Helene Schjerfbeck (1862–1946) var en finlandssvensk konstnär som började måla i realistisk anda men med tiden blev alltmer modernistisk i sitt uttryck. Mest känd blev hon för sina spöklika, men samtidigt kraftfulla självporträtt. När nu Rakel Liehu och Antti Jokinen gör film om hennes liv är det detta förmodat sårbara, kombinerat med det kraftfulla som skådespelaren Laura Birns porträtt tar vara på.
Innan filmen kom diskuterades, åtminstone i finlandssvensk press, valet att berätta om den finlandssvenska Schjerfbecks liv på finska och med finskspråkiga skådespelare. Det fanns en känsla av att konstnärens hemmahörande i den svenskspråkiga minoriteten osynliggjordes. Något som dock är till filmens fördel är att den börjar mitt i Schjerfbecks liv, när hon redan har lämnat det realistiska måleriet bakom sig, omfamnat modernismen och lever med sin gamla mor under enkla förhållanden, i stället för att, som många så kallade bio pics, kronologiskt redovisa födelse till död.
Något som drar ner det hela betydligt är däremot att Helene är ännu en film om ett kvinnligt konstnärskap som valt att fokusera på konstnärens olyckliga kärlek. Föremålet för just denna stormande förälskelse är konstnären och författaren Einar Reuter (Johannes Holopainen), som blir något av Schjerfbecks lärjunge men som sedan gifter sig med en artonåring varpå Schjerfbeck går ner i en depression så djup att hon hamnar på mentalsjukhus. Filmens fokus på denna aspekt av Helene Schjerfbecks liv gör att den mest liknar en ganska konventionell kärlekshistoria där de målar lite medan de pratar känslor, vilket är en mycket tragisk behandling av en av 1900-talets mest intressanta modernister. Laura Birn gör som sagt ett ypperligt jobb med det material hon fått, och lite uppfriskande är också hur filmen vänder på den traditionellt manliga konstnärsblicken och gör den till Schjerfbecks blick på den unga, stiliga Einar. Bitvis riktigt fin är också skildringen av hennes vänskap med konstnären Helena Westermarck (Krista Kosonen), även om den sistnämnda tyvärr ofta reduceras till bollplank i samtal om Einar.
Bilderna är ofta bedövande vackra med mycket fokus på det så kallade ”nordiska ljuset” utan att för den skull bli kitschiga, men jag lämnar ändå salongen med känslan av att jag trots Birns prestation inte sett något med särskilt mycket substans.
Helene
Regi: Antti Jokinen
Medverkande: Laura Birn, Johannes Holopainen, Krista Kosonen m. fl.
Finland