Jag var i Falluja under belägringen i april och vill i ord beskriva vad ett sådant anfall innebär.
Falluja är torrt och stekhett. Precis som i södra Kalifornien är det bara genom omfattande konstbevattning man lyckats skapa ett jordbruksområde. I åratal har Falluja varit känd som en utpräglat from stad. Folk kallar den De tusen moskéernas stad. I mitten av 1990-talet, när Saddam Hussein begärde att hans namn skulle ingå i böneutropen, vägrade Fallujas imamer.
De amerikanska styrkorna bombade kraftstationen alldeles i början. Under de kommande veckorna var Falluja en helt mörklagd stad, enbart upplyst genom generatorer på akuta platser som moskéer och sjukhus. Staden var under belägring. Bockaden av mat, mediciner och andra basvaror bröts först när irakier genom massaktioner utmanade vägspärrarna. Rädslan var genomträngande, för bombningarna och inför hotet om fler bombningar. Obeväpnade och familjer med sjuka medlemmar, gamla och barn flydde i strida strömmar. Först hindrades människor från att lämna staden, sedan började de amerikanska styrkorna tillåta en viss evakuering – med undantag från de man kallade ”män i militär ålder”, det ville säga mellan 15 och 60 år. Att hindra civila från att lämna en plats under bombanfall är ett brott mot krigslagarna. Anser man att varje person i stridbar ålder är en fiende så är det ett tydligt tecken på att man befinner sig i fel land, att ens krig inte är ett befrielsekrig mot förtryckarna utan ett krig mot folket.
Huvudsjukhuset i Falluja ligger utanför centrala delarna, på andra sidan floden Eufrat. Det första amerikanarna gjorde var att förstöra den allmänna bron, och därmed skära av stadens förbindelse med sjukhuset. Läkare som behövde behandla patienter tvingade lämna sjukhuset, med enbart så mycket utrustning som de kunde bära, och sätta upp provisoriska kliniker runt om i staden. På den klinik jag var på stod enbart fyra sängar och ingen operationssal. Läkarna kylde blod i läskautomaten. En annan klinik var tidigare en bilverkstad. Stängningen av det här sjukhuset (långt ifrån den enda jag dokumenterat i Irak) strider också mot Genèvekonventionen.
Ingenstans i Falluja kommer man undan det ständiga ljudet från artilleriet som dånade i bakgrunden, då och då avbrutna av de gällare tonerna från mujahedins handburna granatkastare. Till och med efter några minuter måste man sluta uppmärksamma det – även om man naturligtvis aldrig kunde göra det helt. Fortfarande när jag hör åskan dundra, flyttas jag ögonblickligen till den 10 april och Fallujas dammiga gator.
Förutom artilleriet och krigsflyget som fäller bomber på drygt 200, 400 och 900 kilo, och de mördande AC-130 Spectre-planen som kan demolera ett helt kvarter på minde än en minut, hade marinkåren krypskyttar kors och tvärs över hela staden. I veckor var Falluja en rad av ibland helt oframkomliga fickor, åtskilda av krypskytte-eldens ingenmansland. De sköt urskiljningslöst mot allt som rörde sig. Av 20 människor jag såg anlända till kliniken under några timmar var bara fem ”män i militär ålder”. Jag såg gamla kvinnor och män, ett barn på tio år skjutet genom huvudet. Döende sa läkaren till mig, men i Bagdad hade de kanske kunnat rädda honom.
En företeelse synliggjorde krypskyttarnas intentioner: Varenda ambulans jag såg hade kulhål i sig. Två stycken jag inspekterade bar klara bevis på avsiktlig beskjutning. Vänner till mig som åkte ut för att hämta sårade blev beskjutna. När vi först rapporterade detta utsattes vi för massiv kritik. Många vägrade helt enkelt att tro det. En del frågade hur jag kunde veta att det inte var mujahedin. Intressant fråga. Om, låt oss säga Brownsville, Texas, omringats av vietnameserna och bombarderats (vilket naturligtvis Mr Bush hjältemodigt skyddade oss från under Vietnamkrigets dagar) och ambulanserna i Brownsville blivit beskjutna, gissar jag att frågan om invånarna skjutit på sina egna ambulanser knappast kommit upp. Senare bekräftades våra rapporter av irakiska hälsoministeriet och till och med av den amerikanska militären.
Uppskattningsvis 900-1000 människor blev antingen dödade direkt, sprängda i bitar, uppbrända, eller skjutna. Utifrån mina personliga iakttagelser och nyheternas rapportering var 2/3 till 3/4 civila, icke-stridande.
Men skadorna sträcker sig längre än så. Man kan när som helst läsa om bombningarna av de så kallade tillflyktsorterna för al-Zarqawi i Fallujas bostadsområden. Men rapporterna talar inte om vad det innebär. Man läser om precisionsbombningar, och det stämmer faktiskt att bomberna är precisa, när de fungerar det vill säga, vilket är cirka 80-85 procent av gångerna. Men även den minsta bomben, på drygt 200 kilo, har en sprängradie på 400 meter. Varje enskild bomb skakar hela kvarter, spräcker fönster och krossar porslin. En stad under bombning är en stad i konstant rädsla.
Du läser rapporterna om X antal dödade och Y antal sårade. Och du ska komma ihåg dessa siffror, de är siffror som är betydelsefulla. Men lika betydelsefullt är att dessa siffror ljuger – i en krigszon är alla skadade.
Det första överfallet av Falluja var ett militärt misslyckande. Den här gången är motståndet starkare, bättre beväpnat och bättre organiserat; för att ”vinna” måste amerikanska militären sätta in allt man har. Det finns olika grader i helvetet, och folket i Falluja har inte sett hälften än. George W. Bush har nyss gjort anspråk på ett nytt mandat – världen har överlämnats i hans händer.
Ett internationellt fördömande är att vänta, precis som första gången, men USA:s regering kommer inte lyssna. Bortsett från motståndet finns det bara en rörelse som kan lindra krigets fasor och det är vi – antikrigsrörelsen.
Vi har ett ansvar som vi inte tog i april eller i augusti när Najaf attackerades – kommer vi ta det denna gång?
