På bussen mot ambassaden tvivlade jag. Gjorde jag verkligen rätt?
Tillsammans med ett dussin andra svenskar i tidiga tjugoårsåldern skumpade jag fram mot rikemansstadsdelen Tiergarten i Berlin. Vanligtvis rörde jag mig mest mellan lägenheten, språkskolan och min stammisbar Laidak, och lämnade sällan två-euro-ölen-stadsdelen Neukölln.
Men det här var ingen vanlig dag: det var EU-val.
Motivet var inte bara att göra min demokratiska plikt. En av mina vänner hade gett ett tydligt budskap: vi inte var välkomna på hennes förfest senare på dagen om vi inte följde med och röstade.
På vad? Feministiskt initiativ, så klart.
Jag var inte ensam om att ha svepts med i den rosa yran. 2014 ville alla kalla sig feminister. Ann Heberlein gick med i Fi, och inför valet sålde Folkpartiet in sig som garant för ”feminism utan socialism”. Till och med SD:s jämställdhetspolitiska talesperson Paula Bieler kallade sig särartsfeminist, om än med reservationer.
Signe Krantz (bilden), ordförande i organisationen Transammans, beskriver en tid som präglades av politisk optimism.
– Det fanns ett flyt i feministiska frågor, och en stor medvetenhet och vilja att engagera sig och tänka normkritiskt och intersektionellt. Det fanns en känsla av att ”det här blir verkligen bättre”.
Hon får medhåll av Kawa Zolfagary, vid tidpunkten administratör för humorsidan Vita kränkta män på Facebook och debattör i frågor om feminism och antirasism.
– Det var en tid där man kände att det hände saker och att det fanns medvind. Det fanns en revanschkänsla efter nittiotalets backlash, äntligen lite syre i debatten, säger han och lägger till:
– Jag har aldrig varit med om att så många med utländsk bakgrund engagerade sig i debatten som då.
EU-valet blev en succé för Feministiskt initiativ, som kampanjade på parollen Låt feministerna ta plats. Deras vädjan blev självuppfyllande när Soraya Post tog en av stolarna i parlamentet.
– Stämningen var euforisk. Jag har inga ord för att beskriva känslan, när resultaten kom hördes bara skrik. Vi bara tjöt, sade Soraya Post i en intervju vid tillfället.
Men framgångarna var inte enbart partiets förtjänst. Feministiskt initiativ bars fram av en våg av politiskt uppvaknande. Gudrun Schyman var partiledare vid tillfället, och minns tillbaka.
– Det var inte tack vare vårt arbete, utan rörelser i samhället. Det fanns starka antirasistiska strömningar och en diskussion om hbtq-frågor. Vi fanns där och kunde ta emot på ett ovanligt sätt. Vi hade inga trösklar alls, utan sade ”kom och gör det du vill”. Parollen vi hade var ”gör och kör”. Det var de som kom in som bar valrörelsen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Hon beskriver partiet som en blåslampa i baken på övriga partier vid tillfället, inklusive Sverigedemokraterna.
– De var livrädda inför valet, de höll tal i Almedalen om patriarkala normer. Deras väljare trodde de hade fått fel manus.
Men Fi var inte ensamma. De bars fram av en feministisk och antirasistisk våg, som inte minst var framträdande på nätet.
Fanny Åström startade en blogg i de sena tonåren, och blev snabbt en central person i den feministiska bloggosfären. Det märks inte minst på hennes Flashbacktråd, som sträcker sig över hundratals sidor.
– Det var enklare då att bli läst. Sedan dess har de stora plattformarna prioriterat ned allt som drar trafik därifrån, säger Fanny Åström medan ett brus från vattenkokaren sakta tonar upp i bakgrunden.
Hon slår sig ned i en saccosäck med en kopp kaffe. Bakom henne står en jättelåda med duploklossar och en tolvkilos kettlebell.
I dag bloggar hon inte mycket längre, men har ett stort konto på Instagram. Trots sina över trettio tusen följare är hon skeptisk till nätet så som det ser ut i dag.
– Då fanns det en annan energi, man tänkte att det här är något som kan leda framåt. Den energin finns inte riktigt i sociala medier i dag.
Hon beskriver det som en tid som präglades av både en utopisk stämning, men också en ”uppskrämdhet”. Jag ber henne förklara vad hon menar.
– Man skulle syna allting. Men det blev väldigt navelskådande, och gick ut över det folk gjorde i den verkliga världen. Man märkte att det dödade engagemang, säger Fanny Åström, och lägger till:
– Men jag tror att de här bråken var en konsekvens av att rörelsen hamnade på tillbakagång, snarare än orsaken till det. När folk kände att det inte längre var vind i seglen började de vända sig inåt i stället.
Utanför en stängd bar i vänsterstadsdelen Friedrichshain, ett stenkast från punkbaren Baiz, har en grupp unga Berlinsvenskar samlats i spänd förväntan. Det är juli 2014, och Feministiskt initiativ har tagit plats i Europaparlamentet. Den rosa vågen är i rullning.
En gäst har flugits in från Sverige: Gudrun Schyman (bilden). När feminismens förgrundsgestalt kommer gående över trottoaren känns det surrealistiskt.
Själv minns hon inte mycket av besöket.
– Jag åkte runt på så många ställen. Jag var i Paris och London, jag hade möten från morgon till kväll, säger Gudrun Schyman till Flamman.
– Efter valåret var jag helt slut.
Sammanlagt gjorde hon 307 stopp under året, oftast i form av så kallade homepartyn. Begreppet har sitt ursprung i USA, där det beskriver en säljmetod som uppstod under hemmafrutristessens 1950-tal. En värd bjuder hem sina väninnor på kaffe, fika och varuprover, oftast praktiska plastburkar från märket Tupperware.
Feministiskt initiativ lånade både namnet och konceptet. Och den kringresande försäljaren var Gudrun Schyman.
– Fast i vårt fall var det inte varor jag hade med mig, utan feminism, förtydligar hon.
En artikel i Aftonbladet från 2012 förklarar det enkla receptet bakom framgången: ”Det är svårare att säga nej till vänner.”
De var livrädda inför valet, de höll tal i Almedalen om patriarkala normer. Deras väljare trodde de hade fått fel manus.
Det kan verka cyniskt, som en föregångare till dagens parasociala relationer och produktplacering från influerare. Kanske hägrade en villkorad förfest någonstans i bakgrunden. Men det handlade också om gemenskap – något som Schyman och hennes parti hade förstått.
– Jag tror inte det handlade så mycket om internet, säger den tidigare partiledaren, och fortsätter:
– Det är mötet med människor som spelar roll. Det har jag fortsatt med i Klimatalliansen.
Men hennes partikamrater hade förstått något om nätet. Och om rörelsen.
Gudrun Schyman var inte bara ansiktet utåt för Feministiskt initiativ, utan också – ofrivilligt – för ett av de stora Instagramkonton som agerade som digitala noder för rörelsen. Kontot, med namnet Kvinnohat, var bildsatt med Schyman som pekade långfinger mot kameran.
Under året utomlands var min främsta kontakt med Sverige feministgrupperna på Facebook. Det fanns öppna sådana, som Varför apor aldrig bär rosa klänning, men också separatistiska grupper för kvinnor och icke-binära. Ibland sneglade jag över min flickväns axel för att ta del av även den förbjudna kunskapen.
– Det fanns en vilja hos många att ”nu ska vi lyssna på varandra”. Man kunde ha konstruktiva samtal om allt från sexuellt våld och makt till mellanmänskliga, personliga relationer, och lärde sig mycket om varandra, säger Fanny Åström.
– Det fanns ett slags hopp om att vi kunde använda de här plattformarna för att prata med varandra på ett annat sätt. Det var som att det öppnade upp världen.
Stundtals blev diskussionerna heta.
– Jag ingår i en första våg, och skrev mycket om hur dumma män var. Men sen kom det en andra våg, och folk började skriva typ att vita feminister var värre än SD-tjejer. Då kändes det lite mindre skoj, säger Fanny Åström, och fortsätter:
– Samtidigt fanns det en poäng med det. Visst tvingades man att förhålla sig till tankar och idéer som ibland var orimliga. Men om man är van vid att ens egen synvinkel dominerar finns det en poäng i att vända på det och behöva förhålla sig till ett annat perspektiv.
Kawa Zolfagary ser det som att rörelsen till viss del präglades av en ängslighet.
– Det var inte bara guld och gröna skogar. Vissa var livrädda för att använda fel ord eller uttryck.
Han själv var inte förskonad.
– Jag kommer ihåg att någon aktivist på Twitter gjorde en lista över personer som den tyckte tog för mycket plats. Jag var trea på listan efter Stefan Löfven.
– Men tittar man på liknande rörelser, som vuxit mycket på kort tid men som inte har det interna käbblet, så dör idédebatten. Det finns ju inte hos högern alls. Vad är deras politiska projekt?
Ett av de ämnen som debatterades i grupperna var språket. Först kom ordet ”hen”, som debatterades häftigt. En annan trend handlade om att ersätta ordet ”man” i meningar med ”en”. Signe Krantz beskriver orden som symboler för en ny, modern feminism.
Det gick från en feministisk och grön rörelse till mer separatistisk identitetspolitik som innehöll exkludering.
– Man kastade grejer på väggen och såg vad som fastnade, vi provade oss fram. Till exempel tolkningsföreträde, det är en viktig princip, men gick överstyr ett tag. Jag tror inte att man kan säga att perioden var ”bra” eller ”dålig”. Vissa saker fastnade inte, andra gjorde det, säger hon.
När hon beskriver den feministiska rörelsen över den brusiga telefonlinjen tycker jag mig kunna urskilja ett stråk av melankoli.
– Jag tycker vi har tappat frågan om representation, och det är jättetråkigt. Visst finns det en risk för tokenism [uppvisning av minoriteter i stället för substantiell politik], men i dag har det gått för långt åt andra hållet. Nu är det alldeles för enkelt att ha helvita eller helmanliga paneler, och att inte skämmas för det.
Du nämner begreppet skam. Det har ju kommit upp i klimatdebatten också, i form av flygskam. I dag är det många som talar om att man inte ska skambelägga folk. Menar du att skam kan vara ett användbart politiskt verktyg?
– Skam är ett bra verktyg för förändring. Det ska bara användas på rätt sätt, att man riktar in sig på folks handlingar, inte på folks personer, säger hon och lägger till:
– Men skam ska aldrig vara inneboende eller permanent. Vi är ju inte katoliker.
Efter framgångarna i EU-valet hoppades Feministiskt initiativ på riksdagen. Parollen var ”ut med rasisterna, in med feministerna”.
Så blev det inte. Partiet missade spärren med råge, medan Sverigedemokraterna mer än fördubblade sina platser i riksdagen.
I en analys efter valet från tankesmedjan Katalys beskrevs Feministiskt initiativ visserligen som det enda partiet som ”pratade om och lyfte fram progressiva drömmar och visioner”. Problemet var, enligt analysen, att de saknade konkreta politiska förslag. Trots brasklappen var författarna alltjämt positiva till partiets chanser:
”Feministiskt initiativ har en reell chans att komma in i riksdagen nästa val om de fortsätter så här”, skrev de.
Profetian besannades inte. I det följande valet fick partiet 0,46 procent. Därefter följde vad flera av personerna jag pratat med beskriver som en backlash.
Man kastade grejer på väggen och såg vad som fastnade, vi provade oss fram.
2024 vill ingen kalla sig feminist. I årets Ungdomsbarometer föll andelen ungdomar som identifierar sig med begreppet från 30 till 23 procent. Etiketten ”antirasist” har gjort en liknande resa nedåt, från 32 till 17 procent. I politikernas retorik och det offentliga samtalet har ord som strukturer, intersektionalitet och könsmaktsordning lämnat plats för svenskhet, svenskar och Sverige.
Även om ingen ännu vänt på Folkpartiets paroll och förespråkat socialism utan feminism så har de röda partierna tveklöst tonat ned feminismen och antirasismen.
Fanny Åström håller med om att feminismen råkat ut för ett allvarligt bakslag.
– I dag slåss vi för att behålla saker som vi förkastade 2014, säger hon.
Gudrun Schyman menar att problemet ligger i en nöjdhet över de framsteg feminismen uppnått.
– Många tror nog att saker är bättre än vad de är, säger Gudrun Schyman, och fortsätter:
– Det gäller inte minst unga. Ta det här med soft girls, ”här har vi kommit så långt att vi kan kosta på oss att tagga ned lite, vi kan bli försörjda av en man”. Det bygger på en felsyn som är väldigt besvärande.
Unga män vänder sig i stället till konservativa profiler som Andrew Tate och Jordan Peterson, som förespråkar hypermaskulinitet kombinerat med högervärderingar. I en artikel från 2023 skriver tidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula hur dessa självhjälpsguruer erbjuder ”gemenskap, hjälp till självhjälp och samtal om moral och mening”. Det låter misstänkt likt Gudrun Schymans homepartyn.
– Visst fanns det en känsla av att framtiden var framför oss och att samhället gick i rätt riktning, säger Payam Moula (bilden), och fortsätter:
– Samtidigt leddes medvindståget av människor med mycket kulturellt och socialt kapital, ofta unga kvinnor med högre utbildning i större städer. Var du en epakörande snubbe så fick du inte vara med på framtidståget.
Han menar att det är en exkluderande form av feminism som drivit männen till högerguruerna.
– De forumen som finns för dem är högerforum. De säger att de fattar: ”De andra ser ned på er, men det är inte ert fel, vi ser er.” I den kulturella sfären behöver vänstern förstå varför gemenskap är viktigt. Med det kommer att vara accepterande snarare än exkluderande.
Trots bakslaget ser Fanny Åström feministrörelsen 2014 som något som lämnat ett bestående intryck, både på samhället och i hennes liv.
– Det har format och varit en stor del av min politiska skolning. Om jag inte hade varit en del av det tror jag inte att jag hade förstått rasism på det sättet som jag gör i dag, och haft det som något jag aktivt tänker på i vardagen.
Samtidigt är hon kritisk mot delar av rörelsens fokus på vad hon beskriver som identitetspolitik.
– När jag säger identitetspolitik syftar jag på perspektivet som handlar om att man ska bli accepterad i det breda samhället. Det är ett perspektiv som skapar en känsla av radikalitet, men som egentligen gifter sig väldigt lätt med kapitalistiska intressen, säger hon, och fortsätter:
– Vi behöver faktiskt inte Excelark med förtryckspoäng. Däremot har vi nytta av att se att vi reproducerar förtryckande strukturer, eller att det här är någonting som kan ta oss längre ifrån varandra när vi egentligen har gemensamma mål.
Kawa Zolfagary (bilden) håller med om att feministrörelsens framsteg inte suddats ut.
– Ta ordet hen, som var så jävla kontroversiellt. Det fanns en dokumentär om gängkriminella mördare där en person använder ordet hen. Det är fine, det är superbra. Eller ja, inte bra att just han använde det, men du fattar, säger han.
Samtidigt beskriver han tiden som frustrerande.
– Det saknades omvandling i faktisk politik. Tänk om vi också hade skapat en mer progressiv lagstiftning. Då hade vi kanske inte haft dagens högerdominans.
Payam Moula håller med om att det skett en backlash mot rörelsen, men ser det som något i grunden positivt.
– Det gick, lite slarvigt uttryckt, från en feministisk och grön rörelse till mer separatistisk identitetspolitik som innehöll exkludering, säger han och fortsätter:
– Men vi i vänstern släppte det. De som fortfarande är rabiata identitetspolitiker är högern och Sverigedemokraterna.
Han exemplifierar med Jimmie Åkessons tal om folkutbyte.
– Det är identitetspolitik i dess grövsta och sämsta bemärkelse. Enligt dem är jag och min familj del av ett folkutbyte som förstör landet. Där tycker jag man ska säga ifrån.
Samtidigt är han kritisk även mot dagens vänster, som han beskriver som feg.
– Vänstern är för defensiv. Man har slutat vara arg över orättvisor i samhället, säger han.
– Är det någonting man skulle behöva så är det samma optimism och hopp som fanns där 2014. Däremot måste innehållet vara mer materiellt och kollektivt, snarare än individualistiskt och identitetsbetonat.
Ambassaden var mindre imponerande än jag föreställt mig. Plastiga funktionärsvästar och luggslitna gröna tygbås suger lätt magin ur en plats, och ersätter den med smaken av myndighetsutövning. Vi ställde oss i kön tillsammans med några andra utlandssvenskar.
När det blev min tur att rösta hade jag fortfarande inte bestämt mig. Jag plockade på mig en pappersbit med den rosa logotypen, smög ned en V-röstsedel bakom när ingen såg, och ställde mig bakom det gröna tygskynket.
Vilken av röstsedlarna stoppade jag ned i kuvertet? Jag minns faktiskt inte själv. Inte heller om det blev någon förfest.
När luften sedan gick ur den feministiska rörelsen var det inte med en smäll. Snarare skrumpnade den ihop som en ballong som glömts kvar i ett hörn av en festlokal.
Det var mycket jag kom på mig själv med att inte sakna. Präktigheten, ängsligheten och den grälla estetiken.
När de amerikanska dirtbag left-poddarna dök upp några år senare, med en rak vänsteranalys och stundtals grova skämt, var det som att ta ett djupt andetag frisk luft. Budskapet var ”du är den du är, och det är okej – nu snackar vi socialism tillsammans”.
Men på senare år har jag börjat sakna den vilja att förändras och lära sig som präglade rörelsen runt 2014. För kanske vill vi faktiskt inte bara vara dem vi är, utan bli bättre människor. Det är en sådan vilja som driver unga killar till högerns självhjälpsguruer, som även de ställer krav och berättar vad som är okej och inte.
Ett nytt samhälle förutsätter alltid i någon grad en ny människa, och dit når vi inte utan ett visst mått av lärande, principer och självkritik. Det var arbetarrörelsen alltid på det klara med, från nykterhetsförbunden till ABF.
Jag tänker på något som Fanny Åström sade efter vår intervju, när vi promenerade på hennes gård och pratade om samtalsklimatet i rörelsen.
– Ängsligheten var en del av optimismen.
– Den handlar om att vi tror att vad vi säger och gör betyder någonting. Det är det vi har förlorat: idén om att vi gör skillnad.
