Inrikes/Nyheter 11 augusti, 2022

Facktidningar kan kastas ut när LO höjer hyran: ”Självsabotage”

LO vill höja hyran i sina fastigheter till marknadsnivå. Som en konsekvens kan fackens tidningar – som redan genomgått flera stora nedskärningar – tvingas bort från området vid LO-borgen. ”Ett otroligt självsabotage”, säger en person med insyn i förhandlingarna.

”Mitt emellan arbetarna och kapitalismen finns Bantorget förvaltning.”

Så beskriver LO:s fastighetsbolag sig självt på sin hemsida. Uppgiften är att få medlemmarnas pengar att växa. Samtidigt slår man fast att man står bakom ”LO:s, arbetarnas och förbundens kamp för allas rättigheter på arbetsmarknaden”.

Flamman har tidigare berättat att företaget valt att hyra ut den anrika skollokalen Norra Latin till en internationell elitskola där en termin kostar över 100 000 kronor – samtidigt som studieförbundet ABF uttryckt intresse för att driva en skola i samma lokaler.

Nu står fastighetsbolaget inför ännu ett vägskäl. Flera av varandra oberoende källor berättar för Flamman att Bantorget förvaltning har fått i uppdrag att ta bort hyresrabatten för LO:s ”vänorganisationer”, med målet att få marknadsmässiga hyror. En av dessa är LO Mediehus – arbetarfackens egen tidningskoncern, som ensamt gör en stor del av den svenska arbetsmarknadsjournalistiken.

Stephen Lindholm, reporter på Kommunalarbetaren, säger till Flamman att man nu börjat förbereda sig på att hitta en ny lokal.

– LO har bestämt att de vill ha mer marknadsmässiga hyror, och har gett fastighetsbolaget i uppdrag att se till att avkastningen ökar. Då blir det ganska kraftiga hyreshöjningar, och då har LO Mediehus sagt att de är alldeles för stora. Vi har inte råd att betala dem, då ser vi oss om efter andra lokaler, säger han och fortsätter:

– Fastighetsbolaget har sänkt sina krav, men man har inte kommit ned till den nivå som mediehuset anser är rimlig. Några fortsatta samtal har inte förts sedan före sommaren.

En annan person med insyn i förhandlingarna riktar skarp kritik mot LO:s agerande:

– Det är väl en del av arbetarrörelsens marknadisering, som man från ett perspektiv kan förstå. Jag tycker inte heller att det nödvändigtvis är LO:s uppgift att ha låghyreslokaler mitt i stan för vem som helst. Men att rikta det mot det enda mediehuset som regelbundet granskar arbetsmarknadsfrågor, med väldigt duktiga journalister, är ju ett otroligt självsabotage.

Hon ser också kopplingar till Flammans tidigare granskning av Bantorget förvaltnings beslut att hyra ut åt elitskolan Stockholm international school – en skola som kostar minst 100 000 kronor per läsår och riktar sig till föräldrar som jobbar i internationella företag, i akademin och på ambassader.

– Det sticker ju i ögonen om LO Mediehus åker ut, medan en internationell skola ska in.

Andra anställda säger att frågan är känslig och vill inte låta sig citeras. Stephen Lindholm beskriver det som ett tufft vägval – lämna området vid LO-borgen eller skära ned på journalistiken.

– Det borde finnas ett värde för LO att ha mediehuset centralt i stan, det är nära till alla förbund, till olika maktcentra, och så vidare. Men är det så att fastighetsägarna inte är beredda att gå med på mediehusets önskemål så är det bättre att vi flyttar till billigare lokaler än skär ned på verksamheten.

Hur ser du på symbolvärdet i att fackföreningsrörelsens medier – som redan varit med om nedskärningar – tvingas flytta ut från rörelsens lokaler?

– Det viktiga är att det finns resurser till själva journalistiken. Ägarna sitter ju på lite dubbla stolar, vilket jag kan förstå. Det är inte orimligt att man som fastighetsägare vill få ut värde av sitt ägande.

– Men samtidigt kanske man måste ta hänsyn till att egen verksamhet inte har lika stora ekonomiska muskler som en extern hyresgäst. Så här får de bestämma vad som är viktigast.

Robert Jonsson, vd på LO Mediehus, bekräftar för Flamman att en hyreshöjning är på väg. Enligt honom pågår inga förhandlingar, trots att kontraktet är uppsagt och går ut i april 2023. Jonsson har redan tagit hjälp av en professionell hyresförmedlare för att få en bild av marknaden inför en eventuell flytt. Om fastighetsbolagets nuvarande förhandlingsbud står fast lär det bli så.

– Om vi inte kan komma fram till en lägre kostnadsökning än vi har sett så kommer vi att börja titta efter nya lokaler, det måste vi göra. Det är inte så långt till april, säger Jonsson.

De andra alternativen – att skära ned på redaktionerna eller begära mer pengar från fackförbunden som beställer tidningarna – ser han inte som aktuella.

Han säger att processen kring hyreshöjningen inleddes när LO Mediehus behövde bygga om lokalerna. Enligt Jonsson var man beredd att själva betala för den investeringen. Men i samma veva började Bantorget förvaltning tala om en generell hyreshöjning, för att komma närmare marknadsvärdet.

– Vi tror att LO:s uppdrag till fastighetsbolaget är att minska rabatten för vänorganisationer. Och det är inte jättesvårt att förstå att det måste gå ihop om man ska äga fastigheter, säger han och fortsätter:

– Men vi har ju haft hyresökningar hela tiden, uppräkningar med ett par procent. Vad det handlar om nu är en större nivåhöjning, ett kliv uppåt. Vi ska leva med det länge, och då ser jag inte att det är bra för verksamheten helt enkelt.

Vad tycker du om hela situationen?

– Det är beklagligt, framför allt att vi inte har kunnat göra någon renovering hittills. Det har lagts på is nu.

Robert Jonsson säger att hyreshöjningen läggs ovanpå andra kostnadsökningar, som redan har pressat fackförbundstidningarna.

– Det är svårt att hålla samma nivå på verksamheten. Vi har tvingats dra ned på utgivningen på flera av tidningarna genom åren. Samtidigt har vi ökat den digitala närvaron och läsningen. Men vi når inte lika många där som med en papperstidning.

Han betonar att han förstår situationens ”komplexitet” och att LO vill få så mycket avkastning som möjligt från sina fastigheter.

– Men man får bestämma sig. Är det viktigt att ha närliggande verksamhet i lokalerna eller vill man öka intäkterna? Det är vad det handlar om.

Anders Ivarsson, fastighetschef på Bantorget förvaltning, säger till Flamman att den lokal som fackpressen sitter i aldrig har varit tänkt som lokalförsörjning utanför marknadens logik, som exempelvis LO-borgen är. Enligt honom har målet alltid varit ökad avkastning, som i alla kommersiella fastighetsinvesteringar.

Andra säger att det skett en förflyttning över tid, från lokalförsörjningsperspektivet till marknadsperspektivet, men det stämmer alltså inte?

– Den diskussionen hör hemma hos LO och dess kanslichef. Men LO har definierat ett visst antal fastigheter som tillhörande kapitalförvaltningen. Man ska också komma ihåg att det här är medlemmarnas pengar. Ytterst är det strejkkassa man bygger med dem.

Så ni har inte fått något nytt uppdrag från LO?

– Nej. Sedan kan det finnas människor som levt i den här organisationen sedan början av 80-talet, och några upplever säkert att det är ett annat fokus i dag. Det kan jag inte svara på. Uppdraget nu är att vara en del av LO:s kapitalförvaltning, inte dess lokalförsörjning.

Trots det säger Anders Ivarsson att det i dag finns skillnader i hyresnivå mellan olika hyresgäster, alltså ett slags rabatt.

– Vi har sett skillnader. Vad de beror på kan bara våra företrädare svara på, men jag kan inte se det i några avtal, så nu försöker vi rätta till det vi tycker ser tokigt ut. Sedan är det klart att vissa organisationer kan tycka att det är stora höjningar. Men jag skulle säga att man ska kanske vara glad att man haft så pass schysst hyra under så lång tid tidigare, säger han och fortsätter:

– Det är också viktigt att det blir en rättvis behandling.  Varför ska vissa hyresgäster få något slags rabatt?

Han nekar också till att hyreshöjningen skulle ha börjat diskuteras i samband med frågan om ombyggnation. Enligt Berggren beror diskussionen helt enkelt på att avtalet löper ut och ska omförhandlas.

– Vad vi egentligen har tagit ställning till är det vi tycker är en felprissättning, och nu finns det möjlighet att justera den.

Hur ser du på att LO Mediehus kan tvingas flytta och redan har börjat skanna av övriga hyresmarknaden?

– Vi tycker alltid det är tråkigt om någon flyttar, men det är ett beslut som den organisationen måste ta. Vi gör allt vi kan för att få dialog och få dem kvar. Vi har gjort väldigt mycket och varit oerhört transparenta, mer än i en vanlig hyresförhandling, och det är väl ett slags särbehandling i sig. Vi har förklarat vilka direktiv vi har utifrån vår ledning och att vi behöver behandla alla rimligt lika. Då har vi hamnat i den här hyresnivån, som de tycker är väldigt hög.

LO:s egen ledning vänder sig emot beskrivningen från mediehusets vd, alltså att de måste välja mellan att ha närliggande verksamhet i sina lokaler eller öka sina hyresintäkter. LO:s pressekreterare Jens Lundberg skriver i ett mejl till Flamman att farhågan om en flytt är ”en ganska hård vinkel”, eftersom hyresförhandlingarna inte är klara ännu.

Men vd Robert Jonsson säger att förhandlingarna står stilla, att det nuvarande budet kommer att leda till nedskärningar, flytt eller prishöjning, att flytt är troligast och att han redan tagit kontakt med en hyresförmedlare?

– Att det kommer bli en hyreshöjning är som sagt givet och det är ju naturligt att mediehuset då måste se över sin kostnadsbild. Det är naturligt för alla LO:s bolag, säger Jens Lundberg.

Enligt honom har frågan inte tagits upp av LO:s styrelse alls.

Nedskärningar i fackförbundspress

När LO:s planer på att grunda ett mediehus presenterades 2012 var reaktionerna huvudsakligen positiva. Men Liv Beckström, dåvarande chefredaktör för Kommunal-arbetaren, sade till tidningen Journalisten att det i förlängningen kan leda till att fackens kommunikationsenheter prioriteras högre än deras tidningar. ”Man kan komma för långt från ägarna och bli mindre relevant, man blir bara en kostnad en gång om året”, sade hon då.

Tio år efter sammanslagningen rapporterade Journalisten att var tredje fackförbundstidning fått färre anställda sedan 2017. Samtidigt hade kommunik-atörerna blivit fler på vart fjärde förbund.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 26 april, 2024

”Lili och jag förde samtal i mina drömmar”

Lili Brik i Moskva 1973. Ännu levnadsglad och chic. Foto: Bengt Jangfeldt.

Lili Brik var Majakovskijs älskarinna, judinna och en sexuellt utlevande borgarflicka som behövde städas undan i ett allt mer auktoritärt Sovjet. I sin debutroman ”Framtidens hjärta” gör Malin Hasselblad henne levande igen.

Det finns en berömd bild av den ryska avantgardepoeten Vladimir Majakovskij (1893–1930) där han står lutad mot ett träd. Det ser ut som att han tar stöd från trädstammen för att inte ramla. Samma bild finns i en tidigare version, som förklarar den märkliga kroppsställningen. Den utsträckta armen sträcker sig runt en kvinna som bär hatt och tittar rakt in i kameran. Det är Lili Brik som under några omvälvande år runt Ryska revolutionen var Majakovskijs älskarinna, välgörare och marknadsförare. 

Som vi vet går historien extra hårt fram mot vissa. Särskilt om de är kvinnor, tar för sig av livet och framför allt om de stör bilden av en nationalikon. Men inte ens Sovjetunionens propagandaapparat har lyckats radera Lili Brik. För hur skulle det kunna vara möjligt, då Majakovskij levde och dog för kvinnan som fick omöjliga böcker att ges ut, en svältmåltid att framstå som en fest och människor runt omkring henne att utföra stordåd? Framför allt lever hon vidare i rader som ”kunde du inte komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]