Katolska kyrkans bekymmer med sexövergrepp är bara ett symptom på hur dess hemliga, auktoritära struktur kan hållas undan civil lag och rätt. Det finns så många mer flagranta och skrämmande exempel. Man minns bilden av franska kardinalers hyllning av marskalk Pètain, Hitlers ståthållare i det ockuperade Frankrike, samtidigt som polisen samlade upp de judiska barnen i Velodromen i Paris för deportation till Tyskland. Och man minns scenerna från Kroatien 1941-44, där katolska kyrkans präster aktivt medverkade i Ustasja-regimens mord på 800.000 judar, serber och romer.

Det kom en annan tid – en öppning – med andra Vatikankonciliet och påven Johannes den XXIII, före detta kardinal i Venedig. Påven Johannes sökte väcka kyrkan för en friare hållning och debatt, för stöd åt de fattigas befrielsesträvanden, för en förstående hållning till mänskors verkliga livsproblem. Kyrkan kom närmare folkens verklighet. Men reaktionen kom med påvarna Wojtyla och Ratzinger. Klimatet hårdnade åter. Kyrkoledningen gick tillbaka till undertryckande av yttrandefrihet, utnämnande av reaktionära biskopar, repressalier mot oppositionella och vidmakthållande av ohållbara och för vår tids kvinnor absurda idéer. Att mörkrets krafter tog gestalt just av en polsk påve är typiskt, fast Ratzingers spionerimetoder och lismande uppträdande förefaller obehagligare.

Men det som kallats ”teologernas uppror” stillnar inte. Ekot från Köln-deklarationens kritik tystnar inte. Lekmannaopinionen tar sig ton. Den tid kommer, när det inte går att från Rom avsätta rebelliska och humanistiskt tänkande präster och teologer. Biskop Casaldáligas vision från sin fattiga brasilianska församling om en kyrka ”klädd endast i Evangeliet och sandaler” rycker närmare. Men han behöver stöd utifrån.