I veckan som gick sålde den svenska staten ut sina kvarvarande aktier i banken Nordea. Staten ägde innan den senaste försäljningen 280 miljoner aktier, cirka sju procent. Värdet anses vara cirka 20 miljarder kronor. Någon kanske tycker att det var lika bra, antingen för att man varit kritiskt mot att staten inte har använt sitt ägande aktivt tidigare, eller, för att ”staten inte ska äga banker”. Det är ju mycket som staten inte ska göra nu för tiden och med en näringsminister med libertarianska idoler som Ayn Rand och Robert Nozick får man väl vara glad så länge Nattväktarstaten hålls stången, det vill säga utopin där staten bara står för polis och militär och där allt annat är privat och konkurrensutsatt. Ansvarig för affären är dock doldisen Peter Norman, finansmarknadsminister, och han säger i ett pressmeddelande, just det, att ”statens roll är att reglera bankerna, inte äga dem.”
Socialdemokraterna har inga principiella invändningar men protesterar mot tidpunkten för försäljningen. Regeringen och Anders Borg vill bara snygga till siffrorna i sin obalanserade valårsbudget, menar Magdalena Andersson, ekonomisk talesperson.

Men vilka argument kvarstår egentligen i denna av privat finansmarknad ödelagda världsekonomi mot att staten äger banker? Efter 1990-tals krisen hade staten faktiskt möjlighet att använda Nordea som en stabil och robust statlig affärsbank men valde av ideologiska att sälja ut den igen. Den förstatligades bara tillfälligt för att rädda den från konkurs, snabbast möjligt skulle den ut i privat ägo igen. Den nuvarande utförsäljningen gör sig av med de sista resterna av det ägandet.
En statlig affärsbank har två tydliga fördelar. För det första kan den användas för att i tider av enorm spekulation och vårdslös utlåning bedriva en annan sorts bankverksamhet. Den kan användas för att skapa nödvändiga krediter för infrastruktursatsningar och satsningar på industri- och näringsverksamhet. Men ägandet har också den fördelen att kunniga representanter för staten via bankägandet kan få tidig, ofiltrerad, information om framtida konjunktursvängningar och därmed underlätta konjunkturpolitiken. Det vill säga om vi någonsin får en regering igen som kan tänka sig att bedriva en aktiv konjunkturpolitik över huvud taget.
Att den borgerliga regeringen går åt motsatt håll förvånar så klart ingen. Men Nordea som en statlig affärsbank hade vid den senaste finanskrisens utbrott varit en stark möjlighet till både information om krisen och åtgärder mot densamma. Om detta gick det dock inte att övertyga den dåtida socialdemokratiska regeringen.

Över huvud taget har all sorts inblandning från staten i den ekonomiska sfären de senaste 20 åren av medier och det politiska etablissemanget betraktats som rena extremismen, synonymt med de sovjetiska femårsplanerna. Och den uppfattningen tänker inte dessa tyckare ändra på, trots att allt som nu sker kring oss i den ekonomiska sfären formligen skriker ut behovet av mer aktiva stater i förhållandet till banker och finanskapital. I den överdrivna spekulationsekonomins tidevarv kan i nedgångstid så mycket som tre fjärdedelar av bankernas värdepapper vara värdelösa. Om något så talar utvecklingen av banksektorn under de senaste 30 åren mot privat ägande av banker, skulle man gå efter kompetens och möjliga skador på människors väl hade de för länge sedan blivit fråntagna sina positioner.
Det gick heller inte långt efter att beskedet kommit förrän det avslöjades att Nordeas vd Christian Clausen gärna ser en flytt från Sverige snarast möjligt och som kuriosa kan nämnas att Saudiarabiens riksbank inte har samma aversion som den svenska staten mot ägande i affärsbanker. Enligt Svenska Dagbladets ekonomibilaga köpte de snabbt cirka 9 miljoner aktier och äger nu 0,8 procent av Nordea.