Vänsterpartiet har just landat tre starka överenskommelser. Dessutom har man tillkämpat sig rättigheten att tycka annorlunda i Afghanistanfrågan. Det är bara att gratulera. Nu när de flesta är glada tar vi tillfället i akt att påminna om att allt talar för att det kommer dagar då man är betydligt mindre glad över samarbetet.
Det är svårt för små partier att sitta i regering – det kan vi se på de tre små högerpartierna i Reinfeldts regering idag. De har mindre frihet att profilera sig, och får samtidigt svekdebatter på halsen när de gått med på kompromisser. När väl deras ministrar får framgångar upplevs de inte nödvändigtvis så för partiet och dess medlemmar.
Mycket talar därför för att samma problem gäller för små vänsterpartier, bara i än högre grad. Inte ett enda av Vänsterpartiets motsvarigheter i Europa har lyckats öka sitt röstantal i regeringsställning. Det är förmodligen inte lätt alls att bli det första parti att bryta denna trend. Men här är några förslag för att starta en diskussion om detta till synes olösliga problem.
1.
Skilj på mandat och program
För ett parti med ambitioner att omvandla hela samhället kan regeringssamverkan upplevas som att man ger upp de större målen, att det socialistiska och feministiska partiet ”upplöses” idémässigt och blir en apparat för femöresmål.
Det är därför nödvändigt definiera skillnaden mellan långsiktiga mål och det arbete som ska utföras nästa fyraårsperiod tillsammans med två andra partier. Det kan formuleras som skillnaden mellan program och mandat.
Målet dessa fyra år kan inte vara att varje regeringsparti skall maximera det som står i partiprogrammet – det innebär att antagonistiska motsättningar mellan de tre partierna byggs in från start. Istället bör man söka väljarnas stöd för ett väl avgränsat och tydligt paket av lösningar på problem i samhället, ett mandat att regera ifrån.
Ett mandat kan inte hanteras hur som helst. Reinfeldt hade ett starkt folkligt mandat att bekämpa utanförskapet.
En stor del av ilskan mot regeringen beror på att den sedan genomfört en mycket mer extrem politik än man fick intrycket av i valrörelsen 2006, och till råga på allt genomfört sitt vanliga program av utförsäljningar och skattesänkningar som helt saknar stöd i befolkningen.
En rödgrön regering gör klokt i att genomföra en mer förankrad politik. Vänsterpartiets roll kan också, med dörrknackning och enkäter, vakta den demokratiska förankringen.
2.
Egen framtidsdebatt
Vänsterpartiet får begränsa sina ambitioner jämfört med partiprogrammet. Men lägger man munkavle på sin egen framtidsdebatt, då dödar man partiet. Det är i framtidsdebatten stora delar av möjligheten att tala med egen röst och fortsätta utveckla egen politik finns. Det är i debatten samarbetet drivs framåt – regeringen själv kommer vara fokuserad på att förverkliga mandatet. Ett skäl till att moderaterna dominerar sin koalition helt är att de är det enda partiet som lyckats med att ha en livskraftig debatt.
3.
Värna egna framgångar
Partiet som får de tyngsta ministerposterna får automatiskt lättare att ta äran för framsteg. Ju mindre ett parti är i en koalition, desto viktigare att dess framgångar sker på områden partiet profilerar sig i och att det får synas utåt. Det ska påpekas att värnandet av småpartierna också är ett sätt att värna hela regeringen. Av Reinfeldt-perioden kan vi se att det skett i för liten utsträckning. Nästa regering måste klara balansgången bättre.
4.
Snabb information
Regeringssituationen skapar en skarp klyfta mellan de få som får mycket förstahandsinformation och det stora flertal som får lite, och istället får sin bild av överenskommelser formade i första hand av medierna, inte av sitt eget parti. Allt detta bidrar till en klyfta mellan folk ”på insidan” och de som är ”utanför”. Det är naivt att tro att detta problem helt kan lösas. En förstasida i tidningen – som varje gång kommer att handla om misslyckanden av olika slag – trumfar lätt ett massbrev till medlemmarna. Men kommer korrekt och viktig information till medlemmarna först, är det en annan sak.
5.
Bestäm er!
Det viktigaste är dock det mest grundläggande. För många vänsterpartister känns det ovant att helhjärtat omfamna regeringssamarbete. Det finns också berättigad oro. Men som med mycket annat när det gäller politisk strategi måste man starta med att bestämma sig. Att nu när frågan är avgjord underminera kandidater som är för regeringssamverkan eller idka krypskytte mot projektet är destruktivt. För Vänsterpartiet blir det i vilket fall en plikt att försvara hela regeringen som projekt, men om man blir bra på att försvara dem vinner man respekt och förtroende utåt.
/Aron Etzler
