Då korsade rekordmånga människor Medelhavet på flykt från Syrien, Eritrea och Afghanistan. Enligt UNHCR nådde så många som 220 000 kusterna, medan fler än 3 500 förlorade livet på vägen.

Detta blev en vändpunkt i europeisk politik. Den italienska räddningsinsatsen Mare Nostrum, som lanserats året innan för att rädda liv till havs, ersattes av EU-operationen Triton, som i stället hade som uppdrag att bevaka gränsen. Samtidigt växte en ny tanke fram i Bryssel och London: att styra migrationen inte bara med taggtråd och patrullbåtar, utan med kommunikation. Året därpå sökte 1,3 miljoner människor om asyl  i EU, den största flyktingrörelsen sedan andra världskriget.

Här såg Seefar sin öppning. På uppdrag av kunder som EU, FN och Världsbanken har de specialiserat sig på att övertyga människor att stanna i sin hemländer. Deras flaggskeppskampanj är ”The migrant project”, som finansierats av EU och implementerats i Mali, Nigeria, irakiska Kurdistan och Afghanistan. Systerprojektet ”On the move” riktar sig till transitländer som Turkiet och Serbien. I båda fallen bedrivs informationsarbete via intervjuer, telefonlinjer och sociala medier, för att påverka beslutet att resa.

Språket är genomgående humanitärt. Seefar beskriver sig som ett ”socialt företag” som ”blandar den privata sektorns resultatdrivna metoder med en dedikation att hjälpa sårbara människor”. De talar om ”migrationsmedvetenhet” och ”deltagarengagemang”.

Även migrationsminister Johan Forssell beskriver organisationen i sådana termer. När han godkände uppdraget till Seefar beskrev han dem som en icke-vinstdrivande organisation med ”syfte att hjälpa utsatta människor att bygga en bättre framtid”.

Men bortom det humanitära språket anas även andra motiv.

År 2021 kunde The Independent avslöja att Seefar skapat en hemsida på uppdrag av den brittiska regeringen för att avråda flyktingar från att korsa Engelska kanalen, utan att det framgick att någon av dem låg bakom den. En del av informationen var dessutom felaktig, som påståendet att Storbritannien ”regelbundet skickar tillbaka människor som tar sig in illegalt” – något som inte längre var möjligt på grund av Brexit.

Till sakens natur hör också att platserna Seefar uppmanar människor att stanna i ofta är farliga. Kampanjen i Afghanistan ägde exempelvis rum bara ett år innan talibanernas maktövertagande.

Dunkelheten kring avsändare präglar även Seefars egen verksamhet.

På hemsidan finns inga namn på anställda eller styrelsemedlemmar, inga kontaktuppgifter utöver ett formulär, och ingen kontorsadress. Stiftelsen är baserad i Bryssel, men har också en förgrening i Hongkong, utan att relationen mellan dem förklaras.

Även citaten från nöjda donatorer är anonyma. Ett lyder: ”Ni räddade våra rövar. Vi skulle aldrig ha varit här i dag utan er förmåga att hitta en väg framåt.” Orden är undertecknade av en ”diplomat för en europeisk regering”, och det är oklart vad som avses.

Projekten är lika oklara. Hemsidan för ”The migrant project” innehåller inga namn och platser – eller ens hänvisningar till Seefar.

Otydligheten är en uttalad del av strategin.

I en EU-rapport om ”goda metoder i informationskampanjer om irreguljär migration” från 2021, under kapitlet ”varumärke”, förklarar Seefar att migranter inte litar på meddelanden från europeiska regeringar. Därför rekommenderas att varje kampanj använder ett ”fristående varumärke”, med lokala utförare och utan att nämna finansiärer eller andra avsändare. Strategi kallas inom kommunikationsvärlden för unbranding, avvarumärkefiering, att dölja avsändaren för att framstå som trovärdig.

I deras årsrapport finns några namn: Zdena Middernacht och Lea Valenti, som delar på ordförandeskapet i styrelsen, samt två ytterligare ledamöter. Och i regeringens kommunikation med Seefar anges den Dubaibaserade Paul Clewett som kontaktperson. Men kontaktuppgifter saknas. Till slut når Flamman organisationen via Linkedin, och blir hänvisade till Paul Clewett, som anges som vd för Seefar.

Flamman har ännu inte fått tag på Paul Clewett för att fråga hur projektet i Sverige kommer att se ut. Men enligt projektplanen består implementeringen av tre steg.

I det första tas ”diskret” kontakt med ”betrodda mellanhänder”, som sedan söker sig vidare via sociala medier, nätverk i diasporan, och föreningar med koppling till gruppen. På så sätt hoppas de komma i nätkontakt med 8 000 afghaner som befinner sig i Sverige, ha telefonsamtal med 2 000 av dem – samma antal som uppskattas bo här trots att asylbegäran avslagits – med målet att få 200 att välja att återvända.

Det andra steget är individuell rådgivning här i Sverige, och det tredje är hjälp på plats i Afghanistan. Där ingår en ”Adaptiv rådgivning” (AC) och ”Självförtroende i handling-träning” (CAT) för att ”stärka individernas egenmakt”. Träningen ska också hjälpa migranterna att ”välja en försörjningsväg som motsvarar deras intressen, färdigheter och bästa framtidsutsikter.”

I specifika delar av kursen får deltagarna bland annat lära sig att ”fostra ett entreprenöriellt mindset” och att ”utforska sociala medier som Facebook, Tiktok och WordPress”. Tiktok är sedan 2022 helt förbjudet i Afghanistan.

Begreppet återvandring användes först i svensk politik under 1970-talet, i samband med att många arbetskraftsinvandrare och flyktingar från södra Europa, Latinamerika och Mellanöstern hade varit i Sverige en längre tid.

I grunden fanns en solidarisk idé. Människor som hade lämnat krig och förföljelse skulle få hjälp att återvända, om de så ville. Återvändande är också en av FN:s tre hållbara lösningar på flykt – vid sidan av lokal integration och vidarebosättning till ett tredje land. Därför infördes 1984 ett statligt återvandringsstöd, administrerat av Statens invandrarverk. Men under 1990-talet minskade intresset för frågan, och stödet användes bara av ett par hundra personer per år. Fokus hamnade i stället på integration – att hjälpa folk att bygga upp sina liv i Sverige.

Det sänder en signal om att man kanske har gett upp om målsättningen att integrera människor.

Allt ändrades 2015. Då kom begreppet återvandring tillbaka, men med omvänd innebörd. Det handlade inte längre om att hjälpa människor som själva vill flytta hem, utan om att övertala dem för att minska andelen svenskar med utländsk bakgrund.

Enligt Bernd Parusel, utbildningsansvarig på institutet Sieps, har är det här en ”eskalering” av regeringens omläggning av migrationspolitiken:

– Man har försökt strama åt migrationen så mycket det går inom ramarna för EU-rätten och andra internationella regelverk, och är nu på väg att nå gränsen. Så nu försöker man också att motivera människor som redan är här att lämna landet. Och det sänder en signal naturligtvis: att vi vill att människor som har rätt att vara i Sverige ska lämna landet, och att man kanske har gett upp om målsättningen att integrera människor.

Men hos Seefar är språket orienterat mot att hjälpa de svagaste, inte sällan med feministiska argument. Ett projekt heter: ”För tryggare resor – en feministisk utrikespolitik för migration i Nigeria och Pakistan.” På uppdrag av den tyska regeringen skulle Seefar ”omforma hur unga människor, särskilt kvinnor, engagerar sig i migrationsfrågan”.

Organisationen utbildade lokala lärare som höll 3 000 enskilda möten med unga nigerianer och pakistanier, och i slutrapporten hävdas att 36 procent avbröt sina ”irreguljära migrationsplaner” efter insatsen.

Siffran är dock svår att bedöma utan dokumentation, och står i skarp kontrast till den oberoende forskningen. Enligt två studier om gambiska och afghanska migranter vid Fria universitetet i Bryssel lyssnar man exempelvis mer på personliga kontakter än på europeiska institutioner eller pr-kampanjer.

Enligt Bernd Parusel är forskningsstödet för informationsinsatser inte bara oklart och svagt – de kan tvärtom öka motivationen för att resa.

– När man varnar människor kan det också väcka intresse. För om man går ut med budskapet så hårt, så tänker vissa kanske att ett land erbjuder någonting bra som det inte vill dela med sig av. Så informationskampanjer kan i vissa fall ha motsatt effekt.

Även detta har stöd i forskningen. ”När dessa kampanjer faktiskt har en effekt”, konstaterar norska fredsforskningsinstitutet Prio i en studie på 13 000 ungdomar i 10 länder, ”kan den snarare vara den motsatta.”

Betyder det att när Jimmie Åkesson delade ut flygblad på Lesbos 2016 kan han ha höjt intresset för att flytta till Sverige?

– Jag vet inte hur mycket räckvidd och varaktighet denna kampanj hade så det är väldigt svårt att veta, säger Bernd Parusel.

Parusels bedömning stöds av en kunskapsöversikt från Delegationen för migrationsstudier (Delmi), som presenterades på en konferens om återvandring den 20 oktober. Studien fann begränsade effekter av direkta försök att öka återvandringen – ”såsom täckning av resekostnader, stöd för återintegrering och ekonomiska incitament”.

Däremot såg man effekter av indirekta åtgärder, som att tillåta dubbla medborgarskap och rätten att resa fritt mellan länderna: ”Migranter var mer benägna att överväga återvandring när de inte permanent avskars från det europeiska land där de bodde som invandrare.”

Rapporten har tagits fram under ledning av sociologiprofessor Andrea Voy, som bekräftar för Flamman att evidensen är svag för de åtgärder som regeringen föreslår.

En nyckelfråga är därför: varifrån kommer drivkraften och mandatet för återvändande i Sverige just nu?

– Det finns inget stöd i forskningen för att direkta åtgärder, såsom höjda kontantbidrag, betalda resor eller standardiserat återintegrationsstöd, faktiskt ökar frivillig återvandring bland personer med uppehållstillstånd. Ekonomiskt stöd kan undanröja praktiska hinder och möjliggöra en redan planerad återresa, men det ökar inte återvandringen i någon större utsträckning.

Ett sätt att öka motivationen att lämna Sverige är att underlätta kontakten med det nya hemlandet efter återresan.

– Större effekt ser vi av att värna mobilitetsrättigheter, som återinträdesmöjligheter eller dubbelt medborgarskap. Även ett höjt återvandringsbidrag lär sannolikt ha begränsade effekter.

Den svaga evidensen gäller även den sortens informationskampanjer som Seefar bedriver i kris- och transitländer, säger Andrea Voy.

– Jag kan inte uttala mig om Seefar, men hållbart återvändande beror i hög grad på förhållanden i ursprungslandet – säkerhet, politisk stabilitet, möjligheten att försörja sig och tillgång till service. Därför är det centralt att satsningar betonar oberoende rådgivning och tillförlitlig information, samt planering för hållbar återetablering. Det handlar om att stödja dem som redan överväger att återvända – inte om åtgärder med en tydlig koppling till ökade återvändarnivåer.

Hur ska man beskriva deras kampanjer – är det humanitär verksamhet eller en del av EU:s gränsbevakning?

– Det beror på vilket mål de faktiskt tjänar. Att återvända är en mänsklig rättighet – när människor själva vill återvända bör det underlättas. En nyckelfråga är därför: varifrån kommer drivkraften och mandatet för återvändande i Sverige just nu?

Motståndet från civilsamhället mot regeringens projekt för återvandring har varit starkt. 

Svenska kyrkan avslog 2023 en motion om att bidra till arbetet med återvändande, med hänvisning till att ”en central tanke i bibeltexterna, som vi också möter i den kristna traditionen, är uppmaningen att ta emot och visa gästfrihet mot främlingar”.

Den 20 oktober i år svarade Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, ”tack men nej tack” till regeringens erbjudande att delta i pilotstudien om återvändande för afghanska flyktingar, med hänvisning till att det bröt mot ”den svenska folksjälens djup”.

– Alla människor som bor här bidrar på olika sätt. Det skulle inte fungera om folk som flyttat hit de senaste 15 åren och blivit jokkmokkare flyttar härifrån, säger han till Flamman.

Sedan dess har ett 40-tal kommuner anslutit sig, från småorter som Gällivare och Ljusnarsberg till Malmö och Uppsala. Kommunstyrelsens ordförande i Degerfors, Vänsterpartiets Anneli Mylly, skräder inte orden när Flamman ringer upp.

– Det här projektet är bortkastade pengar. Man lägger åtta miljoner på att få 200 afghaner att återvända, men vi har så mycket annat som behöver resurser. Jag skäms över att vara svensk när vi har en regering som kommer med så vansinniga förslag.

Hon säger att som avfolkningskommun skulle hon hellre betala för att få hit folk.

– Vi behöver varenda kotte. I Degerfors ser det ut som att vi kommer att minska med ungefär 600 personer de närmaste 20 åren. Ska vi då hjälpa regeringen att få fler att flytta härifrån? Jag hoppas att alla de här breven får regeringen att ompröva sitt beslut och lägga ner projektet. Det vore det vettigaste.

Flamman har sökt Seefars vd Paul Clewett, regeringens samordnare för frivillig återvandring Teresa Zetterblad, och migrationsminister Johan Forsell.