en ombyggnation i Sverige, förklarades olaglig i Arbetsdomstolen efter att EU-domstolen dömt till företagets fördel. Även Elektrikerförbundet, som utfört sympatiåtgärder, dömdes. Domarna lade sedan grunden för den lag som kom att kallas ”Lex Laval” och begränsade svenska fackföreningars konflikträtt gentemot utländska företag som verkar i Sverige. Delar av lagen revs upp av den socialdemokratiska regeringen 2017.
Då liksom nu hävdar de svenska facken att EU inte har rätt att lagstifta i sådana frågor. Högerpartier kritiserar regelbundet hållningen för att vara ”protektionistisk”, men den leder också till krockar med den europeiska vänstern. I länder med en svagare fackföreningsrörelse och med en tradition av lagstiftning i arbetsmarknadsfrågor tar man gärna emot draghjälp från EU i form av minimilön och annat. Svenska fack ser i stället sådana försök som direkt skadliga mot den ”svenska modell” där fack och arbetsgivare, snarare än staten och EU, bestämmer arbetsmarknadens villkor. Knäckfrågan blir vad solidaritet innebär. Står de svenska facken upp för rätten att organisera sig fritt, eller ser de om sitt eget hus på europeiska arbetares bekostnad?
LO-utredaren Hanna Björknäs säger att EU:s lagförslag riskerar att minska incitamenten att gå med i facket. Foto Vicente Bixen Carrasco.
Parallellt med kritiken har LO, TCO och Saco samtidigt ställt sig försiktigt positiva till EU:s så kallade ”sociala pelare” som klubbades 2017 och innebär att unionen ska verka för rättvisa arbetsvillkor utan diskriminering och rätt till basala socialförsäkringar för alla medborgare. Programmet kom till på initiativ av EU-kommissionens förra ordförande Jean-Claude Juncker efter att finanskrisens åtstramningspolitik skapat djupa revor i unionen.
Det är för att fullfölja den sociala pelarens löften som kommissionens nuvarande ordförande Ursula von der Leyen har drivit fram ett förslag om minimilöner. Enligt analytiker, däribland den mångåriga svenska EU-journalisten Ylva Nilsson, har den nuvarande kommissionen tagit en mer aktiv politisk roll än de tidigare. Sannolikt av rädsla för att motsättningarna inom unionen annars kommer förvärras. Brexit-vinden kan fortfarande blåsa in över resten av Europa.
Enligt EU:s lagstiftningsprocess ska kommissionens förslag nu förhandlas i EU-parlamentet och ministerrådet. Det senare består av en minister från varje land och vem som sänds dit beror på vilket ämne som ska avhandlas. Eftersom Sverige och Danmark är mer eller mindre ensamma om att motsätta sig förslaget kommer de inte kunna blockera det i sin helhet. I stället är de svenska fackens strategi nu att övertyga svenska EU-parlamentariker och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) att påverka förslaget i en mindre tvingande riktning – vilket kräver att de i sin tur är duktiga på att övertyga sina EU-kollegor. Ingen enkel uppgift.
Hanna Björknäs, utredare på LO:s enhet för internationella frågor, säger till Flamman att frågan är avgörande för den svenska fackföreningsrörelsens framtid.
– Kommissionen har sagt att det ska finnas ett undantag för Sverige och Danmark, men förslaget har inget sådant undantag. Vi vill fortsätta reglera löner i kollektiva förhandlingar och det kan man inte göra om EU säger att alla måste ha en minimilön, eftersom en sådan kräver att hundra procent av löntagarna täcks. Ett kollektivavtalssystem kommer aldrig täcka exakt alla.
Och de kan inte samexistera, med minimilön som ett grundskydd och kollektivavtal ovanpå?
– Då har vi gett oss in på en annan reglering, då får man ha löner i lag eller låta kollektivavtal sträckas ut till alla arbetstagare genom lagen. Och det vill vi inte ha, för poängen med det system vi har i dag är att det finns ett incitament för arbetsgivare och arbetstagare att organisera sig. Det kommer eroderas om vi ska ha en statlig inblandning.
Men i Finland sträcks kollektiv- avtalen ut genom lagen, och där har man fortfarande hög organisationsgrad?
– Ja, men de har valt en annan väg för ganska länge sedan. Och i EU-kommissionens förslag finns statistik som visar att Sverige är ett av få länder där alla kan leva på sin lön. Enligt Medlingsinstitutet beror det till stor del på att kollektivavtalen normerar lönerna även utanför sitt tillämpningsområde. Så lönenivåerna hålls uppe oavsett. Vårt system fungerar.
Fackens rädsla handlar alltså dels om att lagstadgade minimilöner kan driva ned lönerna på arbetsmarknaden brett sett, men också om att de riskerar slå undan benen för hela fackföreningsrörelsen. Det trots att kommissionens uttalade mål är att förslaget ska bidra till att det tecknas fler kollektivavtal runt om i unionen.
– Våra fackföreningar byggs underifrån, med arbetstagare som organiserar sig fritt från staten. Här är idén i stället att staten ska in och se till att det tecknas kollektivavtal. Det är ett bakvänt perspektiv, sett ur vår synvinkel.
Farhågan är att EU-domstolen därmed får större makt över juridiken kring strejkrätt och fackföreningars rättigheter. Hanna Björknäs, som vikarierar på LO men vanligtvis är förbundsjurist på Byggnads, har inte glömt Lex Laval.
– Vi har inte världens bästa erfarenhet av EU-domstolen.
Författaren och fackliga aktivisten Daria Bogdanska tycker att majoritetsfacken behöver ha en öppnare diskussion om lösningar på problemet med migrantexploatering. Foto: Privat.
Men att alla kan leva på sin lön i Sverige stämmer bara om man bortser från den svarta arbetsmarknad som uppmärksammats på senare tid. I bland annat byggbranschen och restaurangbranschen jobbar migrantarbetare för svältlöner, i vissa fall utan någon annan ersättning än en sovplats i en undangömd källarlokal. Författaren och aktivisten Daria Bogdanska, som själv har erfarenhet av låglöneexploatering och i dag sysslar med facklig organisering för migrantarbetare, säger till Flamman att frågan inte kommer lösas om facken fortsätter föra ett defensivt positionskrig om sin roll i förhållande till staten.
– Det behövs en större diskussion. Problemet är mångfacetterat och därför kan det finnas tusen olika lösningar på olika nivåer: gå ur EU, stärka entreprenörsansvaret, stärka skyddet mot uppsägningar, med mera. En av lösningarna skulle kunna vara ett lagreglerat minimiskydd mot oskäliga löner.
Bogdanska poängterar att hon inte argumenterar för EU-kommissionens förslag och att hennes uttalanden inte representerar det syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC) som hon verkar genom i sitt organiseringsarbete. Men hon tar fasta på att diskussionen måste tinas upp.
– När jag har debatterat frågan med LO-folk blir de upprörda och upprepar samma sak: lönebildningen fungerar bra i dag, minimilöner minskar incitamenten att gå med i facket och så vidare. Jag håller med om att löner ökar mer i länder där de förhandlas av parter, men det senare är ett ganska spekulativt cirkelresonemang. I Norge och Finland har allmängiltiga kollektivavtalslöner som infördes i vissa branscher ökat medlemsanslutningen, inte minskat den. För den svagaste på arbetsmarknaden kan en rättighet till skälig lön visa sig vara ett incitament till att engagera sig. Och det är vad jag vill prata om, att det måste finnas någon minimiskydd för de mest utsatta. I lagen om anställningsskydd finns det en del andra allmängiltiga skyddsregleringar, och jag har inte hört något bra argument för varför det inte skulle kunna finnas en skrivelse i lagen som ger skydd mot uppenbart oskäliga löner.
Men riskerar inte det nuvarande förslaget att ge EU ökad makt över svenska fackförbund och därmed slå tillbaka också mot organiserade migrantarbetare?
– EU har redan mycket inflytande över svensk arbetsmarknad. Svenska regeringen har alltid hittat egna sätt att implementera EU-direktiv utan att ge upp den svenska modellen. Jag är inte för EU-kommisionens förslag men om man vill ha bra argument för varför Sverige inte ska tvingas att implementera lagen så måste man börja med att hitta egna lösningar för att minska det omfattande problemet med laglig lönedumpning, inte bara avfärda frågan.
Daria Bogdanska säger att det också finns större politiska skäl för majoritetsfacken att närma sig frågan och omvärdera sina invanda positioner.
– Om inte fackföreningarna adresserar de här frågorna kommer någon annan göra det. Gudmund Toijers las-utredning är ett bra exempel, där talas mycket om insiders och outsiders på arbetsmarknaden, och det används för att beskriva försämringar i las som en lösning. Det är jävligt smart. Las-utredningens förslag kommer inte lösa problemen, utan snarare försvåra för löntagare men eftersom de politiska krafter som drivit fram den är de enda som lägger konkreta förslag på lösningar så låter de trovärdiga. Folk köper det. När fackföreningar låtsas som att allt är bra och går in i försvarsposition kommer motparten att ta över inte bara frågan men även utrymmet att implementera sina lösningar. Jag är tveksam till att det kommer att gynna de utsatta på arbetsmarknaden.
