I december 2004 kunde Dagens Nyheter under rubriken ”Superkansli för ny politik”, berätta att (de nya) Moderaterna samlat ett gäng ”tung meriterade akademiker”, för att ”arbeta fram underlag och argument för den nya politiken”.
Chefsekonomen Anders Borg – sedermera finansminister – basade för den nya verksamheten. Här vimlade det av ekonomer, till exempel doktorn Eva Uddén Sonnegård, som efter valet skulle bli en av huvudarkitekterna bakom den nya a-kassan. Anders Borg påpekade i DN-artikeln att superkanslisterna ämnade ”utarbeta förslag, som på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund, leder till de önskade resultaten”.

Dessa formuleringar – annars standard i argumentation för så kallad evidensbaserad medicin – har sedan upprepats som ett mantra av Borg.
Till exempel i riksdagen i januari i år, när han åter slog fast att sänkningen av a-kassan genomförts, för att ”arbetslöshetsförsäkringen är avgörande för hur hög arbetslöshet man har på lång sikt i en ekonomi”. Enligt ”väletablerade forskningsresultat” och ”beprövad erfarenhet” skulle vi på så sätt ”få en mer välbalanserad tillväxt och en högre sysselsättningsnivå”.

Efter tre år har regeringens vetenskapligt grundade politik gett tydliga resultat. Den välbalanserade tillväxten ligger på minus 6,5 procent – sämst sedan 40-talet. Istället för sysselsättningsnivån är det arbetslösheten som har stigit, till 10 procent, en halv miljon människor. 2011 beräknas den bli tolv procent.
Anders Borg läser nog inflytelserika The Economist. Förra veckans nummer pryddes av en tjock bok med titeln ”Modern ekonomisk teori”, på väg att smälta likt glass i solen.
Utgångspunkten är det allt mer uppenbara faktum att ekonomisk teori haft intet att säga om verkliga förhållanden i världsekonomin. Bland annat citeras nobelpristagaren Paul Krugman, som menar att de senaste 30 årens makroekonomiska forskning varit ”i bästa fall spektakulärt onödig – i sämsta fall avgjort skadlig”.

I senaste numret av den akademiska tidskriften Oxford Review of Economic Policy presenterar ekonomerna David Howell och Miriam Rehm resultat baserade på en analys av förbättrad OECD-statistik från de senaste 30 åren. De konstaterar att det inte går att finna stöd för den ”konventionella synen”, att en ”generös” arbetslöshetsförsäkring bidrar till högre och mer långvarig arbetslöshet. Denna ”konventionella syn” är den Anders Borg och hans gäng insupit som katekes.

Utanför nationalekonomins kyrka har det dock stått klart länge, för många, att de modeller där arbetslöshet är ett individuellt beslut baserat på penningkostnaden för att vara arbetslös, och där omfördelning definitionsmässigt leder till ”störningar” för tillväxten, är reaktionära fantasier. Den trygghet som arbetslöshetsförsäkringen ger, skapar inte lathet utan bidrar till ekonomisk utveckling. I verkligheten kan man inte finna något robust samband mellan skattenivåer och tillväxt, men väl mellan skatter och andra välfärdsindikatorer – nämligen det rakt motsatta mot vad modellerna förutsäger.
I sina ljusaste samhällsbyggande stunder har arbetarrörelsen tagit vetenskapliga rön i förnuftigt bruk. Men när också finans- och arbetsmarknadspolitiker i arbetarrörelsens partier under de senaste decennierna har baserat sina resonemang på ortodox nationalekonomisk teori, är det frågan om något annat. Det är att ta på sig en ovetenskaplig tvångströja, som lett till beprövad erfarenhet i form av växande klyftor, massarbetslöshet och finansiell kollaps. Det är dags att ta sig ur, och samtidigt bidra till en ekonomivetenskap som är baserad i verkligheten, istället för marknadsfundamentalistiska feberdrömmar.
Ali Esbati