När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.
I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men för människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som arbetat nära målgruppen, är upplägget absurt. Hon har fått läsa Flammans artikel om projektet och är upprörd.
– Det känns inte på riktigt. Att det jag läser är som den svenska regeringen faktiskt håller på med. Det är bortom förståelse. Jag känner många av människorna som är direkt berörda, så jag tänker inte bara på orden i artikeln utan på vad det i praktiken betyder för dem, säger hon.
Projektet, som heter Reluctance to readiness for return, finansieras med 8,25 miljoner kronor. Det ska utföras av Seefar Foundation, en organisation som sedan flera år anlitats av EU för att minska migrationen till Europa, och som flera gånger kritiserats för att dölja avsändaren för att öka trovärdigheten, så kallad debranding. Något Flamman har varit först i Sverige med att rapportera om.
Khavari reagerar på att regeringen beskriver projektet som ett sätt att ”hjälpa” människor att återvända.
– Det är sjukt. Man pratar om ett rättssäkert samhälle, men det här handlar om att man så lätt kan komma på idéer och testa dem på riktiga människor. Hela teorin bakom stämmer inte med verkligheten. De som är kvar här har rotat sig, de har språk, jobb, nätverk. Jag känner många som lever som papperslösa, och deras liv är otroligt svåra. De är som skuggor i samhället, men de har en rot här.
Hon säger att inte heller pengar kommer få människor att återvända, som regeringen också hoppas på i och med det höjda återvandringsbidraget.
– Hade pengar kunnat locka hade de tusentals redan åkt. Men de vågar inte. De som är kvar är de som inte har något alternativ.
Enligt Seefars projektplan ska mellanhänder och nätverk informera om situationen i Afghanistan. Men Khavari säger att målgruppen redan är fullt medveten.
– Folk tror att de inte vet, men de vet mer än ni tror. De följer nyheterna varje dag. De vet var de hamnar i debatten och hur lagarna ser ut. De som är kvar efter tio år är de som har band till Sverige – känslomässigt, genom arbete, allt.
Hon säger också att hon mött många afghaner som utnyttjas i skuggsamhället och av arbetslivskriminella.
– Men i stället för att se orsakerna till varför människor hamnar där, väljer man att lägga pengar på ett projekt som inte kommer att fungera.
Khavari menar också att regeringens politik bidrar till ett hårdare samhällsklimat.
– Sverige fortsätter med sådana här projekt och sprider ett enormt hat och en rädsla som gör att människor ställs mot varandra. Man pushar människor in i utsatta situationer.
Vad vill du se att man gör i stället?
– Varför inte lägga pengarna på att människor ska få en chans att bidra till samhället? Det här handlar inte om brist på information. Det handlar om att skapa trygghet, rättigheter och om att få leva som människa.
Nu hoppas hon att regeringen tänker om.
– Pilotprojektet är bara slöseri. Det kommer inte att bli någonting av det. Det enda det gör är att ta bort hoppet från människor som redan har kämpat i tio år för att få finnas här.
Flamman har sökt regeringen och Seefar foundation. Migrationsministern har avböjt att svara men nedanför publiceras ett svar från hans pressassistent Anastasia Sofla.
Återvandringsbidraget ger personer som av olika skäl inte trivs eller blivit tillräckligt integrerade i det svenska samhället en chans till en nystart i sitt hemland. Samordnaren har kontakt med flera kommuner som är positivt inställda till ett möte, varav cirka 55 redan har tackat ja. Utöver de informationsinsatser och den dialog som samordnaren har med kommunerna ska Migrationsverket bland annat intensifiera sitt arbete med informationsinsatser, däribland genom samarbete med andra myndigheter. Därtill bedöms höjningen av bidraget öka incitamenten hos den som är intresserad av att återvandra.
Det står kommuner fritt att välja om och hur de arbetar med samordnaren kring att informera om det frivilliga återvandringsbidraget. Det är däremot olyckligt om vissa kommuner tar på sig en roll som grindvakter för information om hur kommuninvånarna kan tillvarata sina rättigheter. Särskilt när målgruppen är personer som befunnit sig i långvarigt utanförskap, inte talar språket, aldrig har jobbat och som nu får en chans till en nystart. Här kan kommunerna istället bidra och göra skillnad på ett positivt sätt för någon som vill återvända hem på frivillig basis.
Stödet till Seefar går till ett projekt som riktar sig mot de strax över 2 000 afghanska medborgare i Sverige som, trots att deras asylansökningar har avslagits, stannar kvar i landet. Det syftar till att öka antalet frivilliga återvändanden och bidra till att fler följer gällande beslut. Seefar är en väletablerad organisation vars uppgift är att informera personer som saknar laglig rätt att vara i Sverige om vilka möjligheter de har om de väljer att följa de beslut som fattats av svenska myndigheter. Vi har inte sett några indikationer som skulle tyda på att de har misskött sitt nuvarande uppdrag.
Det frivilliga återvandringsbidraget kan inte sökas av personer som redan har ett beslut om av- eller utvisning. Informationsinsatserna om det frivilliga återvandringsbidraget har alltså ingen koppling till projektet med organisationen Seefar.
