Stanislav Emirov förespråkar ett icke-assimilatoriskt perspektiv, vilket kan upplevas som kontroversiellt – särskilt om resonemanget, som i Emirovs bok, landar i att vi ska sluta sätta romska barn i majoritetssamhällets skolor, och överlämna ansvaret till en icke-territoriell romsk stat.
Men min kommentar handlade inte om Emirovs slutsatser, utan om varför boken är olämplig som kunskapsunderlag. Sammantaget är det på inget sätt en ”ovinklad” framställning, utan subjektiva åsikter som är tveksamt underbyggda, inte minst för att Emirov avstår från att referera till sina konturlösa informanter och (fortfarande) inte förklarar sitt mystiska ”team” av utredare som han menar ska ha arbetat med frågan. Den föraktfulla framställningen gör inte heller boken några tjänster.

För de allra flesta torde det vara obegripligt hur man utifrån rådande kunskapsläge kan förespråka ens en välvillig romantisering av romer – utan att själv vara rom – och samtidigt avfärda de romska röster som proklamerar det motsatta med hänvisning till att de drivs av egenintresse.

En välvillig tolkning av det Emirov kallar ”extrem premiss” för minoritetspolitik är att romer ska ses som subjekt och inte som ”idealiserade” offer. Men det finns ingen motsättning mellan att vara subjekt och att vara offer för övergrepp.
Den komplexa frågan om romer som tigger ska inte handla om ”onda” och ”goda” åsikter. Men farliga generaliseringar på skakiga grunder eldar på motsättningarna. Därför är Emirovs bok oanvändbar, hur många intressanta observationer och goda intentioner som än där finns.

Läs Stanislav Emirovs debattext här.