Tillställningen kallas ”Arbetarnas solidaritetsolympiad” och hölls i år för första gången. Den utgör en del av en global kampanj som syftar till att uppmana de stora sportklädestillverkarna att ge företagens anställda rättvisare villkor i fabrikerna.
En av deltagarna var 24-åriga Chrek Sophea från Kambodja. Hon tillhör den armé av fabriksarbetare som menar att det måste bli ett slut på exploateringen av arbetskraften.
– Vi känner oss utnyttjade på grund av de långa arbetspassen och de löner vi får, sa Sophea innan hon gav sig i kast med att delta i den pågående tävlingen.
– Förhållandena på fabrikerna är inte bra för vår hälsa.
Sophea arbetar i en fabrik i Kambodjas huvudstad som ingår i den näringskedja som föder sportklädesindustrin. Hennes ackordsarbete pågår sex dagar i veckan och lönen ligger på motsvarande 375 kronor i månaden.
Det är ändå dubbelt så mycket som Farid från Pakistan tjänar som sömmerska vid en sportfabrik i hemlandet.
Samtidigt är den globala marknaden för de stora sportklädestillverkarna enorm.
– Vi anser att det råder en skarp skillnad mellan reglerna för rent spel vid OS och verkligheten för de arbetare som tillverkar sportutrustning, säger Tim Connor vid organisationen Oxfam, som är en av de drivande krafterna i kampanjen.
Han menar att Internationella olympiska kommittén, IOC, och tillverkarna måste agera mot de missförhållanden som råder i fabrikerna i Asien och andra delar av världen.
– IOC borde ta ställning moraliskt för att utöva påtryckningar på fabrikerna som tillverkar sportutrustningen, säger han.
Den alternativa olympiaden i Bangkok är en av de upp emot 500 olika aktiviteter som under senaste månaderna hållits i 35 olika länder för att uppmärksamma sportens mörka sida.
I rapporten ”Kampanjen för rent spel i olympiaden” skriver man att fabriksarbetarna utsätts för allt hårdare tryck att producera sina produkter allt snabbare. Samtidigt skriver man i rapporten att ”om utnyttjande av arbetskraft var en olympisk gren skulle sportklädesgiganterna vara väl representerade bland medaljörerna”.
– Vi måste höja våra röster och säga till företagen att vi utnyttjas, säger 21-åriga Neneng från Indonesien medan hon väntar på att springa in på fotbollsplanen tillsammans med sin fabrikskollegor från Sri Lanka, Indien, Filippinerna och Thailand.