Inrikes/Nyheter 11 augusti, 2022

Facktidningar kan kastas ut när LO höjer hyran: ”Självsabotage”

LO vill höja hyran i sina fastigheter till marknadsnivå. Som en konsekvens kan fackens tidningar – som redan genomgått flera stora nedskärningar – tvingas bort från området vid LO-borgen. ”Ett otroligt självsabotage”, säger en person med insyn i förhandlingarna.

”Mitt emellan arbetarna och kapitalismen finns Bantorget förvaltning.”

Så beskriver LO:s fastighetsbolag sig självt på sin hemsida. Uppgiften är att få medlemmarnas pengar att växa. Samtidigt slår man fast att man står bakom ”LO:s, arbetarnas och förbundens kamp för allas rättigheter på arbetsmarknaden”.

Flamman har tidigare berättat att företaget valt att hyra ut den anrika skollokalen Norra Latin till en internationell elitskola där en termin kostar över 100 000 kronor – samtidigt som studieförbundet ABF uttryckt intresse för att driva en skola i samma lokaler.

Nu står fastighetsbolaget inför ännu ett vägskäl. Flera av varandra oberoende källor berättar för Flamman att Bantorget förvaltning har fått i uppdrag att ta bort hyresrabatten för LO:s ”vänorganisationer”, med målet att få marknadsmässiga hyror. En av dessa är LO Mediehus – arbetarfackens egen tidningskoncern, som ensamt gör en stor del av den svenska arbetsmarknadsjournalistiken.

Stephen Lindholm, reporter på Kommunalarbetaren, säger till Flamman att man nu börjat förbereda sig på att hitta en ny lokal.

– LO har bestämt att de vill ha mer marknadsmässiga hyror, och har gett fastighetsbolaget i uppdrag att se till att avkastningen ökar. Då blir det ganska kraftiga hyreshöjningar, och då har LO Mediehus sagt att de är alldeles för stora. Vi har inte råd att betala dem, då ser vi oss om efter andra lokaler, säger han och fortsätter:

– Fastighetsbolaget har sänkt sina krav, men man har inte kommit ned till den nivå som mediehuset anser är rimlig. Några fortsatta samtal har inte förts sedan före sommaren.

En annan person med insyn i förhandlingarna riktar skarp kritik mot LO:s agerande:

– Det är väl en del av arbetarrörelsens marknadisering, som man från ett perspektiv kan förstå. Jag tycker inte heller att det nödvändigtvis är LO:s uppgift att ha låghyreslokaler mitt i stan för vem som helst. Men att rikta det mot det enda mediehuset som regelbundet granskar arbetsmarknadsfrågor, med väldigt duktiga journalister, är ju ett otroligt självsabotage.

Hon ser också kopplingar till Flammans tidigare granskning av Bantorget förvaltnings beslut att hyra ut åt elitskolan Stockholm international school – en skola som kostar minst 100 000 kronor per läsår och riktar sig till föräldrar som jobbar i internationella företag, i akademin och på ambassader.

– Det sticker ju i ögonen om LO Mediehus åker ut, medan en internationell skola ska in.

Andra anställda säger att frågan är känslig och vill inte låta sig citeras. Stephen Lindholm beskriver det som ett tufft vägval – lämna området vid LO-borgen eller skära ned på journalistiken.

– Det borde finnas ett värde för LO att ha mediehuset centralt i stan, det är nära till alla förbund, till olika maktcentra, och så vidare. Men är det så att fastighetsägarna inte är beredda att gå med på mediehusets önskemål så är det bättre att vi flyttar till billigare lokaler än skär ned på verksamheten.

Hur ser du på symbolvärdet i att fackföreningsrörelsens medier – som redan varit med om nedskärningar – tvingas flytta ut från rörelsens lokaler?

– Det viktiga är att det finns resurser till själva journalistiken. Ägarna sitter ju på lite dubbla stolar, vilket jag kan förstå. Det är inte orimligt att man som fastighetsägare vill få ut värde av sitt ägande.

– Men samtidigt kanske man måste ta hänsyn till att egen verksamhet inte har lika stora ekonomiska muskler som en extern hyresgäst. Så här får de bestämma vad som är viktigast.

Robert Jonsson, vd på LO Mediehus, bekräftar för Flamman att en hyreshöjning är på väg. Enligt honom pågår inga förhandlingar, trots att kontraktet är uppsagt och går ut i april 2023. Jonsson har redan tagit hjälp av en professionell hyresförmedlare för att få en bild av marknaden inför en eventuell flytt. Om fastighetsbolagets nuvarande förhandlingsbud står fast lär det bli så.

– Om vi inte kan komma fram till en lägre kostnadsökning än vi har sett så kommer vi att börja titta efter nya lokaler, det måste vi göra. Det är inte så långt till april, säger Jonsson.

De andra alternativen – att skära ned på redaktionerna eller begära mer pengar från fackförbunden som beställer tidningarna – ser han inte som aktuella.

Han säger att processen kring hyreshöjningen inleddes när LO Mediehus behövde bygga om lokalerna. Enligt Jonsson var man beredd att själva betala för den investeringen. Men i samma veva började Bantorget förvaltning tala om en generell hyreshöjning, för att komma närmare marknadsvärdet.

– Vi tror att LO:s uppdrag till fastighetsbolaget är att minska rabatten för vänorganisationer. Och det är inte jättesvårt att förstå att det måste gå ihop om man ska äga fastigheter, säger han och fortsätter:

– Men vi har ju haft hyresökningar hela tiden, uppräkningar med ett par procent. Vad det handlar om nu är en större nivåhöjning, ett kliv uppåt. Vi ska leva med det länge, och då ser jag inte att det är bra för verksamheten helt enkelt.

Vad tycker du om hela situationen?

– Det är beklagligt, framför allt att vi inte har kunnat göra någon renovering hittills. Det har lagts på is nu.

Robert Jonsson säger att hyreshöjningen läggs ovanpå andra kostnadsökningar, som redan har pressat fackförbundstidningarna.

– Det är svårt att hålla samma nivå på verksamheten. Vi har tvingats dra ned på utgivningen på flera av tidningarna genom åren. Samtidigt har vi ökat den digitala närvaron och läsningen. Men vi når inte lika många där som med en papperstidning.

Han betonar att han förstår situationens ”komplexitet” och att LO vill få så mycket avkastning som möjligt från sina fastigheter.

– Men man får bestämma sig. Är det viktigt att ha närliggande verksamhet i lokalerna eller vill man öka intäkterna? Det är vad det handlar om.

Anders Ivarsson, fastighetschef på Bantorget förvaltning, säger till Flamman att den lokal som fackpressen sitter i aldrig har varit tänkt som lokalförsörjning utanför marknadens logik, som exempelvis LO-borgen är. Enligt honom har målet alltid varit ökad avkastning, som i alla kommersiella fastighetsinvesteringar.

Andra säger att det skett en förflyttning över tid, från lokalförsörjningsperspektivet till marknadsperspektivet, men det stämmer alltså inte?

– Den diskussionen hör hemma hos LO och dess kanslichef. Men LO har definierat ett visst antal fastigheter som tillhörande kapitalförvaltningen. Man ska också komma ihåg att det här är medlemmarnas pengar. Ytterst är det strejkkassa man bygger med dem.

Så ni har inte fått något nytt uppdrag från LO?

– Nej. Sedan kan det finnas människor som levt i den här organisationen sedan början av 80-talet, och några upplever säkert att det är ett annat fokus i dag. Det kan jag inte svara på. Uppdraget nu är att vara en del av LO:s kapitalförvaltning, inte dess lokalförsörjning.

Trots det säger Anders Ivarsson att det i dag finns skillnader i hyresnivå mellan olika hyresgäster, alltså ett slags rabatt.

– Vi har sett skillnader. Vad de beror på kan bara våra företrädare svara på, men jag kan inte se det i några avtal, så nu försöker vi rätta till det vi tycker ser tokigt ut. Sedan är det klart att vissa organisationer kan tycka att det är stora höjningar. Men jag skulle säga att man ska kanske vara glad att man haft så pass schysst hyra under så lång tid tidigare, säger han och fortsätter:

– Det är också viktigt att det blir en rättvis behandling.  Varför ska vissa hyresgäster få något slags rabatt?

Han nekar också till att hyreshöjningen skulle ha börjat diskuteras i samband med frågan om ombyggnation. Enligt Berggren beror diskussionen helt enkelt på att avtalet löper ut och ska omförhandlas.

– Vad vi egentligen har tagit ställning till är det vi tycker är en felprissättning, och nu finns det möjlighet att justera den.

Hur ser du på att LO Mediehus kan tvingas flytta och redan har börjat skanna av övriga hyresmarknaden?

– Vi tycker alltid det är tråkigt om någon flyttar, men det är ett beslut som den organisationen måste ta. Vi gör allt vi kan för att få dialog och få dem kvar. Vi har gjort väldigt mycket och varit oerhört transparenta, mer än i en vanlig hyresförhandling, och det är väl ett slags särbehandling i sig. Vi har förklarat vilka direktiv vi har utifrån vår ledning och att vi behöver behandla alla rimligt lika. Då har vi hamnat i den här hyresnivån, som de tycker är väldigt hög.

LO:s egen ledning vänder sig emot beskrivningen från mediehusets vd, alltså att de måste välja mellan att ha närliggande verksamhet i sina lokaler eller öka sina hyresintäkter. LO:s pressekreterare Jens Lundberg skriver i ett mejl till Flamman att farhågan om en flytt är ”en ganska hård vinkel”, eftersom hyresförhandlingarna inte är klara ännu.

Men vd Robert Jonsson säger att förhandlingarna står stilla, att det nuvarande budet kommer att leda till nedskärningar, flytt eller prishöjning, att flytt är troligast och att han redan tagit kontakt med en hyresförmedlare?

– Att det kommer bli en hyreshöjning är som sagt givet och det är ju naturligt att mediehuset då måste se över sin kostnadsbild. Det är naturligt för alla LO:s bolag, säger Jens Lundberg.

Enligt honom har frågan inte tagits upp av LO:s styrelse alls.

Nedskärningar i fackförbundspress

När LO:s planer på att grunda ett mediehus presenterades 2012 var reaktionerna huvudsakligen positiva. Men Liv Beckström, dåvarande chefredaktör för Kommunal-arbetaren, sade till tidningen Journalisten att det i förlängningen kan leda till att fackens kommunikationsenheter prioriteras högre än deras tidningar. ”Man kan komma för långt från ägarna och bli mindre relevant, man blir bara en kostnad en gång om året”, sade hon då.

Tio år efter sammanslagningen rapporterade Journalisten att var tredje fackförbundstidning fått färre anställda sedan 2017. Samtidigt hade kommunik-atörerna blivit fler på vart fjärde förbund.

Inrikes 12 mars, 2026

Gnesta ska lösa vattenbristen – med halv kommunbudget

Kommuner kan behöva investera jättesummor för att fixa sina gamla VA-system – utan de statliga stöd som först satte dem på plats. Foto: Johan Nilsson/TT.

För en månad sedan godkändes uttorkade Gnesta kommuns ansökan om att bygga ett nytt vattenverk. Men staten kommer inte hjälpa till med finansieringen av det allt mer eftersatta VA-nätet, trots att allt fler kommuner håller på att få samma problem.

Sommaren 2018, mitt under gassande värmebölja, upptäcker Gnesta att kommunens grundvattennivåer håller på att bli akut låga. 

– Vattnet avdunstade i värmen samtidigt som folk vattnade och fyllde pooler extra mycket. Vi hade dessutom haft mycket läckor i ledningsnätet, berättar Linda Lundin (S) (bilden), kommunstyrelseordförande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 12 mars, 2026

Iranier i exil: ”De bombar inte Iran – de bombar regimen”

A.A. menar att USA:s president och Israels premiärminister Benjamin Natanyahu står på rätt sida av historien. Foto: Jegor Kirillov.

I Armeniens huvudstad Jerevan lever tusentals iranier som flytt från den islamiska republiken – konstnärer, aktivister och ungdomar. När bomberna nu faller över Iran följer de kriget på avstånd, ofta utan kontakt med sina familjer. Vissa ser attackerna som en tragedi, andra som en chans att störta regimen – men alla bär på samma oro: att deras hemland håller på att förändras för alltid.

Mellan Armenien och Iran finns en kort gräns på 44 kilometer och en enda gränsövergång. Iranier behöver inget visum för att passera den. Därför har omkring 10 000 iranier bosatt sig permanent i Armenien. När situationen i Iran förvärras kan deras antal stiga till omkring 35 000.

Armenien är också hemvist åt omkring 40 000 exilryssar, som flyttade dit efter att Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. För ett land med tre miljoner invånare är det ett märkbart antal, och både den ryska och den iranska närvaron syns tydligt på Jerevans gator.

Båda dessa diasporor – den ryska och den iranska – består till stor del av människor som har flytt från diktatur. Samtidigt har relationerna mellan de två regimerna, den ryska och den iranska, blivit allt närmare under de senaste åren. Efter krigets början i Ukraina inledde de dessutom ett omfattande militärt samarbete.

Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör.

Därför fick USA:s och Israels bombningar av Iran många ryssar – däribland mig – att ställa en svår fråga:

Vad skulle vi själva känna om Ryssland bombades? Om våra nära och kära fortfarande bodde där – och man en dag ändå drog fram Putins kropp ur ruinerna?

Jag har inget entydigt svar på den frågan. Därför bestämde jag mig för att prata med iranierna själva. Och med dem som lever nära landet – inte på ett tryggt avstånd.

Bland de ryska emigranter som bor i Armenien finns fotografen Jegor Kirillov, som arbetar med en serie porträtt av iranier i Armenien. Bland hans iranska bekanta i Jerevan valde jag ut några personer att tala med – med olika politiska uppfattningar, både vänster och höger, och med olika planer på att återvända till Iran. Det här är samtal med fyra slumpmässigt valda människor som har en sak gemensamt: deras land bombas.

Toranj

Hon är varken flykting eller emigrant, utan en konstnär som tillbringar ett år i Armenien i olika konstnärsresidensprogram. Inom kort, så snart det blir möjligt, planerar hon att återvända hem och har därför bett att hennes ansikte inte ska visas. Toranj är en pseudonym som hon själv har valt för den här intervjun.

De senaste dagarna har Toranj nästan inte sovit och gråter hela tiden, och det är svårt för henne att prata om allt detta.

Hur har du det just nu?

– Det är en blandad känsla. För det mesta känner jag panik och vet inte vad jag ska göra, eftersom internet i Iran nästan är helt nedstängt. Just nu är det särskilt viktigt för den islamiska republiken att bara nyheter från regimens egna källor sprids. Bara ett litet antal människor har fortfarande tillgång till internet, så jag har ingen direkt kontakt med min familj och mina vänner. Jag kan bara följa Telegramkanaler av de få personer som fortfarande delar videor och berättar vilka platser som har bombats.

Komplext. "Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Men allt är väldigt komplicerat", säger konstnären den iranska Toranj. Foto: Jegor Kirillov.

– Jag känner en vän till en vän som fortfarande har lite tillgång till internet. Ibland lyckas jag skicka ett meddelande till min familj via honom. I morse fick jag genom honom veta att min pappa mår bra. USA gick i går ut med en uppmaning om att två bostadsområden skulle utrymmas – och ett av dem är området där min pappa bor.

– Men det är absurt. De bombar en enorm stad – och varnar bara två områden. Det känns mest som att de gör det för att i efterhand kunna säga att civila har varnats.

Och hur känner du inför bombningarna?

– Menar du kriget? Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Jag hatar Israel och jag hatar Trump. Jag hatar alla dessa män för allt de gör. Men allt är väldigt komplicerat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 11 mars, 2026

Därför är det alltid synd om Jimmie Åkesson

Vid pressträffen i Strängnäs hade Jimmie Åkesson på sig en välstickad kofta. Foto: Christine Olsson/TT.

Har du läst DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson?

På omslaget ser han nästan ut att lipa – ungefär som målningen på det gråtande Hötorgsbarnet som blev viral 2019. Rubrik: ”Myndighetssverige motarbetar oss.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 11 mars, 2026

Teodorescu Måwe får ”finansiellt stöd” av anonym donator

Teodorescu Måwe vill inte berätta vem som finansierar hennes privata säkerhet. Foto: Joakim Ståhl/SVD/TT.

En privat donator förser KD-toppen Alice Teodorescu Måwe med ett ”privat säkerhetsarrangemang”. Två experter menar att det bryter mot både EU:s regler och grundläggande transparens.

Alice Teodorescu Måwe får ”pågående finansiellt stöd från en privat donator relaterat till hennes personliga säkerhetsarrangemang”. 

Det framkommer i den senaste versionen av KD-toppens ”intressedeklaration”, ett dokument som alla medlemmar i EU-parlamentet måste skicka in och uppdatera regelbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

FN kritiserar sparkningen av Helgeson: ”Hämnd”

Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson fick sparken och portades från Göteborgs hamn i början av förra året. Foto: Jacob Lundberg.

Tre FN-experter varnar för att facklige Erik Helgeson sparkades från jobbet i Göteborgs hamn som hämnd för förra vinterns blockad mot Israel, och ifrågasätter arbetsgivarens påståenden om att han skulle hotat rikets säkerhet. Nu har de tagit kontakt med den svenska regeringen – som ignorerar brevet.

Den 9 februari skickade de erfarna FN-rapportörerna Mary Lawlor, Irene Khan och Gina Romero två brev adresserade till Sverige: det ena till hamnföretaget GRT och det andra till den svenska regeringen. 

Ämnet var den facklige hamnarbetaren Erik Helgeson, som i början av förra året sades upp från sin arbetsplats i Göteborgs hamn, efter vad som i brevet sammanfattas som ”en tillfällig blockad i början av 2025 mot hanteringen av allt militärt materiel på väg till och från Israel i svenska hamnar”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

Lobbyregister brister: ”Behöver täppa till hål”

Mattias Karlsson, SD:s ”chefsideolog” och Oikos grundare, elsparkcyklar förbi riksdagen. Foto: Stina Stjernkvist/SvD.

Senast nästa sommar kommer Sverige få ett lobbyregister, där kontakter mellan privata intressen och politiker listas för allmänheten. Välkommet – men för sent och för svagt, menar lobbyistgranskaren Max Andersson. ”Sverige ligger minst 15 år efter”, säger han till Flamman.

I dagarna har viktiga steg tagits i etableringen av ett svenskt lobbyregister – senast juli 2027 ska ett sådant vara på plats, meddelade justitieminister Gunnar Strömmer (M) i samband med att förslaget Ökad insyn i politiska processer lämnades till lagrådet.

– Det här förslaget är en historisk seger för mer öppenhet, men har också stora brister, menar Max Andersson (bilden), chefredaktör för lobbygranskaren Klägget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

Mullvad: ”Västvärlden tittar avundsjukt på Kina”

En samling hjälmar i skumgummi på Mullvads kontor i Göteborg. De ska inte skydda mot fallande föremål – utan mot stress. Foto: Jacob Lundberg/Flamman.

Göteborgsföretaget Mullvad pressar på världen över för ett fritt internet – och gör mångmiljonvinster. Själva ser de sig som aktivister, medan kritiker hävdar att de ger fritt spelrum åt grovt kriminella. Flamman möter grundaren Daniel Berntsson – som menar att även Sveriges politiker drömmer om ett ofriare internet.

En bil kör upp på en drive-in. Det är Amerika, en reklamfilm, alla talar engelska.

– Välkommen! Vad får det vara för övervakning? säger rösten i högtalaren.

– Pedofiler! Och mördare, och våldtäktsmän, säger mannen i bilen.

– Okej! And then, något mer?

– Kanske journalister? säger en av medpassagerarna.

Rösten fortsätter pressa på:And then?

– Folks sovrum!

– Självklart! And then?

En logotyp dyker upp på skärmen – en brun gnagare i gul hjälm. Under står ett ord på svenska: Mullvad.

Reklamen från det svenska företaget var tänkt att visas i brittisk tv, men fick ett nej.

Grundare. Daniel Berntsson grundade Mullvad 2009 tillsammans med Fredrik Strömberg. Foto: Jacob Lundberg.

”Konceptet saknar tydlighet”, ”det är otydligt vem talaren representerar” och ”exemplen med pedofiler och våldtäktsmän är olämpliga”, var några av motiveringarna från Clearcast, den organisation som all tv-reklam i Storbritannien måste passera och godkännas av.

– Det är nonsens, Kafka rakt av, säger Daniel Berntsson, medgrundare till Mullvad, till Flamman.

Han beskriver kraven som ”otydliga” och säger att det hade varit omöjligt att arbeta ”kreativt, satiriskt, vasst” utifrån dem för att kritisera massövervakning.

Vi är definitivt en politisk organisation, men vi är väldigt smala.

Mullvad kontaktade Londons tunnelbana och föreslog att annonsera där i stället. Men även där fick de nej på ett förslag som kritiserade portningen av reklamen från brittisk tv. Ett nytt förslag parafraserade kollaget på punkbandet Sex Pistols debutalbum, med drottning Elizabeths ansikte utbytt mot en mullvad.

”Banned on British TV”, löd texten över gnagarens ögon. Även den nekades.

Till sist valde företaget ett oväntat grepp: man projicerade de refuserade reklamfilmerna på Londons fasader.

– Det är väl klassiskt att ta motståndet till gatan. Speakers’ corner är ju en gammal engelsk tradition, säger Daniel Berntsson.

– Det finns uppenbarligen en irritation hos många britter över hur massövervakningen och censuren ökar, och många har visat stor uppskattning för att vi gör offentligt motstånd på det här sättet.

Han nämner krav på insyn som regeringen riktat mot Apple, och en tvist med Wikipedia om krav på att verifiera användarnas identiteter.

– Brittiska myndigheter är just nu väldigt intensiva i att lägga fram lagförslag för mer massövervakning. Det handlar dels om statlig spionvara på telefoner och datorer, som registrerar allt som händer på enheten, och de har även lyft förslag om ID-krav för att använda VPN.


VPN? Förkortningen står för ”virtuella privata nätverk”, vilket är exakt vad Mullvad sysslat med sedan grundandet 2009. Produkten de säljer är – mycket förenklat – spårlöshet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 10 mars, 2026

Arbetare och medelklass lever i olika världar

En ny löntagarallians mellan arbetar- och medelklass blir svår, då den förra fått det så mycket sämre, menar skribenten. Foto: Hasse Holmberg/TT.

Lovisa Broström menar att medelklassen mobbats bort från vänstern. Men det är arbetarklassen som lämnat vänstern – och de kan lockas tillbaka, menar Johan Alfonsson.

I sin kritik mot min bok Vad hände med arbetarklassen? (Flamman #9, 2026) lyfter Lovisa Broström en viktig fråga: hur kan vänstern vinna?

Hon förespråkar en löntagarallians och menar, om jag läser henne rätt, att en sådan hindrats av att medelklassen smutskastas. I stället borde vänstern understryka likheter inom löntagargruppen och rikta blicken mot den verkliga fienden: kapitalägarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 10 mars, 2026

Glädjen är inte till för att dödas, vänstern

Människor sitter i vårsolen på en uteservering på Strandvägen i vårväder med sol och plusgrader. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vi har tappat kontrollen över välfärden, men fortsatt hålla privatlivet under strikt kontroll. Det är dags att göra precis tvärtom – ordning i vård och skola, och full frihet för mänsklig glädje.

Berättelsen om den stora tråkiga staten som förbjuder folk att dansa, skratta, supa, klubba och knulla är väl förankrad. Högern har jobbat hårt med bildsättningen.

Näringslivets tankesmedja Timbro har släppt rapport efter rapport om hur roliga städerna skulle bli om allt bara såldes ut och avreglerades. Liberala ledarsidor har i åratal skrivit om de glädjedödande Socialdemokraterna – senast om kontrollen över färger på folks husfasader.

Och tyvärr har de inte helt fel.

Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark.

Det finns goda ideologiska skäl för en stark stat. Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark. Staten har försvagats som investerare, som garant för välfärden, som motor i samhällsbygget. Marknaden har släppts in i skolan, vården och socialförsäkringarna.

Samtidigt kontrollen över individen blivit kvar. Man har försvarat dansförbud, rökförbud och matkrav på restauranger. Man har till och med velat lagstifta mot strypsex.

Det finns säkert argument för både det ena och det andra. Men det är ironiskt att höra socialdemokratin varna för hur farligt det är med en cigg på uteserveringen samtidigt som marknaden släppts in i välfärden, infrastrukturen och socialförsäkringssystemet.

Socialdemokratin har släppt kontrollen där den uppenbarligen behövts och i stället alienerat människor genom att reglera deras privatliv.

När vänstern uppfattas som den kraft som vill förbjuda, begränsa och moralisera, samtidigt som högern klär sig i frihetens språk, då förloras initiativet på ett område som egentligen borde fördelas rättvist: rätten till livets goda.

De som har pengar behöver nämligen ingen hjälp från politiken. Saknar de festen kan de flyga till Ibiza. Saknar de kulturen kan de promenera genom art deco-kvarteren i Miami.

Men för de flesta av oss är tillgången till kultur, nöjen, gemenskap och kärlek beroende av hur samhället organiseras. Det är här den breda vänstern har haft sin styrka historiskt. I folkparkerna. Studieförbunden. De kommunala badhusen. Dansgolven där motståndsrörelser organiserats. Den subventionerade kulturen. I idén att också folkflertalet har rätt till skratt, dans, kärlek, verklighetsflykt, konst, bekymmerslöshet och fest.

Vi har organiserat glädjepolitiken i decennier – innan någon ens benämnde det som nöjen.

I dag riskerar socialdemokratin att framstå mer som ordningsmakt än som frigörelsekraft. Samtidigt poserar konservativa politiker i Rädda-Trädgården-tishor – medan de skär ned på kulturen i samarbete med fascister.

Det skiljer 18 år i livslängd mellan ett barn som föds i Vårberg och ett som föds i Danderyd. Det är förstås dåligt för folkhälsan om jag tänder en Marlboro gold på uteserveringen i april. Men – snälla någon – välj dina strider, Magdalena Andersson.

Läs mer

Det är knappast konstigt att rejv blivit en form av protest mot Ryssland i Kiev. I en auktoritär och krigisk tid ringer frihetsbudskapet dessutom sant för många människor. För alla dem som vill dansa, sova, supa, läsa, röka och älska.

Den som har råd klarar sig ändå. Men för oss andra krävs politik.

Diskutera på forumet (0 svar)
Opinion 09 mars, 2026

Står klimatet i vägen för miljöpartierna?

Cem Özdemir från Allians 90/De gröna sträcker upp lillfingret under partiets valvaka i Stuttgart, Tyskland, söndagen den 8 mars 2026. Foto: Bernd Weißbrod/dpa/AP/TT.

Färgstarka ledare som Cem Özdemir i Tyskland och Zack Polanski i Storbritannien har nått framgångar för sina gröna partier – genom att prata om allt annat än klimatet. Är det bara så gröna partier kan vinna?

”Med dig känner jag mig lätt som en fjäder”, sjunger 30-åriga Madeleine Juno i låten som strömmar ur högtalarna. ”Mitt hjärta dansar, mitt hjärta dansar.”

Cem Özdemir hade knappt avslutat sitt segertal innan basen drog igång. Hans Gröna parti hade precis tagit hem valet i tyska delstaten Baden-Württemberg med 30,2 procent av rösterna, och nu väntar fortsatt styre i den grönsvarta koalitionen tillsammans med konservativa CDU. Socialdemokraternas hjärtan däremot lär behöva blodförtunnande, då deras stöd halverades till 5,5 procent.

Vad kan förklara framgångarna för ett grönt parti i en tid där ordet ”klimtatåtgärder” blivit ungefär lika attraktivt som en sällsynt hudsjukdom?

Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden.

En ledtråd kommer från hans 77-årige partikollega Winfried Kretschmann, som avgår som ministerpresident efter 15 år som delstatens politiska landsfader.

– Vi har väckt starka förväntningar […] om att det ska handla om delstatens bästa, inte om partiintressen. Det är så jag vill leda delstaten.

För några år sedan oroade sig många gröna för om en muslimsk vegetarian kan vinna ett val i den konservativa södern. Men det visade sig vara fullt möjligt, även om partiet backar ett par procent. Frågan var i stället om man kan vinna som grön. Under kampanjen tonade Cem Özdemir ned sin partitillhörighet och underströk hur konservativ och kompromissvillig han var. Enligt flera analyser fokuserade han mer på sin person än på sina idéer.

”Jag tillhör inte vilka gröna som helst. Jag tillhör de württembergska gröna, jag tillhör de Winfried-Kretschmann-gröna”, förklarade han. Det fick Christoph Hickmann i Der Spiegel att dra slutsatsen: ”De gröna vann inte valet.”

I Storbritannien ser vi en omvänd framgångssaga. Där fick Green party nyligen ett genombrott genom att vinna lokalvalet i Labourfästet Gorton and Denton i Manchester. Även där tonade den gröna kandidaten Hannah Spencer ned klimatfrågan för att i stället lyfta fram sin bakgrund som rörmokare och kritisera Labour från vänster. I kampanjen lovade hon att ”pressa ned kostnaderna, höja lönerna och få in välbehövliga investeringar i vårt samhälle.”

Även nationellt har partiet brutit fram genom att prata om välfärd, nedskärningar och Gaza, snarare än om spetsiga klimatåtgärder. Vilket får mig att undra: kan gröna partier bara vinna på att profilera sig som antingen vänster eller höger, och smussla undan klimatet?

En del tyder på det. De gröna i Tyskland är fortfarande traumatiserade efter 2013, när man befann sig i fritt fall trots att klimatfrågan stod högst på dagordningen. Särskilt stor uppståndelse väckte förslaget om en ”Veggie day”, som tolkades som ett angrepp på landets stolta grillkultur – inte minst av tabloidtidningen Bild. Efter valet kämpade partiet hårt för att de skulle sluta ses som ett ”förbudsparti” och steg åter i opinionen.

Sverige verkar bekräfta mönstret. Miljöpartiet nådde sina bästa resultat när klimatfrågan fanns i bakgrunden, men sjönk till 4,4 procent (2018) och 5,1 procent (2022) när Greta Thunbergs klimatrörelse svepte över världen. Där ligger man kvar trots att grön energi diskuteras flitigt, och att FN-rapporterna blir allt mer apokalyptiska.

Frågan är vilken slutsats man ska dra. Försvinner de grönas nisch när klimatfrågan tar mycket plats? Eller skapar deras förslag en ännu starkare motmobilisering från höger – om bensinpriser, kött och kärnkraft?

Så verkar vara fallet enligt en ny studie av två Umeåsociologer. De menar att den rena klimatförnekelsen i dag har ersatts av ett mer subtilt ifrågasättande av åtgärderna. Forskarna kallar det ”fördröjningsdiskurser”, som att andra länder borde gå först eller att klimatpolitiken slår orättvist. Sådana resonemang minskar enligt forskarna stödet för klimatpolitik, trots att människor accepterar vetenskapen.

Problemet är alltså enligt detta synsätt att människor även väger in annat:

Läs mer

– Detta innebär att riktade motargument som bemöter de mest problematiska fördröjningsdiskurserna kan vara avgörande för att öka allmänhetens stöd för kraftfulla klimatåtgärder, säger en av forskarna, Joakim Kulin.

Sanningen lär vara den motsatta. Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden – i Storbritanniens fall orättvisor och folkmord, i Baden-Württembergs fall industri och stabilitet. Att avfärda alla sådana hänsyn som smygförnekelse idiotförklarar inte bara väljarna, utan håller klimatpartierna kvar i marginalen just när de behövs som mest.

Diskutera på forumet (0 svar)