”Jag jobbar fortfarande varje dag”, säger mister Ushakov. Han tillägger att i dagens Lettland ”om du vill köpa en kyckling, måste du ha ganska höga tankar om dig själv”.
Herr Ushakov, vars historia berättas i New York Times 11/2 2010, heter Slava i förnamn. Under krisen blev han av med sitt småföretag. Nu arbetar han med att skrapa is från gatan i ett projekt finansierat av Världsbanken och EU. Lönen på 100 lats (cirka 1 500 kronor) i månaden var låg redan innan Slava Ushakov halkade och bröt ett revben. Eftersom han förlorar för mycket pengar på att vara sjuk har han bara lagt om ett bandage och gått till jobbet.  
 
Slava Ushakovs historia säger en del om villkoren som gäller när Lettland ska spara sig ur sin lånekris. Kostnaden för krisen flyttas från bankerna och spekulanterna till enskilda länder, som i enlighet med dagens politiska recept drar ned på sjukvård och offentliga löner. Ushakovs öde säger också en del om varför det knappast kommer fungera speciellt bra. Inte bara är det i längden förödande att Lettland sparkar utbildad och högproduktiv arbetskraft i sin offentliga sektor för att ersätta dem med låtsasjobb. När landets arbetare inte ens har råd att köpa kyckling kommer det bli svårt att få hjulen att snurra också på kort sikt. Så är det också i Lettland. Ekonomer räknar med att landets BNP kommer att ha rasat med 30 procent innan det vänder. Man får gå till den amerikanska krisen på 1930-talet för att hitta en lika djup svacka.

Ändå är Lettlands misär exakt vad EU har beslutat att Grekland ska gå igenom de närmaste åren. EU:s ”räddningspaket” tar Grekland ut ur askan (akut betalningskris) i elden (permanent depression). Självklart har EU försökt att sälja in sitt åtstramningspaket som en solidarisk hjälp till Grekland. Men paketet räddar framförallt de banker som lånat ut pengar till Grekland och som nu oroar sig för att Grekland hittar sätt att skriva av skulderna. För själva landets del leder de recept EU skriver ut till garanterad kris i landet flera år framöver. Den som tror att EU:s aktion handlar om solidaritet borde också fråga sig varför räntan på lånet till Grekland är så hög. Bokstavligt talat kan det bli räntan som i slutändan, tillsammans med landets gamla lån knäcker landets betalningsförmåga. Det är troligt att EU med sin huvudlösa politik i Grekland och Lettland på sikt odlar ett kompakt hat mot euron och EU.

Ur snävt svenskt EU-kritiskt perspektiv skulle man kunna ordna en ”vad-var-det vi sa -fest” för eurons magplask. Euron fungerar exakt som vi på nejsidan i EMU-folkomröstningen 2003 påstod: dåligt för de små länderna och inte alls utan en gemensam ekonomisk politik. Man kan också glädja sig åt Folkpartiets harakiri-idé om väcka en ny folkomröstning.
Men om man ska lära sig någonting av de senaste decennierna är det att politik inte handlar så mycket om att ha rätt som att ta sig rätt. Det spelar inte så speciellt stor roll att nyliberalismen och spekulationsekonomin som vi kritiserat hela tiden till slut kraschat – det är samma människor som orsakade kraschen igår som sitter och tar emot miljarder i statsstöd idag medan människor som Slava Ushakov betalar räkningarna i slutändan.
 
Därför behövs ett alternativ till EU:s krispolitik. Om politiken ska vara baserad på erfarenheter, (så kallade evidens, som är oerhört viktig för dagens politiker åtminstone då och då) utgör Argentina exemplet på hur man kan ta sig ur en skuldkris utan att döda landets ekonomi. Argentina devalverade sin valuta, stärkte valutaregleringen, skrev av sina lån och vred ekonomin från överdrivet fokus på export till intern tillväxt. Efter att ha gjort detta, som gick rakt emot alla råd från IMF, har landet upplevt en stark återhämtning samtidigt med minskade inkomstklyftor.
Inom en EU-ram skulle det innebära en politik som radikalt avviker från dagens kurs, men som kan sammanfattas enkelt:

1 

Länder som hamnar i Greklands läge bereds möjlighet att lämna euron om de så önskar, så att de kan devalvera. Detta har hittills ansetts otänkbart i dagens EU, men många börjar bli medvetna om att alternativet är värre.
 

2 

Principen för skuldsanering bör vara att starta från toppen. Man kan om man vill anse att Grekland har överkonsumerat. Men det är i så fall helt ologiskt att människor som redan lever under knappa omständigheter ska betala skulder som landets rika företag, banker och medborgare dragit på sig under de år då billiga lån dopade ekonomin. En sanering som startar från toppen och går neråt är den enda som är moraliskt och ekonomiskt försvarbar. Så länge EU och Greklands regering inte följer det receptet får man också kalkylera med extremt starka – rättfärdiga – protester.
 

3

 Investering i långsiktigt hållbar utveckling måste hamna i fokus i dagens krisstrategier, in snabba exportinkomster. Försöker Grekland, som EU-strategin uppmuntrar till, bygga sin återhämtning på att till varje pris öka de traditionella rederi, fiske- och turismnäringarna kommer man hamna i ett riktigt katastrofalt läge när vi når den så kallade peak oil och transportrutter, livsmedelskonsumtion och semestrande förändras till följd av ett högre oljepris. Grekland måste precis som andra länder i kris se till realiteterna om fem år, inte bara idag. Annars sitter man snart dubbelt fast.
 

4

 Spekulationsekonomin måste få ett slut. EU:s politiker har ondgjort sig i åratal över det omoraliska beteendet hos bankirer och kortsiktiga klippare. I slutändan fortsätter man att göda dem med stödpaket och ekonomisk hjälp och bidrar så till att stärka statens beroende av spekulanterna. Ett stödpaket som bara hjälper bankerna att fortsätta med oansvarig utlåning men bestraffar miljoner oskyldiga människor är inte försvarbart.
 
Finansminister Anders Borg antyder svävande att Sverige kan komma att behöva gå in med skattepengar om situationen förvärras. Förutsättningarna för svenska lån måste i så fall diskuteras offentligt. Under nuvarande förhållanden borde Sverige inte ge en krona till EU:s dödsdömda krispolitik.