Farligt för fackligt aktiva på Filippinerna

91 fackliga aktivister har mördats på Filippinerna sedan 2001 och gett landet smeknamnet ”Asiens Colombia”. Efter ett nödrop från fackföreningarna skickade ILO, i september i år en undersökande kommission till landet.

Bananarbetaren Donie Glen uppfattade aldrig kompisens rop.
– Skjut inte!
Men han minns att han den ödesdigra morgonen, den 15 december 2006, blev ombedd att eskortera fackföreningens ordförande Vicente Barrios till jobbet. De hann bara 200 meter innan de blev beskjutna. Barrios och Glen blev skadade i vad som beskrevs som en ”misslyckad massaker” av människorättsorganisationen Karapatan. En av bananarbetarna, Jerson Lastimoso, avled senare av skottskadorna.
– Jag överlevde en kula genom halsen, säger Donie nöjt och låter fingertopparna löpa runt ingångshålet, bara centimeter från kroppspulsådern.

Den fuktiga morgondimman ligger som ett täcke över den klorofyllmättade dalen. Vägens bägge sidor kantas av oändliga rader av bananplantor. I horisonten gör ett litet flygplan en svepande rörelse för att bespruta plantageområdet. Det surrande propellerljudet är signalen för bönderna att rusa inomhus, för djuren att sluta äta och för kvinnorna att snabbt riva ner all tvätt som hänger på tork. Filippinerna är en av världens största exportörer av bananer och här i södra delen av landet på ön Mindanao pumpar produktionens hjärta.
Ön har länge varit synonym med inbördeskrig och våld. I de omkringliggande bergen har en gerilla bekämpat regeringen i årtionden och på öns västra delar slåss militanta muslimer för självbestämmande. Mitt i denna politiska cocktail ligger dalgången Compostela. Export av bananer härifrån inleddes 1992 av Standard Philipphine Fruit Company (Stanfilco), Doles filippinska avdelning. Samma år bildades de första fackföreningarna för dalens bananarbetare.
– Det dröjde inte länge innan platsen fick smeknamnet ”dödsskuggans dal”, säger 50-åriga Cerila Anding och skrattar. Hon är fackföreningsordförande för Nagkahiusang Mamumuo sa Osmiguel (Namaos), i banandalen och ger ett säkert och obekymrat intryck trots att hon ofta förföljs av okända personer på motorcykel på väg till och från jobbet.

Den vanliga kakofonin av metall mot bananstjälkar och det gnisslande ljudet från linbanan som bananstockarna transporteras på är utbytt mot den sammanbitna tystnaden hos männen och kvinnorna i den lokala fackklubben. Det är söndag och arbetet ligger nere. I stället har de samlats för att hänga upp banderoller över vägarna genom plantagen med budskap som ”Stop Union Busting”, ”Stop Political Killings” samt krav om att respektera det kollektivavtal som de i fjol slogs i sju månader för. Av 19 utlovade semesterdagar har de endast fått ut sju. Och lönen på cirka 250 pesos per dag går inte att överleva på, anser de.
– Våra krav är legitima men företaget svarar med att skicka militären på oss. De deltar på alla större fackföreningsmöten och agiterar för att vi måste upplösa vår fackförening, säger Cerila Anding.
När bananarbetarna inte gick med på att upplösa sitt fackförbund kallade militären den 16 januari i år alla i området till ett möte.
– Ingen vågade gå dit, vi visste att vi i så fall skulle bli kvarhållna i fabriken tills vi skrev under ett papper där det stod att vi frivilligt lämnade fackföreningen, berättar Cerila Anding.

I stället gick de dagen efter till den lokala domstolen. Men när domstolen kallade till överläggningar dök ingen representant från armén upp. I stället blev bananarbetarna beordrade att inställa sig hos den 66:e infanteribataljonen som hade installerat sig i dalgången. Där blev de förhörda och anklagade för att organisera arbetare för gerillans räkning. Något som Cerila Anding bestämt avvisar.
Gerillan, den terroriststämplade Nya folkarmén, genomför regelbundet räder mot Doles plantager i Mindanao. Den 20 september i år brändes flera byggnader upp eftersom företaget inte hade betalat så kallad ”revolutionär skatt”. Militärens talesperson Romeo Brawner, hävdar mot den bakgrunden att arméns närvaro i dalen är nödvändig och att fackföreningsledare har setts tillsammans med gerillan.
– Det är precis sådana uttalanden som visar att militären inte gör någon skillnad mellan väpnade organisationer och dem som bedriver ett civilt fackligt arbete, säger Cerila Anding.
På frågan vad det finns för bevis för att militären skulle se fackföreningen som statens fiende visar hon upp ett dokument som läckt ut från militären med namnet ”Order of Battle”. Där återfinns 158 organisationer och 122 individer, bland dem bananarbetarnas fackliga organisation. Fackföreningen betraktas alltså som en av statens fiender.

Men Cerila Anding är inte rädd.
– Vad ska jag vara rädd för? Jag har inget att förlora.
På fackförbundet KMU:s kontor i huvudstaden Manilla är problemen på bananplantagerna välkända. Förbundets internationella sekreterare Teresa Dioquino skickade 2006 ut ett nödrop till FN:s internationella arbetsorganisation, ILO, efter att 64 fackliga aktivister hade mördats inom loppet av fem år. Under de tre år hon väntade på svar mördades ytterligare 27 fackligt aktiva. Hon har nu stora förhoppningar på den internationella undersökningskommission som skickades till landet i september.
– Äntligen ska alla fall av summariska avrättningar, trakasserier och försvinnanden utredas av en tredje part, säger Teresa Dioquino och hoppas att ILO:s rapport som presenteras i vår ska öppna omvärldens ögon för vad som sker på Filippinerna.
I Compostela har solen nått zenit och den tropiska luften är feberhet. Om två och en halv månad ska bananerna skördas. De står för 75 procent av regionens exportinkomster och är en av grundbultarna i landets ekonomi.

Bananarbetaren Donnie Glen berättar att ingen har åtalats för mordförsöket på honom, samtidigt som han visar oss hur bananstockarna är omsorgsfullt lindade med blå skyddsplast mot bekämpningsmedel.
– Bananerna är skyddade men inte vi, säger han. Är man utomhus när flygplanen besprutar odlingarna kliar det och rinner ur näsan.
Flera av arbetarna har också problem med lungor, mage och olika former av hudallergier och de hoppas att det inom en snar framtid blir förbjudet att bespruta plantorna från luften.
I färskt minne finns erfarenheterna av det testikelskadande bekämpningsmedlet Nemagon (DBCP) som förbjöds i Nicaragua 1979 men som fortsatte att användas på plantager i Filippinerna några år in på 1980-talet.
– Om vi får leva, kan vi kanske stoppa besprutningen den här gången innan det går lika illa igen, säger Donnie Glen.

Bakgrund: ILO:s undersökande kommission

Mellan den 22 till 29 september besökte representanter från ILO Filippinerna för att bland annat undersöka det stora antalet mord på fackliga aktivister. En rapport kommer att läggas fram i vår. Främst ska kommissionen undersöka om regeringen bryter mot ILO-konventionerna om rätten att organisera sig och om rätten att kräva kollektivavtal.

Alstonerapporten
2007 kom en rapport från FN:s rapportör om utomrättsliga avrättningar, Philip Alston, som framförde skarp kritik mot den filippinska militären och regeringen för passivitet och för att ingen ännu har fällts för de politiska morden i landet under 2000-talet. Enligt människorättsorganisationen Karapatan uppgår de till över 800 sedan 2001.

Stor exportprodukt
Bananer står för mer än 75 procent av exportinkomsterna i södra Mindanao. Bananodlingarna i Composteladalen inleddes 1992 av Standard Philipphine Fruit Company (Stanfilco), Doles filippinska avdelning. Samma år bildades de första fackföreningarna för bananarbetare. 2000 ändrades produktionen så att företaget endast köpte bananer av odlarna och inte längre stod för löner, pensioner eller utsäde. Företaget omorganiserades och Fresh Banana Agriculture Corporation (FBAC) tog över produktionen och fortsatte att leverera bananer till Dole och Gracio Labels. Sedan september 2006 är FBAC en del av AJMR Holding Company och har även ingått ett partnerskap med japanska Sumitomo Fruit (Philipphines) Corporation.

Dole och DBCP i Filippinerna
När det testikelskadande bekämpningsmedlet DBCP förbjöds i Nicaragua 1979 fortsatte det att användas på Doles plantager på Filippinerna.
Enligt bananarbetarnas organisation i Davao skedde det långt in på 1980-talet. I Filippinerna har fem rättegångar ägt rum som inkluderat över 38.000 individer. Redan 1993 stämde 16.000 bananarbetare, däribland många filippiner kemi- och bananföretag för att ha utsatts för DBCP. 1996 betalades 42 miljoner dollar ut i skadestånd, mot löfte om att arbetarna inte skulle driva processen vidare – men inget skuld erkändes.

Bananer
Bananer är inte ett träd som många tror utan en jätteört som hör till gräsväxterna och är närmast släkt med orkidéerna.
Det är genom att bladen sitter så tätt ihop och liknar en stam som gör att man tror att det är ett träd. Örten är steril och förökar sig genom sin jordstam.
Bananplantan blir mellan fyra och tio meter hög, den blommar och bär frukt inom ett år. Bananerna växer på en bananstock som kan bära upp till 200 bananer, de växer i grupper som kallas händer.

Martin Schibbye, frilansjournalist

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Redaktionen

Arbetares säkerhet offras när regeringen sparar in på livsviktig forskning. Tydligen är kunskap om hur man räddar arbetares liv ett ”slöseri med skattepengar”.

Den 12 november gick 18-åriga Nova till sitt jobb på LKAB, i tron att det skulle bli en helt vanlig dag. Det blev i stället den sista i hennes liv. När det var dags att gå på rast blev hon påkörd av ett arbetsfordon och avled kort därefter.

Nyheten fick ovanligt mycket uppmärksamhet. Antagligen för att Nova bara var 18 år, med hela livet framför sig. Det väcker något mänskligt i oss, och vi söker förklaringar bortom slump, otur och den ”mänskliga faktorn”, som arbetsgivare gillar att hänvisa till.

Regeringen verkade däremot oberörd. I stället för att väcka frågan om hur dödsolyckorna på arbetsplatser kan förhindras gick den samma vecka fram med ett förslag av motsatt karaktär. Tio myndigheter skulle bli till fem – och bland annat ska Arbetsmiljöverket och Myndigheten för arbetsmiljökunskap slås ihop. I Svenska Dagbladet (13/11) motiverade finansminister Elisabeth Svantesson och civilminister Erik Slottner beslutet med att statsförvaltningen skulle ”koncentrera sig på sin kärnuppgift”, och att man ville ”stoppa slöseriet med skattemedel”.

Synen på arbetares säkerhet som ”slöseri med skattemedel” känns igen från Fredrik Reinfeldts tid. Bland det första den regeringen gjorde var nämligen att lägga ner Arbetsmiljöinstitutet, som bedrev världsledande forskning om ohälsa i arbetslivet. Man fortsatte med drakoniska nedskärningar på Arbetsmiljöverket.

När regeringen Kristersson tillträdde var det med samma mål i kikaren. Först skar man ner ytterligare på Arbetsmiljöverket. Nu ska ytterligare en myndighet rymmas inom samma ramar. Men det är varken möjligt, eller regeringens ambition att båda verksamheterna ska rymmas där. I praktiken innebär ”hopslagningen” att Myndigheten för arbetsmiljökunskap läggs ner.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas.

Konsekvenserna kommer att bli förödande för det systematiska arbetsmiljöarbetet ute på arbetsplatserna, som är avgörande för säkerheten. Varje olycksfall går nämligen att undvika, om man vet vad man ska leta efter och hur riskerna kan förebyggas. Arbetslivsforskningen spelar en nyckelroll i att ta fram den kunskapen.

47 människor har hittills i år gått till jobbet för att aldrig mer komma hem. 47 människoliv som hade kunnat räddas. Men den enda gången som regeringen verkar bry sig om arbetsmiljön är när den kan kopplas till kodordet ”kriminalitet”. Och den enda kriminalitet som erkänns när det har med arbetsmiljö att göra är så kallad ”arbetslivskriminalitet”. Den kännetecknas av ljusskygga aktörer som exploaterar migrantarbetare under ofta slavliknande villkor.

Problemet är nog så viktigt att hantera, med regeringens uppsåt är knappast omsorg om de mest utsatta. Snarare är det ett led i dess ”hårdare tag”-strategi, som tar fokus från girigheten i samhällets toppskikt. En girighet som absolut inte vill spilla potentiella vinster på tidsödande och kostsamt arbete med riskbedömningar, skyddsronder och säkerhetsåtgärder. I stället har den allt att vinna på att olyckor som hade kunnat undvikas betraktas som konsekvenser av ”den mänskliga faktorn”.

Med andra ord: om du dör, är det ditt eget problem.

Åtminstone är det inte statens.

Melinda Kandel Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.

Bonnier-stipendiaten är den första textilhantverkaren som fått utmärkelsen. Med manisk briljans syr Maja Fredin upp en dekadent splatterskräckis där skrattet fastnar som räkskal i halsen.

97, 98, 99… 101 handflatestora rosa räkor i glansig, rosabeige textil ligger framför mig i en kartong. Precis som den äkta varan i delidisken känns de vått sträva att ta i, med sprött skal som utlovar något mjukare därunder. När jag vänder på dem avslöjas gömmor av en blänkande rom av pärlor. Det är konstnären Maja Fredins kräftdjur och hon har sytt dem alla för hand, färgat in polyesterjersey, broderat och experimenterat fram den rätta konsistensen för att med maximal realistisk effekt arrangera en bombastisk räkfrossa. Snart öppnar utställningen på Bonniers Konsthall i Stockholm Searching for my inner Elvis in a post Elvis society. Vi kommer strax tillbaka till Elvis.

Maja Fredin är född 1992 i Uppsala och växte upp nära sin textilhantverkstokiga mormor, som introducerade henne till alla gammeldags hemslöjdstekniker och hjälpte henne att massproducera eleganta plagg till barbiedockorna. Hemmapysslet utvecklade sig till ett livskall och efter tio år av diverse utbildningar inklusive Konstfacks textilprogram kunde hon kalla sig färdig konsthantverkare – och blev utnämnd till årets Maria Bonnier Dahlin-stipendiat, den av de finaste utmärkelserna som en ung konstnär kan få i Sverige, som sällan ges till en textilare. Ingen i juryn hade hört hennes namn tidigare och det var hennes vältaliga ansökan som fick experterna att tänka om. ”Genom multidisciplinära verk i form av scenografier och installationer utforskar hon ämnen som överkonsumtion, beroendeproblematik och dysmorfofobi”, stod det i pressmeddelandet bland annat. I priset ingår en utställning och det är den som börjar nästa onsdag.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Hur blev Tyskland världsledande på solenergi, Danmark på vindkraft och Norge Europaetta på elbilar? Alla är exempel på där staten haft en ledande roll för att påverka teknikutvecklingen. I Sverige skulle parallellen möjligen kunna dras till kärnkraften, som utvecklades under 1970-talet som en följd av tydlig statlig politik.

Annars har det i Sverige snarare rått konsensus kring att teknik- och energisatsningar måste vara teknikneutrala. Grundtanken med teknikneutrala system är att politikerna endast ska ange villkoren och marknaden sedan bestämma tekniken. Den tidigare amerikanska presidenten George W. Bush sammanfattade synsättet 2008 med att ”staten inte bör utse vinnare och förlorare i denna marknad under utveckling”.

Jens Holm [email protected]

I tider av krig och auktoritarianism borde vi begära det som är till synes mest onödigt av allt: sopraner åt folket!

Rosa tårta, bubbel och tyll, och så kilovis med glitter på det. De slippriga systrarna, den fyllsjuka pappa, den kärlekskranke prinsen och den drulliga betjänten. Alla är samlade på scen i andra akten i Rossinis 1800-talsopera Askungen, som närmar sig klimax i balscenen under höstens uppsättning på Folkoperan. Vem är den okända, maskerade skönheten med de enorma platåskorna? När ska prinsen förstå att den vinglande blondinen är samma tjej som nyss städade trapphuset, och hur kommer de bortskämda styvsystrarna att reagera när de inser att loppet är kört?

Rossinis komiska opera innehåller allt en proppmätt nobless kunde förvänta sig av underhållning under den italo-napoleonska eran. Inga dra-åt-helvete-känslor á la wagnersk etnomysticism eller pucciniskt suicidala damer. Bara situationshumor, en massa snubblande och en oändlig följd av kvittrande koloraturer – en röstteknik som operasångare använder för att dekorera en melodi, något som sker in absurdum i den egentligen inte särskilt musikaliskt nyskapande konstformen. Krusiduller och överdåd specialskrivna för de skickligaste sopranerna och tenorerna. Vad är egentligen det här för eskapism, och vad har en sådan barnslig och otidsenlig saga med vår gravallvarliga samtid att göra?

Jag dras med av den musikaliska glädjen och kommer på mig själv med att regrediera och villigt ge efter för ett genuint engagemang i den lyckliga upplösningen. Samtidigt inser jag att regissören Nora Nilsson varit ute efter något mer somd som tränger upp till ytan, något mörkare. Julia Przedmojskas överdådiga scenografi och uppskruvade tempo är helt klart ute efter något annat, outtalat. Jo, visst är det en oförblommerad bild av samtiden som tränger fram i slutscenens uppställning, med ett enormt pysande, uppblåst knallrosa hoppslott i centrum, och en grisfest som gått totalt överstyr och är på väg mot sin avgrund?

I en samtid där en prisad miljökämpe får en Hitlermustasch påklistrad av en anrik dagstidning, när Jimmie Åkesson till tonerna av nazistrock uppmanar till rivande av moskéer, då skolpengar går till investeringar i Saudiarabien och nödlarm från vetenskapen av den svenska miljöministern avfärdas med ”en nypa salt” – då är få konstnärliga uttryck mer lämpade att fånga ett tillstånd i full färd med att implodera. Det enda mer effektfulla än en undergångskomedi så är det en undergångskomedi med höga c och vibrato.

En operabiljett kostar mellan 500 och 1 200 kronor. Ändå tillhör de flesta scenarbetare prekariatet, med osäkra för att inte säga obefintliga anställningar. Ett fält som borgerliga kommunpolitiker städar bort i sina budgetar med samma reflex som om det vore brödsmulor på ett tangentbord. Pandemin knäckte många karriärer och de skenande hyrorna och pressen på hushållen gör inte saken bättre. Särskilt som konstformen är den minst sossiga så har den inte heller värnats vänsterifrån. Men en uppsättning av det här slaget, med fingret på pulsen, visar att här finns mer att hämta än gemene socialist kan tro.

Med ekonomisk depression, samhällets tilltagande militarisering och allt fler krig i omvärlden låter kanske den glamorösa operavärldens rop på hjälp ynkligt. Men jag tror att det som förnuftet säger att vi behöver minst av allt just nu mycket väl kan vara vägen till räddning. Det är därför vi behöver begära rätten till mer opera åt folket. Inget mindre än det.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Världen över har vänstern organiserat sig i stöd för palestinierna. Men i Tyskland har en inflytelserik del av vänstern slutit upp på Israels sida – och vill avskaffa den tyska staten. Flamman träffar den ”antityska” vänstern.

I Leipzig fladdrar den antifascistiska AFA-fanan framför ett hav av blåvita Israelflaggor. ”Kamp mot antisemitismen! Ned med Tyskland – leve sionismen!” lyder ett av slagorden på de lappar som de cirka 600 svartklädda demonstranterna håller i händerna. Aktivisterna tillhör den ”antityska” antideutsch-rörelsen, en marginell grupp inom den tyska autonoma vänstern som sedan 1990-talet uttryckt starkt stöd för Israel, samtidigt som de förespråkar en nedmontering av den tyska nationalstaten.

I Tyskland har Palestinarörelsen under de senaste två månaderna utsatts för hård repression från staten: under ett par veckor rådde ett totalt förbud mot demonstrationer till stöd för Palestina, och i mitten av oktober förklarades den propalestinska ramsan ”Från floden till havet” lika straffbar att yttra som ”Sieg heil”. Antirasistiska organisationer har fått indragna bidrag, inklusive judiska Israelkritiska rörelser. Möten och framträdanden i landet med internationella vänsterprofiler som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn har avbokats med hänvisning till deras tidigare uttalanden i frågan. I en artikel i Der Spiegel misstänkliggjordes även Greta Thunbergs rörelse Fridays for future nyligen som antisemitisk.

Jonas Elvander & Jacob Lundberg

USA-hyllade Ada Limón expanderar det lilla till det kosmiska. Från det ofödda barnet till det globala massutdöendet.

Vem ska minnas mig när jag är död? Kommer någon sörja vid min grav? Två frågor vars existentiella ångest alla känt. De med barn, och de utan.

Bärandet skildrar dödsångesten hos en kvinna som inte kan få barn. Men upplevelsen överstiger den individuella kroppen. De tusentals flyktingar som dör till följd av samtida migrationspolitik; det pågående massutdöendet av såväl språk som växt- och djurarter. Ångesten är kollektiv. I Ada Limóns diktsamling slår den ofrivilliga barnlösheten upp en port till en tidlös och allomfattande smärta över alltings försvinnande.

Lejla Cato

Vänsterpartiet har presenterat sitt förslag till nytt partiprogram. Det avspeglar partiets utveckling de senaste åren väl.

I det nu gällande programmet förekommer ordet socialism 44 gånger, i förslaget fem. Visst kan man hävda att etiketter inte spelar roll – ett program måste ju kunna moderniseras också språkligt. Men här avlövas begreppet socialism allt konkret innehåll.

”Att slå in på en socialistisk väg framåt handlar om att organisera arbetet på bättre sätt, för att bygga ett samhälle där vi kan leva friare liv”, heter det. Och längre på den vägen än till intet förpliktande formuleringar, som ökat statligt ägande inom finanssektorn, är man inte beredd att gå. Nooshi Dadgostar ska hädanefter slippa svara på besvärliga frågor om banksocialisering.

Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.

Vänstern är i dag mer tillbakapressad än någonsin, samhällsklyftorna vidare, kapitalet mäktigare och de nuvarande maktstrukturerna oförmögna att lösa klimatkatastrofen. Är då inte hoppet om en utveckling mot att i grunden ”omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse” – som det länge hette i det socialdemokratiska programmet – viktigare än någonsin?

Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.

Ja, Vänsterpartiet vill gärna framställa sig som den svenska modellens främsta försvarare. Man blickar gärna tillbaka till 1970-talet, när en reformvänlig socialdemokrati under trycket av en djup samhällsradikalisering skapade en välfärdsstat, unik i sin omfattning och till stora delar befriad från marknadskrafterna.

Men det som saknas är förståelsen för den avgörande roll det socialistiska perspektivet spelade för denna utveckling.

Socialism blev plötsligt något mer än bara ett ord i högtidstal – också för socialdemokratin. SSU antog ett program för socialistisk ekonomi, där makt och ägande skulle överföras från privatkapitalet till folkvalda organ, fackföreningar och kooperationen. Kvinnoförbundet krävde att bostadsproduktionen skulle socialiseras. Broderskapsrörelsen förespråkade en ekologisk socialism som krossade kapitalismen.

Och som kronan på verket ställde sig LO, under klang och jubel, bakom kravet på löntagarfonder, med det uttalade syftet att överföra makten över företagsägare till fackföreningarna.

Ett uttalat socialistiskt perspektiv var sannerligen inget hinder för att bygga världens starkaste välfärdsstat – det var en förutsättning.

Det finns ännu en symbolmättad förändring i programförslaget. I det gamla nämns ”kamp” 44 gånger, i förslaget en. Ord som strejk, demonstrationer eller civil olydnad är helt strukna.

1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år

I stället introduceras ett helt nytt ord, ”förhandlingsstyrka”. Det förekommer 20 gånger, gärna kopplat till elliptiska formuleringar som ”ju tryggare och friare vi är, desto mer förhandlingsstyrka har vi.” Det är ett uppenbart försök att knyta an till den svenska modellens tradition av att lösa samhällsmotsättningar med fredliga förhandlingar

Men 1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år. Den långa perioden av arbetsfred bröts genom en våg av vilda strejker. Demonstrationer var legio, civil olydnad ett hedersord. De politiska kvinnoförbunden, nöjde sig inte längre med att lobba med tröga män, eller förhandla i slutna utskottsrum, utan förenade sig med Grupp 8 i mäktiga demonstrationer för daghemsutbyggnad och kvinnofrid.

LO lämnade förhandlingsbordet och fordrade lagstiftning för att avskaffa arbetsgivarnas oinskränkta makt att leda och fördela arbetet, drev igenom LAS och en ny arbetsmiljölag och krävde att regeringen genomförde löntagarfonder.

Om det framlagda förslaget antas kommer vi för första gången sedan arbetarrörelsens barndom sakna ett parti som öppet verkar för att ersätta kapitalismens makt med ett socialistiskt samhälle byggt på de arbetandes självorganisering.

Är det verkligen vad svensk vänster behöver i dag?

Kjell Östberg [email protected]

Med ekonomiska svångremmar och migrationspolitisk självspäkning försöker Socialdemokraterna göra bot inför väljarna. Men de enda som kommer att tacka dem är Sverigedemokraterna.

1349 anlände digerdöden till Tysk-romerska riket, och från stad till stad – Mainz, Köln, Limburg – vandrade flagellanterna för att be om syndernas förlåtelse. De heliga självpryglarna bar röda kors och piskade sig på ryggen framför kyrkorna medan de sjöng: Tretten herzu wer busen will/So flihen wir die heisse hell. (”Häng med, den som vill straffas/Så flyr vi det heta helvetet”).

Limburgkrönikan från 1617 är en eldig sidoläsning till Socialdemokraternas nya rapport ”Framväxten av parallellsamhällen”, som ska ligga till grund för reformåtgärder som presenteras i vår. ”Jag är kritisk både mot mig själv och mitt eget parti”, säger riksdagsledamoten Lawen Redar till Aftonbladet (27/11). Rappen är riktade mot partiets tidigare öppna migrationspolitik.

”2000-talets omfattande invandring har inte varit dimensionerad utifrån de materiella, kulturella eller språkliga förutsättningarna”, enligt rapporten, som slår fast att den ”största samhällsförändringen under 2000-talet i Sverige är den förändrade demografin på grund av invandringen.”

När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Visst erkänner rapporten behovet av sociala satsningar, men det har vi också hört förr. Givetvis har Sverige också förutsättningarna att integrera våra nya invånare. Sådana ambitioner spelar dock ingen roll så länge vi medvetet svälter ekonomin: sedan 1990-talet har Sverige styrts av en åtstramningspolitik helt i flagellanternas anda. Till och med språkdräkten var av kristet snitt: ”Den som är satt i skuld är inte fri”, förklarade Göran Persson, och fick budgetsaneringen att framstå som den enda vägen till omvändelse.

Medan socialdemokraterna fortsätter predika nyliberalismens evangelium är det i stället Ebba Busch som besvarar vänsterns böner om en omvälvning av Sveriges finanspolitik – och öppnar för ett statligt investeringsprogram för järnvägar, vägar, bostäder och välfärd. Att detta i sammanhanget radikala förslag presenteras av en högerregering, och inte den socialdemokratiska oppositionen, säger allt om hur marinerad dagens socialdemokrati är i 1990-talets åstramningsdogmer. När det gäller finanspolitiken framstår Magdalena Andersson som mer dogmatisk än Ebba Busch.

Liknande strategier ser vi i land efter land, och resultaten borde få socialdemokraterna att kallsvettas. I nästa nummer av Flamman publicerar vi en lång analys av det turkiska valet av Halil Karaveli. Han visar hur Kemal Kilicdaroglu, ledare för det socialdemokratiska oppositionspartiet CHP, försökte besegra Erdogan genom att flirta med den konservativa högern. Löftena inkluderade att utvisa alla syriska flyktingar inom ett år och behålla de 54 fängslade kurdiska borgmästarna i sina celler. Samtidigt spelade han ned skillnaderna i ekonomisk politik, med argumentet att högern ”också vill hjälpa de fattiga”. Valresultatet är tydligt: trots – eller just på grund av – anpassningen vann Erdogan överlägset.

Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

I Nederländerna har socialdemokratin imploderat på ett liknande sätt, efter att ha misslyckats med att opponera sig mot mittenhögern och Mark Ruttes nyliberala ekonomiska politik och i stället hakat på den främlingsfientliga retoriken. Som två nederländska skribenter påpekar i Jacobin bildade partiet i stället en mittenkoalition med honom mellan 2012 och 2019, och blev därmed också medskyldiga till regeringens åtstramningspolitik. Denna dubbla högersväng hjälpte högerpopulisten Geert Wilders att vinna överlägset förra helgen.

Men trots allt detta lever drömmen om ett liknande mittensamarbete kvar även i Sverige. Daniel Färm, politisk redaktör på socialdemokratiska Aktuellt i politiken, föreslog precis att Moderaterna skulle riva upp Tidöavtalet och samarbeta över blockgränserna ”för Sveriges säkerhets skull” (Di, 28/11).

Att röra sig högerut kring både finanspolitik och migration, samtidigt som man varnar för hur farlig högern är, är en strategi dömd att misslyckas. Socialdemokratin behöver ett eget politiskt projekt. Väljarna verkar inte vilja hänga med i tåget av kringresande flagellanter, som med svångrem och piska ber om barmhärtighet.

De enda som kommer att tacka dem, när domen faller om tre år, är Sverigedemokraterna.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Som ny ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet vill Ida Gabrielsson lyfta politikens roll i klimatomställningen. ”Om det inte går en buss kan man inte ta den”, säger hon till Flamman.

Under onsdagen meddelade Vänsterpartiet att Ida Gabrielsson blir partiets nya ekonomisk-politiska talesperson när Ali Esbati slutar efter ett och ett halvt år.

Över telefon berättar Ida Gabrielsson att uppdraget känns roligt och viktigt, särskilt i en tid av ekonomisk recession.

Tuija Roberntz Reporter på Flamman.[email protected]

Farligt för fackligt aktiva på Filippinerna

Veckan som gått

Dör du på jobbet så är det ditt eget fel

Räkfrossans moder

Jens Holm: John Hasslers klimatomsvängning visar på förändringens vind

Opera är soundtracket till ett samhälle som faller samman

För Israel – mot Tyskland

Varje dikt som en klar pärla

Vill Vänsterpartiet stryka socialismen?

Socialdemokratiskt ryggsmisk leder inte till himlen

Ida Gabrielsson: ”Regeringen lägger bördan på hushållen”

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev