I artikeln recenseras även:
“Theres”
Steve Sem-Sandberg.
Bonniers, 2008.
Att gränsen mellan samtidshistoria och popkultur är flytande, bevisar bioaktuella filmen Baader-Meinhof Komplex. Ulrike Meinhof, en av huvudperson i sammanhanget, är också föremål för två nyutkomna böcker.
Om Röda arméfraktionen (RAF) och dess protagonister har en hel del skrivits, en ”oändligt förgrenad, långrandig RAF-litteratur”, konstaterade den tyske historikern Götz Ahly nyligen med en suck. Därtill kan man lägga en lång rad dokumentärfilmer, pjäser och så en aktuell biofilm som denna höst har nått fram till de svenska biograferna (recenserad i Flamman 2008/43).
I Tyskland kulminerade intresset för RAF i samband med fyrtioårsjubiléet av studentprotesterna under våren 1968. Drygt 30 år efter kulmen, för den allt brutalare striden mellan RAF och den västtyska polisstaten, sitter fortfarande två RAF-medlemmar i fängelse. Ingen ”vanlig” mördare brukar sitta så pass länge bakom galler.
Såren efter den tid då ett tjugotal unga intellektuella jagades av en hel statsapparat har fortfarande inte läkt i Tyskland. För en svensk publik är allt detta, förstås, tämligen ointressant. RAF har dock sin fascination även här. RAF:s historia ger gott om material för en modern, våldsromantiserande myt, Che Guevara möter Bonnie & Clyde.
En glädjande bieffekt av detta är att Steve Sem-Sandbergs roman Theres ges ut i en ny pocketupplaga. Theres utkom första gången 1996 och är en fascinerande skildring av Ulrike Meinhofs liv och samtid. Sem-Sandberg blandar replikskiften ur rättegångsprotokoll, polisförhör, tidningsutklipp och andra dokumentariska texter med romanscener. Berättelsen bryts och samlas på nytt bara för att lösas upp igen. Det är ingen lättläst text, men läsaren kommer såväl romanens huvudperson Ulrike Meinhof och hennes samtid mycket nära. Hon framställs som en människa som saknar alternativ, hon är instängd i sin samtid.
Steget ifrån Sem-Sandbergs kongeniala roman till Jutta Ditfurths omtalade Ulrike Meinhof-biografi är egentligen inte långt. Också Ditfurths biografi rör sig på sätt och vis i gränslandet mellan fakta- och skönlitteratur. Den övergripande bilden av Ulrike Meinhof känns igen från tidigare biografier, född 1934 och uppväxt i en borgerlig och nazistvänlig miljö. När fadern dör i cancer under kriget startar mamman ett lesbiskt kärleksförhållande med Renate Riemeck, senare en välkänd vänsterprofil inom det västtyska universitetslivet. Riemeck blir efter moderns död fostermamma åt Ulrike och hennes syster Wienke. Visserligen har Ditfurth ägnat sex års forskning åt sin biografi, men resultatet är ändå en blandning av nyktra samtidshistoriska analyser och en snarast skönlitterär och ganska enkel prosa som kretsar kring Meinhofs inre känslor.
Även i Ditfurths biografi förefaller Meinhof vara instängd i en västtysk verklighet, som liksom tvingar henne under jorden. Ditfurths styrka är nämligen knappast hennes sätt att konstruera Ulrike Meinhofs inre privatliv, utan kopplingen till en knivskarp analys av det västtyska efterkrigssamhällets utveckling. Det är ett antikommunistiskt samhälle som blundar för sitt förflutna och styrs med hjälp av gamla nazister. Meinhof och många andra barn till denna elit – Meinhofs egen pappa gjorde karriär som nazistisk kulturvetare efter 1933 – förfärades senare av insikten att det fanns en gemensam logik bakom nazisternas politik och den politik som fick USA att bomba civila mål i Vietnam. Meinhof radikaliseras sålunda på 1950-talet, gick 1958 med i det förbjudna tyska kommunistpartiet och blir så småningom vänsterradikal publicist.
I denna funktion, som rättegångsjournalist, lärde hon känna Andreas Baader och Gudrun Enßlin. Den 14 maj 1970 ingår Meinhof i den grupp som befriar Baader ur fängelset. Snart blir hon en av Europas mest jagade terrorister. 1972 grips hon. 1976 hittas hon död i sin cell i isoleringsfängelset Stammheim utanför Tyskland. Ett offer av sin tid. Och av västtyska staten.
