8 mars har proklamerats som en internationell kvinnodag sedan 1910. Sedan några år tillbaka innebär denna dag att medierna upptas av feministiska utspel, krav och manifestationer mot mäns makt och våld. De upprörda svaren låter inte vänta på sig.
När argument för kvotering eller demokratiskt styrning – båda skys lika intensivt av eliten – kommer fram talas det mycket om kompetens. Intressant nog vet vi en hel del om denna kompetens. Bland annat att den närmast fullständigt samvarierar med rätt uppsättning gener.

Låt oss presentera Affärsvärldens lista över Sveriges tio mäktigaste personer 2005:

1. Jacob Wallenberg.
2. Stefan Persson.
3. Göran Persson.
4. Carl Bennet.
5. Michael Treschow.
6. Marcus Wallenberg.
7. Fredrik Lundberg.
8. Arne Mårtensson.
9. Antonia Ax:son Johnsson.
10. Carl-Henrik Svanberg.

Det är lätt att se de ytliga konturerna av denna makt. Listan består av nio företagsledare och en politiker. Nio män, en kvinna. Men vad som är mindre uppenbart är vad denna makt grundar sig på. Listan består av åtta arvsmiljonärer. Släkten Wallenberg, mäktigast i Sverige, har också den äldsta förmögenheten: grunderna till detta imperium lades under 1700–talet. Stefan Persson tog över H&M 1998, redan då ett storföretag. Carl Bennet är friherre från den skånska överklassen. Michael Treschow, dansk knapadel, växte upp på en herrgård i Halland och är ingift i Wallenbergfamiljen.
Fredrik Lundberg tog över Lundbergs, det bygg- och fastighetsföretag hans far grundade 1944. Ax:son Johnssons kapital grundlades av farfarsfar Axel Johnsson som importerade kol under 1870-talet. Carl-Henrik Svanberg, vars far var bokhållare på kraftbolag i Norrland, anses vara en self-made man. Bra gjort, Carl-Henrik! Du är kompetent trots felaktig genuppsättning.

Men i övrigt är det tydligt: arvet styr. Så i kungahuset, så ock i näringslivet. Med skillnaden att makten i näringslivet är allt annat än symbolisk. Det handlar om samhällsmakt, makt över statens investeringar, över skattesatser, utrikespolitik, forskning och opinionsbildning. Mestadels en makt som verkar utan att synas.
Ibland skymtar den dock fram. När folket hotar rösta fel om EMU, eller när det talas om sex timmars arbetsdag och de nio ovanstående mäktiga låter oss förstå att de kommer att flytta sina pengar med ett knapptryck om det sker. Och då den tionde folkvalde hänvisar till hotet från de nio andra. Detta vet de nio.
“Det är ganska lätt för oss att få möten med toppolitiker och de lyssnar till oss. Det är viktigt att de vet att de har vår support när de till exempel vill lansera en ny handelsrunda. Vi hjälper till att styra dem i rätt riktning”, säger nummer fem på listan, Michael Treschow till Dagens Industri, 15 juni, 2001. Treschow är inte bara ordförande för Sveriges mäktigaste lobbyorganisation, Svenskt näringsliv, utan också delad ordförande för TABD, ett organ för dialog mellan USA:s och EU:s näringsliv och politiker.
Vi har glömt en person, Göran Persson. Men Persson har på sätt och vis också ärvt sin makt, inte i genetisk betydelse, men i en vidare. Utan det socialdemokratiska partiets organisering sedan 1889 hade det varit omöjligt för en enkel pojk från Sörmland att bli statsminister.
Intressant nog är han den enda på listan vars makt grundar sig på andra principer: kollektiv organisering.

Nu till poängen. Det är bra att det finns ett hot om ett feministiskt parti. Det innebär att det sätts press på partier och makthavare. Men det är olycksbådande att det är just Gudrun Schyman – som deklarerat att Wallenberg skall sitta i orubbat bo även om hon blir statsminister – som kan bli dess centralgestalt. Schyman har, kanske just eftersom hon personligen är en briljant mediedomptör, dessutom visat ett komplett ointresse för bygget av en kollektiv organisatorisk makt som kan utmana den ärftliga, patriarkala kapitalmakten.
Vad kan i slutändan bli resultatet av denna kombination – en högljudd medial feminism och en lågmäld men mäktig patriarkal elit. Påminner det inte alltför väl om det Sverige vi lever i redan?