False Choices: The Faux Feminism of Hillary Rodham Clinton

Liza Featherstone (red), Laura Flanders, Kathleen Geier, Moe Tkacik, Medea Benjamin m.fl.
Verso Books, 2016.

Årets amerikanska presidentval framstår mindre som ett verkligt val än ett försök att desperat styra en buss från en klippkant. Världens mäktigaste land riskerar att ha en fascist som president inom en snar framtid, en man som verkar utlova att förgöra det amerikanska folkets problem genom att låta andra människor lida. Han vill bygga en mur mot Mexiko, han vill bomba terroristers familjer och om han vinner det här valet kommer han att kunna avfyra kärnvapen när han känner för det.
Utifrån dessa förutsättningar verkar den amerikanska vänstern enig om att Hillary Clinton är det mindre dåliga alternativet. Med Sanders borta är hon också det enda. Därutöver finns den historiska dimensionen i att presidenten för första gången kan vara en kvinna, som öppet definierar sig som feminist. Frågan är vad den etiketten innebär.

Antologin False Choices: The Faux Feminism of Hillary Rodham Clinton som utkom i våras angriper Clintons feminism från vänster, för även om författarna föredrar henne framför Trump är de inte nöjda med henne. Ingenstans sägs det något annat än att det har betydelse att världens mäktigaste politiska ämbete snart kan innehas av en kvinna – det som antologin ifrågasätter är en feminism som ser representation som ett ändamål mer betydelsefullt än den förda politiken. Representation räcker inte, påpekar författarna. Det krävs policy, materiell skillnad för de mest utsatta. En ensamstående mamma som jobbar tre jobb är antagligen mer intresserad av en höjd minimilön än könet på den som kommenderar drönare i Syrien.
I bokens förord utlovas en feminism som både är äldre än Clintons kampanj och som kommer att överleva den. En materiell feminism, som gör verklig skillnad i kvinnors vardag. Denna typ av bidrag är i antologin uppblandade med texter som utgör angrepp på Clintons plattform och pålitligheten i hennes vallöften, baserat på hur hon agerat tidigare i sitt politiska liv. Vill antologin främst tillhandahålla argument mot Clinton, eller visa på möjliga alternativ? Det behöver inte finnas en motsättning mellan de två ambitionerna, men det är svårt att avgöra om False Choices vänder sig huvudsakligen till de som ska rösta i presidentvalet eller till en bredare publik.
Sammantaget ger antologin med sina skiftande ämnen ändå ett antal intressanta bilder av USA:s politiska landskap och Clintons plats i det, samt exponerar några av hennes mest oroande drag. Hur den rasistiska flörten med vit arbetarklass under Bill Clinton har skiftat till en mer progressiv retorik, då det numer går att vinna val utan de vita män som tidigare utgjorde majoriteten av befolkningen.

Antologin är indelad i två delar, en in- och en utrikespolitisk. Den inrikespolitiska är något mer komplex. Clinton går till val på en plattform med vissa progressiva inslag: viss höjning av minimilönen, några skattehöjningar för rika och, kanske tydligast, en stärkt familjepolitik med utökad sjukersättning, barnomsorg och skydd för aborter. Här förs en diskussion om vilken roll gräsrötterna kan spela i att se till att löftena infrias.
Vad som är möjligt att uppnå för Clinton är i slutänden summan av det politiska spelet, en konsekvent politisk linje samt, naturligtvis, vad hennes sponsorer går med på. I sitt antologibidrag går Kathleen Geier på ett tydligt sätt igenom hur den progressiva politik Clinton förespråkat i omgångar mer verkar vara ett opportunt sätt att rida på folkliga strömningar än uttryck för en faktisk övertygelse. I Clintons karriär utgör banden till Wall Street, tiden som styrelseledamot i Walmart och hennes långa karriär som affärsjurist ett tydligare mönster. Under de perioderna tycks de progressiva inslagen i hennes politik stundtals som bortblåsta.
I de utrikespolitiska texterna finns ingen sådan ambivalens kring vem Clinton är och vad hon vill: Blir hon president väntar kupper, krig och död. Clinton röstade för Irakkriget och som utrikesminister försökte hon upprepade gånger intensifiera krigsinsatser och störta regimer, ibland i öppen strid med Obama. Clinton spelade en stor roll i kuppen i Honduras 2009. Neokonservativa politiska bedömare är öppet positiva till hennes utrikespolitik. Som Medea Benjamin mycket riktigt påpekar i sin text finns det få saker som skadar kvinnor så mycket som just krig. Trots det förutspår Benjamin att Clinton kommer förpacka framtida krig i samma retorik om att skydda kvinnor som hon använde i samband med Irakkriget.

I antologins avslutande text argumenterar Zillah Eisenstein för att en progressiv feminism kan presenteras både parallellt med och i motstånd till Clintons. Genom att inte bara stanna vid ”feminism” som begrepp, utan istället insistera på innehållet i ordet, kan den amerikanska feministiska rörelsen arbeta för en antirasistisk och antiimperialistisk feminism. Här finns alltså ett hopp. Feminism har trots allt förts upp på agendan. Det som återstår är att förhindra att det blir ett tomt begrepp, ett ord som är ”bra” eller ”dåligt” beroende på vilken krets du talar till, men egentligen inte innebär några tydliga ställningstaganden omsatta i praktik.