Inrikes/Nyheter 18 mars, 2021

Facket var bakbundet – utan att säga det

Pappers lämnade LO-samordningen för att kräva högre löner i avtalsrörelsen, men landade till slut ändå på samma nivå som ”märket”. Till medlemmarna sade Pappers ledning att arbetsgivarna varit omöjliga. Vad de talade tyst om var att de redan på förhand hade godkänt att följa märket.

Det är den 3 november 2020 och Pontus Georgsson är arg. I en Youtube-video förklarar ledaren för fackförbundet Pappers varför han har skrivit på ett avtal med löner långt under förbundets krav.

– Jag är besviken, jag är förbannad, och jag tycker att vi har skrivit ett dåligt avtal, säger han till webbkameran i sitt kritvita arbetsrum.
Han vet att medlemmarna kommer reagera negativt och är mån om att rikta skulden dit där han tycker den hör hemma: hos arbetsgivarna.

– Det var som att förhandla med en tvångströja på sig. Märket gör att vi inte har någon rörelsefrihet. Vår motpart höll sig hårt vid märket. Tidigare upplever vi att de har varit mer tillmötesgående […] Vi har förhandlat hela vägen in, stångat oss blodiga faktiskt, säger Georgsson och sammanfattar:

– Jag vill säga till medlemmarna i Pappers att ni hade förtjänat mer.

Vad han inte berättar är att hans eget förbund redan ett halvår tidigare hade accepterat ett krav på att följa märket. Det var facket självt som plockade fram tvångströjan.

LO har länge varit missnöjt med sitt pensionsavtal med Svenskt näringsliv, så när en möjlighet för omförhandling öppnade sig var facket snabbt på bollen. Tidigare hade arbetsgivarna kunnat hänvisa till en gammal förhandlingsordning som hindrade facket från att binda ett strejkhot till sina pensionskrav, och därigenom gjorde det omöjligt att få till bättre villkor. Men den 6 december 2019 meddelade en tvistelösningsnämnd att förhandlingsordningen inte längre var giltig.

Strax efter årsskiftet 2020 presenterade LO sina krav: att åldersgränserna slopas (dåvarande avtal innebar att arbetsgivare inte betalade in till pensionsfonden om den anställde var under 25 eller över 65 år) och att betalningarna görs månadsvis i stället för årsvis.

Svenskt näringsliv slog tillbaka med kraft. ”Det här är en stor kostnadshöjning”, sade Mattias Dahl, vice vd på arbetsgivarorganisationen, till Sveriges Radio. ”Det kommer bli en mycket, mycket svår förhandling att lösa”.

Men drygt två månader senare var de överens. Den nedre åldersgränsen skulle sänkas stegvis och landa på 22 år 2023. Då skulle också arbetsgivarna börja betala in pensionsavgiften månadsvis i stället för årsvis. Även försäkringsvillkoren för den som skadats på jobbet skulle förbättras.

Förändringarna behäftades dock med ett antal krav inför höstens kollektivavtalsförhandlingar, som skjutits upp på grund av coronapandemin. Pensionsförbättringarna skulle bara gå igenom om LO-förbunden tecknade kollektivavtal som gällde till våren 2023, om arbetsgivarnas ökade pensionskostnader togs ifrån löneökningsutrymmet och om samtliga medlemsförbund accepterade löneökningar i nivå med märket.

Det svenska coronautbrottet var vid den här tiden inne i sin mest intensiva fas. Allmänhetens blickar riktades mot sjukvård och smittspridning, men några få tidningsartiklar skrevs också om pensionsöverenskommelsen. Där nämndes inte märket. LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson sade till TT att arbetsgivarna ”har villkorat överenskommelsen med att den bara gäller om vi träffar löneavtal med en viss löptid”. Handelsanställdas avtalssekreterare Per Bardh konstaterade i tidningen Arbetet att pensionspaketets överlevnad byggde på att coronasituationen lugnade sig och omvärldsläget möjliggjorde långa avtal.

Drygt tre månader senare, i november 2020, tecknade Pappers kollektivavtal. I förhandlingsprotokollet skrev man det som LO-företrädarna hade talat tyst om: att pensionsöverenskommelsen krävde att löneökningarna följde märket, i Pappers liksom i alla andra LO-förbund. Så blev det. Kort efter att han skrivit på publicerade Georgsson sin upprörda video, där medlemmarna fick höra att det var arbetsgivarna som fäst sig vid märket.

Tommy Andersson, chef på enheten för avtalsfrågor på LO, bekräftar för Flamman att pensionsöverenskommelsens villkor om att följa märket fastslogs redan under våren. Den 7 april slöt parterna ett preliminärt avtal om saken. I december, efter att märket var satt, blev pensionsavtalet definitivt.

Vilka satt med i LO:s avtalsdelegation under pensionsförhandlingarna?
– Delegationen bestod av LO:s avtalsråd, det vill säga avtalssekreterare och förhandlingschefer från respektive medlemsförbund.

Var det något förbund som reserverade sig mot överenskommelsen?
– Nej. Inte alls. Det var 14 enade förbund.

Lades det till några villkor mellan det preliminära avtalet i april och det slutgiltiga i december?
– Nej.

Pappers tog fram sitt offensiva kollektivavtalskrav, fyra procents löneökning per år, under hösten 2019. Det sågs som en markering: förbundet tänkte inte förhålla sig passivt när det ansåg att LO:s gemensamma löneanspråk var för lågt för sina medlemmar. ”Våra medlemmar har stått tillbaka under en längre tid, men nu börjar trycket från dem bli hårt”, skrev Pontus Georgsson i ett pressmeddelande i september.

Kravet togs fram innan någon visste att det skulle bli gemensamma LO-­förhandlingar om pensioner. Men i september 2020 – ett par månader efter att LO-förbunden hade slutit det preliminära pensionsavtalet med villkor om att de kommande kollektivavtalen skulle följa märket – sade Pappers avtalsförhandlare Marcus Bolin till tidningen Dagens Arbete att fyraprocentskravet låg fast. Pensionsavtalet nämndes inte.

Pontus Georgsson säger till Flamman att Pappers förvisso hade accepterat märkeskravet i pensionsöverenskommelsen redan under våren, men att de aldrig hade lovat att följa överenskommelsen.

Så alternativet att driva kollektivavtalsförhandlingarna längre och riva upp pensionsavtalet för alla LO- förbund fanns på ert bord?
– Vi hade i alla fall inte stängt dörren till det. Vi hade det med oss hela vägen. Sedan får man ju väga samman allt mot slutet.

Efter förhandlingarna, när kollektivavtalet var påskrivet, förklarade du för medlemmarna varför avtalet blev som det blev i ett inlägg på er hemsida. Där nämns inte pensionsöverenskommelsen. Låg inte den till grund för att man till slut accepterade märket?
– Det var en del av det, absolut. Det var en av de stora anledningarna till att vi inte gick i konflikt. Men det finns förklarat i intern information till alla våra förtroendevalda, så vi har pratat om det i förbundet. För pensionsuppgörelsen är jättebra.

Men i den breda kommunikationen till medlemmar nämns pensionsöverenskommelsen inte alls?
– Vad ska jag säga, försäkringsuppgörelsen är bra för våra medlemmar. Och jag vill påstå att vi har kommunicerat det, framför allt sänkningen av inbetalningsåldern till pensionsfonderna, som är jättebra.

Så det du sade i videon till medlemmarna, att kollektivavtalen landade där de gjorde eftersom motparten var svår att ha att göra med och eftersom pandemiläget försvårade en konflikt, det var inte hela bilden?
– Nej, men det var den stora bilden i våra egna förhandlingar. Försäkringsförhandlingarna har vi inte dragit i, och det var därför jag gjorde skillnad på dem.

Vad, bredvid pensions- överenskommelsen, anser du gjorde att kollektivavtalet blev som det blev?
– I hela samhället finns en tydlig riktning mot att arbetsmarknaden ska följa märket. Medlingsinstitutet har till uppgift att se till att vi följer märket och håller sams. Det är ett ganska stort tryck i det. Och möjligheten att kliva utanför märket begränsades enormt av pandemin och osäkerheten i samhället. Men också av pensions- och försäkringsöverenskommelsen. Det finns en uppsida i den som man annars riskerade, och skulle vi riskera 13 andra förbunds framgång, och vår egen, för att få… vadå? Vad skulle vi kunna ha fått? Det får man ställa emot varandra.

Märket

Som ett svar på 1990-talets ekonomiska kris och vad man från politiskt håll såg som ohållbart höga löneökningar slöt de största facken och arbetsgivarorganisationerna inom industrin det så kallade Industriavtalet våren 1997. Avtalet går ut på att de löneökningsnivåer som parterna i den exportberoende industrin kommer överens om ska sträckas ut till resten av arbets­marknaden. Det uttalade målet är att hålla svensk industri konkurrens­kraftig och att undvika att höga löneökningar driver upp inflationen. I vardagligt tal kallas ordningen att industrifacken sätter ”märket”.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.
Inrikes 09 juli, 2024

Hyresgästföreningen vill se mer trädgårdsstad: ”Villor kan behöva rivas”

Gamla Enskede är ett exempel på en trädgårdsstad. Foto: Pär Fredin/TT.

Ett nytt S-förslag vill se mer blandad bebyggelse i utanförskapsområden. Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen behövs det även mer hyreslägenheter i villaområden.

Fler villor i utsatta områden. Det var en av punkterna när Lawen Redar i juni presenterade Socialdemokraternas integrationspolitiska program. Syftet är att främja integrationen genom att få folk att leva mer blandat.

Att bebyggelse behöver blandas är också en av slutsatserna i rapporten Den verkliga trädgårdsstaden, som nyligen presenterades av Hyresgästföreningen. Enligt Martin Hofverberg, chefsekonom på HGF, är ett av syftena att ta tillbaka ett ord vars betydelse kapats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar/Utrikes 08 juli, 2024

Med sin karaktäristiska gröna kostym har Marine Tondelier visat upp ett resolut motstånd mot extremhögern. Foto: Louise Delmotte/AP.

Det klimatpolitiska stjärnskottet Marine Tondelier lyckades förena den grälsjuka vänstern med mittenväljarna i en republikansk allians mot extremhögern. Kan hon visa vägen framåt i ett splittrat land?

När Emmanuel Macron chockartat kallade till nyval 9 juni efter att högerextrema Nationell samling segrat Europavalet, ringde Ekologisternas ledare Marine Tondelier omedelbart upp sina kollegor hos Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike.

Hon förklarade att fältet låg öppet för extremhögern, och att det nu var dags att släppa käbblandet. Efter en sömnlös natt i ständiga telefonmöten lyckades Tondelier med bedriften att sy ihop en ny allians mellan de bittra vänsterrivalerna. Dagen därpå kunde hon meddela att en principöverenskommelse nåtts om att bilda Nya Folkfronten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Utrikes 08 juli, 2024

Chiquita-domen stoppar inte bananjättarnas brutalitet: ”Ond frukt”

Enligt Fredrik Gertten bör man inte lita på bananbolagens egna certifieringar eftersom de bara innebär löften om att inte avverka urskog. Foto: Keith Srakocic/AP.

En dom mot Chiquita har gett hopp om förändring i den smutsiga fruktindustri. Men enligt regissören Fredrik Gertten är den enda lösningen att helt sluta köpa bananer.

”De måste ha varit tretusen.”

Det säger den enda överlevande efter en massaker på arbetare vid en bananplantage i delstaten Magdalena vid Colombias nordkust i Gabriel Garcia Marquez klassiska roman Hundra år av ensamhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kommentar/Utrikes 07 juli, 2024

I sydfranska Sète kan extremhögern vara på väg att bryta den röda dominansen. Foto: wikimedia commons.

I sydfranska Sète är det tydligt att vänsterns folkfront är den enda kraft som kan hindra Le Pen. Nu har Macrons anhängare ett val: demokrati eller främlingsfientlighet?

I sydfranska Sète märks det knappt att högerextrema Nationell samling just fått 33,5 procent av rösterna i parlamentsvalets första omgång. På Kommunistpartiets fasad vid en central genomfartsgata hänger valaffischerna med kandidaten Gabriel Blascos ansikte och slagord om den nya folkfront som samlar större delen av den breda franska vänstern.

Socialistpartiets lokaler på ett torg jag passerar vid hamnen är också stängda och ser sömnigare ut. Men intrycket är detsamma: här är vänstern på hemmaplan. Det är inte mycket som tyder på att staden dagen före gav Nationell samling en stor majoritet av sina röster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]