När kapitalet flyter fritt genom Europa som överfulla vårälvar, seglar tveklöst fackföreningsrörelsen i bakvatten. Svensk fackföreningsrörelse vilar på gamla lagrar men har äntligen börjat inse att man måste kvickna till. Hur syr man ihop solidariteten över gränserna, när de fackliga förhållandena i det gamla östblocket mest liknar dem som rådde hos oss runt industrialismens genombrott? Hur motar man invandrarförakt och rasism i de egna leden? Hur ser man till att dubbla standarden för utländska arbetare och inhemska inte permanentas?

Frågorna kan staplas på varandra. Samtidigt som facken har börjat anlita polsktalande tolkar och synas mer på gator och torg i protestmanifestationer, måste man hålla räfst och rättarting i de egna leden. Tanken på facket som en planka för karriärism måste bort, till det krävs ett tvättmedel som heter ideologi. Ett annat heter markkontakt med jobbet och medlemmarna. Visst kan jag förstå att ett grillkioskbiträde som får möjlighet att gå fackliga kurser och sedan söka en ombudsmannatjänst aldrig mer vill tillbaks till hamburgeros och stress. Men det bor ett systemfel i hela ombudsmannasystemet.

Idag har facken särskilt svårt att nå ut till unga. Man behöver hitta nya former för facklig verksamhet men också nå ut med grunden, ett rättvisare, mer solidariskt samhälle. Nyligen samlade Socialistiskt forum i Stockholm rekordmånga besökare.
Ett välbesökt seminarium med övervikt av ungdomar hade som mål att förklara kollektivavtalets betydelse. Jag ville gråta blod när LO:s Ingemar Göransson inte tog tillfället i akt att nappa på de frågor och den okunskap som naturligt nog fanns bland publiken, utan istället vred sig som en mask på kroken för industrins representant.

I mitten av december faller domen i det avgörande Laval-målet i EU-domstolen. Förlorar Byggnads är det ajöss med den svenska modellen och vi sitter där med minimilöner som lätt kan permanentas. Ska vi kunna försvara kollektivavtalen måste medlemmarna strömma till och det snabbt.