”Havet tog sängen och väggarna”, säger Fatou Samba och pekar på stenbråten längs stranden i senegalesiska Bargny. ”Snart tar havet resten också, detta hus som mina förfäder har byggt.” (The Guardian, 7/4)

Svårast var dock när hennes 22-åriga son lämnade fiskebyn för Madrid. President Bassirou Diomaye Faye har bett landets unga att stanna i landet, och lovat att trappa upp jakten på flyktingsmugglare, ”dessa illusionsförsäljare, dessa dödens köpmän”.

Ändå flyr fler än någonsin. I fjol dokumenterades över 10 000 dödsfall på väg från Västafrika till Spanien, vilket gör sträckan till en av världens farligaste migrationsrutter. Lokalt kallas den Barsa wala Barsakh, Barcelona eller döden.

Anledningen till att de ger sig av är – åtminstone delvis – brist på fisk. Enligt den nya rapporten The deadly route to Europe av Environmental Justice Forum, som även finns som kortfilm, finns det nämligen ett nära samband med utfiskning och flykten till Europa.

Jättelika trålare från bland annat Spanien och Kina har utarmat fiskepopulationen, i synnerhet småfisk som sardinella, ansjovis och makrill. I ett land där fiskenäringen fortfarande i dag sysselsätter tre procent av befolkningen, och där fisk utgör fyrtio procent av det animaliska proteinintaget, ser många inte någon annan utväg än att fly.

Utfiskning är bara ett av många problem som drabbar haven.

Europa bidrar alltså direkt till den matkris som får unga senegaleser att riskera livet för att ta sig hit. En brutal påminnelse om hur koloniala mönster lever kvar i vår tid.

Problemen som drabbar haven är många. Därför arrangerar FN den 9–13 juni sin havskonferens i Nice. ”Djuphaven får inte bli vilda västern”, sade generalsekreteraren António Guterres i sitt öppningstal under måndagen.

Och även om tankarna snabbt leds till den israeliska militärens olovliga gripande av Greta Thunberg på öppet hav, syftar han på ett annat vattendrama. Haven hotas nämligen inte bara av överfiske, utan även försurningens ”tickande bomb” (Guardian, 9/6), accelererande uppvärmning (ESA, 17/4), uppsugandet av 20 miljoner årliga ton plaster (UNEP, 26/5), samt kapplöpningen efter metaller och fossilgas i havsdjupen.

Den senare har fått ny fart sedan april 2025, då Donald Trump skrev under en exekutiv order som instruerar landets myndigheter att snabba på brytandet av kritiska metaller – inte bara på amerikanskt utan även internationellt vatten – för att ”säkra nationella intressen”. I bakgrunden finns handelskriget med Kina, som i sin tur anklagar USA för att kringgå internationell rätt.

Under havskonferensens första dag dundrade Emmanuel Macron att djuphaven, Grönland och Antarktis ”inte är till salu”, till stormande applåder. Brasiliens president Lula da Silva krävde i sin tur krafttag för att stoppa den ”giriga kapplöpningen” mot botten.

Behovet av global samverkan är alltså stort. Därför hoppas FN nu få igenom ett globalt havsavtal, som ska skydda den biologiska mångfalden i internationella vatten, som utgör två tredjedelar av världens havsyta men bara skyddas till en procent. Men sedan offentliggörandet i juni 2023 har bara 50 av de 60 länder som krävs ratificerat avtalet.

Gissa om Sverige har gjort det. (Svaret är nej.)

Men kanske hinner vi. Havet väntar ju artigt. Det tar sängar, väggar och fiskbestånd i sin egen takt. Och i Senegal? Där återstår ännu två alternativ: Barcelona eller döden.

Jag vet inte vilka knappar Mark Zuckerberg har råkat pilla på, men för en tid sedan förändrades mitt Facebook-flöde. Stegvis gled jag ur filterbubblan. Först fylldes flödet av AI-genererade jordbrukarfamiljer som ödmjukt visade upp sin skördar, med små hemman omgivna av orörd natur och frid.

Men det tog inte många dagar innan denna harmlösa Tolkien-konservatism gled över i en blandning av reaktionär katolicism, antivaxx, hyllningar till den vita rasen, hat mot feminism och mer eller mindre underhållande konspirationsteorier.

Det finns en enighet om att världen blir allt mer polariserad, och det är sant när det gäller politiska lösningar. Men inte när det kommer till problemen.

Det förvånade mig att flera inlägg i tokhögerflödet vittnar om den kusliga bristen på bin och andra pollinatörer denna vår. Oron är verklig, många i kommentarsfältet skickar alarmerande vittnesmål från sina egna fruktträd. Orsaken, tycks flertalet vara eniga om, är ”chemtrails” – påstådd giftig flygbesprutning från ansiktslösa makteliter i syfte att kontrollera befolkningen.

Ett annat spår är kärnfamiljen. På en AI-bild i Studio Ghibli-stil i mättat eftermiddagsljus plockar en leende gravid mamma ut ett bröd ur ugnen, en pappa läser högt för välkammade barn, och en katt slumrar i fåtöljen. Budskapet: ”De lurade oss att byta ut allt detta mot högre BNP.”

Bilden har hundratals kommentarer, varav de flesta vibrerar av raseri över att feminismen har förstört allt. Några menar att det är en medveten plan från eliten att slå sönder kärnfamiljen och utrota den vita rasen. Steget mellan nybakat bröd och svingande basebollträn är förvånansvärt kort.

Ibland saknar jag min gamla filterbubbla, men mestadels har skiftet till denna spegelvärld varit lärorikt. För med tiden har jag upptäckt att problemen de formulerar påtagligt ofta stämmer överens med mina. Pollinatörernas försvinnande är precis så oroande som chemtrailgänget skriver. Att tillväxt inte bör vara alltings mått är sant, och att alla skulle må bättre av att jobba mindre och ha mer tid att baka bröd med ungarna håller väl varenda rödgrön väljare med om. Tokhögerflödet innehåller vanföreställningar, men till stora delar är det en rimlig förfäran över världens tillstånd.

Det finns en enighet om att världen blir allt mer polariserad, och det är sant när det gäller politiska lösningar. Men inte när det kommer till problemen. Klimatkris, livsmedelspriser och ojämlikhet har lämnat diagrammens värld och trängt in i människors verklighet. Bristen på bin och på snö, sjunkande reallöner och ökande svårigheter att försörja sin familj är några av effekterna.

Visserligen har kulturkrigets klibbiga hinna stått i vägen för gemensamma svar, men nu liknar det allt mer en stupfull trubadur som spelar Toto-covers halvt i sömnen. I längden kommer det att bli det uppenbart att abortförbud inte leder till reallöneökningar och mer tid med ungarna, men att facklig kamp faktiskt gör det. Även om regeringen tappert krigar in i det sista, bryter verkligheten ohjälpligt igenom och skapar allt fler glipor av gemensam förståelse.