Idag finns det ungefär tio miljoner illegala invandrare i EU-länderna.
De utgör en viktig del av ett apartheidliknande system. De papperslösa utför de fysiskt mest krävande, skitigaste arbeten och tvingas göra det för en oanständigt låg lön. De står utan socialt eller rättsligt skydd. De flyktingar och invandrare som försöker komma in, jagas som tillåtna villebråd utanför EU:s södra kuster av EU:s militära gränsorganisation, Frontex.
Så var det knappast tänkt när EU började.
Den enorma arbetskraftsinvandringen under EU:s första decennier (1957-77), var en fundamental förutsättning för EU:s välfärd. Från EU-landet Italien kom miljoner av villiga människor. Men det räckte inte för att täcka behoven av arbetskraft. TLM-emigranter, det vill säga emigranter från tredje land, var lika välkomna in i EU. De kom från Grekland, Jugoslavien, Turkiet, Spanien och Portugal (liksom till Sverige under den här epoken). EU-kommissionen proklamerade att TLM-emigranterna skulle integreras socialt och kulturellt.
Men: Under den stora finansiella krisen efter Vietnamkriget i slutet av 1970-talet, hårdnade attityderna. Nu gällde det istället att stänga ute och slänga ut människor från EU. Schengen-avtalet 1985 gjorde länderna inom EU passfria, men samtidigt kriminaliserades människor som utan pass försökte ta sig in i EU.
Det skulle bli mycket värre: Under Österrikes ordförandeskap 1998 lanserades ett ”strategipapper exklusivt och i all hemlighet för EUs inrikesministrar”.
Österrikiska regeringen agerade under tryck från Jörg Haiders blixtsnabbt växande främlingsfientliga parti, FPÖ. Det österrikiska pappret krävde nolltolerans mot illegala invandrare och ett system som helt stred mot Genèvekonventionen: Blev man avvisad av ett EU-land, skulle man förlora asylrätten i alla EU:s länder.
Pappret åsidosatte en humanistisk grundregel, en 100 år gammal internationell konvention. ”Regeringsdirektivet skall supplera eller ersätta Genèvekonventionen”, skrev man i strategipappret. När dokumentets innebörd blev känd, utlöste det massprotester och fördömdes. Det såg ut som om det sedan lades på hyllan.
I själva verket realiserades väsentliga delar av förslagen från det famösa pappret under de följande åren och ett påtagligt resultat blev EU:s gränsorganisation Frontex, som tillkom 2004.
Frontex’ militära insatser för att stänga ute flyktingar från Europa har gradvis blivit grymmare och brutalare. Frontex’ befogenheter har hela tiden vidgats och EU-landet Sverige tvingas delta aktivt i ett militärt och polisiärt samarbete med denna gränsorganisation.
Med militärhelikoptrar och patrullbåtar, avvisar Frontex de överfyllda flyktingbåtarna på Medelhavet och Atlanten.
Efter många dagar till havs utan tillräcklig proviant eller vatten på Medelhavet eller Atlanten, betyder det i själva verket döden för många flyktingar, när båtarna måste vända om.
Resultatet avspeglar sig i siffror: Till Lampedusa i Södra Italien kom 2007 346 000 flyktingar/illegala invandrare från Afrika.
År 2008 hade siffran minskat till tio procent! Det kom enbart i land 36 000.
Denna drastiska minskning kan härledas till Frontex’ utökade resurser, militärflyg från Italien och Finland, örlogsfartyg från Italien, Portugal och Spanien samt helikoptrar från Spanien.
I en avhandling om flyktingströmmen till Europa räknar man med att minst 30 000 flyktingar har drunknat i Medelhavet eller på Atlanten på tio år.
Frontex har de senaste åren avsatt mycket pengar för ett samarbete med säkerhetspolis och militär i Libyen, Mauretanien och Senegal för att kunna spåra illegala invandrare och flyktingar på väg till Europa. För de myckna pengarna från EU skall libyska och mauretanska och senegalesiska militärmyndigheter ”med alla till buds stående medel” mota bort misstänkta illegala båtflyktingar.
Med alla till buds stående medel????
En rad människorättighetsorganisationer har i stora samlade aktioner fördömt och protesterat mot Frontex’ metoder, bland annat Amnesty International, Human Right’s Watch och Europa Watch. Men dessa inflytelserika organisationer har inte förmått åstadkomma någon som helst ändring.
Borde vi inte räkna in Frontex som en viktig faktor för hur vi skall bedöma ”Fredsprojektet Europa”?
