Det blodiga inbördeskriget i Syrien är inne på sitt sjätte år. Trängda mellan hårdhänta regeringsstyrkor och islamistiska radikaler som den så kallade Islamiska Staten (Daesh på arabiska), har stora delar av befolkningen varit tvungna att fly landet. Kimberley Taylor gjorde den motsatta resan. När hon först reste till Syrien var det för att rapportera om den roll den kurdiska befrielsestyrkan YPJ spelade under den arabiska våren. YPJ står för Kvinnornas Försvarsenheter och är en kvinnoseparatistisk milis som utgör en del av YPG, Folkets befrielseenheter. Både YPG och YPJ har täta band till Democratic Union Party (PYD) i Syrien och har nästan full kontroll över den kurddominierade regionen Rojava i norra Syrien.
Själv träffade jag Kimberley, som kallas för Kimmie, första gången på en Pride-demonstration i Stockholm för några år sedan. Nu når jag henne igen via Skype. Det är inte hennes första intervju, det senaste året har hon figurerat upprepade gånger i brittisk media, och det är tydligt att hon har ett budskap som hon vill förmedla. Men vi börjar med resan som skulle förändra hennes liv.
– Hemma i England visste min familj ingenting. Jag smugglade mig in över gränsen utan att bli upptäckt av gränsvakterna. Från början var min avsikt bara att rapportera från revolutionen, men när jag intervjuade människor i YPG kändes det som om de hade så bra svar på allt. Om demokrati, om feminism. De har tänkt på allt.
Kort därefter tog hon värvning i YPJ.

Kimmie växte upp i den engelska småstaden Blackburn, och flyttade sedan till Liverpool för att studera. Hon har länge varit aktiv inom vänstern i England och kallat sig för revolutionär.
– Det här handlar inte om att jag längtade efter krig. Vi krigar mot Daesh eftersom de tvingar folk in i sin islamistiska livsstil, men vi vill inte kriga. Vi vill förändra världen. Vi vill förändra folks liv. För det behövs fred.
Hon framhåller skillnaden mellan henne själv, som kunde välja att kämpa, och dem som är tvungna. En av hennes syriska vänner fick uppleva hur familjens hus stormades av Daesh. Hennes åttaåriga syster blev tillfångatagen, överkörd flera gånger med en bil och sedan kastad från ett hustak. Vännen flydde och anslöt sig till YPJ. För henne är kampen mot Daesh är inte bara ett val eller ens en plikt, utan ren självbevarelsedrift.
– Vi krigar inte för makt, vi krigar för att få bort Daesh. Vi är inte överens med Assad-regimen, men vi kan existera i samma stad som dem trots våra olikheter. Så är det inte med Daesh, de är vidriga terrorister.

Först måste vi riva ner staten som terroristerna lämnar efter sig och sedan bygga om samhället nedifrån och upp

Intervjun blir inte som jag tänkt mig. Jag frågar Kimmie om hennes kontakt med familjen i England. I stället berättar hon om Abdullah Öcalans ideologi.
– Den kallas för demokratisk konfederalism, och bygger på att alla får vara med och bestämma.
När Kimmie pratar känns det stundvis som att hon dikterar ett kommunistiskt manifest för tvåtusentalet. Och det gör hon på sätt och vis. Ingenstans i världen bor revolution och kontrarevolution vägg i vägg som i norra Syrien. YPG var till en början en kurdisk rörelse med täta band till PKK i Turkiet. Nu är målet inte längre kurdiskt självbestämmande. I stället vill man ha en demokratisk och social revolution i hela Syrien, där landets resurser kontrolleras underifrån.
– Marxister och Anarkister vill ha samma sak: först revolution och sen kommer kvinnors rättigheter, säger Kimberley. Öcalan menar att patriarkatet skapade kapitalismen, och att vi måste avskaffa patriarkatet för att avskaffa kapitalismen. I Västeuropa kan vi prata om feminism och jämställdhet, men här i Rojava praktiserar vi det. Kvinnorna har vetorätt i alla viktiga beslut.
Kimberley själv har alltid kallat sig för feminist, men menar att hon aldrig upplevt jämställdhet innan hon kom till Rojava. Samtalet återvänder hela tiden till denna punkt, och ganska ofta känns det som att sitta i telefon med en hängiven föreläsare. I stället för att vänta på att det ska bli möjligt att införa jämställdhet påpekar Kimberley att det är just genom att behandla varandra lika som en riktig social revolution kan genomföras.
– Det handlar om att bygga relationer mellan människor. I Sverige, till exempel, kan man snacka feminism på ett möte, kanske ta en öl eller ha fest tillsammans, men sen är det slut. I Rojava umgås alla, det är avgörande och det är skillnaden mellan YPG och andra rörelser, säger hon.

Sedan inbördeskriget började har YPG tagit kontroll över hela Rojava, och bildat en egen stat: Sîstema Federaliya Demokratîka Bakûrê Sûriyê, demokratiska federala systemet Norra Syrien. Rojavas självbestämmande har inte fått något officiellt erkännande från den syriska regeringen och president Al-Assad, men det råder fred mellan YPG och den syriska militären.
– Förut omfattade den här rörelsen bara kurderna, men nu är det araber, turkmener – ja alla möjliga religioner och folkslag finns med i vår revolution.
Från Kimberleys perspektiv handlar striderna i Syrien alltså inte bara om krig, utan om en social revolution i alla aspekter som ska, som hon uttrycker det, ”förändra levnadsförhållanden för människorna på riktigt, inte bara byta ut presidenter eller färgen på flaggorna vid myndighetsbyggnaderna”.
– När vi befriar en stad så ger vi inte folket frihet omedelbart. Först måste staden få institutioner som gör att folket kan få bestämmanderätten över sina egna liv. Det är det vi ska göra när vi tagit över Raqqa.
I skrivande stund deltar Kimberley i belägringen av Raqqa i Syrien, som i dag är Daeshs huvudstad. Strategin är att slå en ring runt staden och därmed skära av den från resten av de Daesh-kontrollerade områdena. Innan Daesh tog makten var Raqqa känt för sin progressivitet vad gäller kvinnors rättigheter – kanske var det därför Daesh började just där. Om Kimberley försöker dölja sin skadeglädje över hur Raqqas slavdrivare och fundamentalister ska tvingas på reträtt, så gör hon ett dåligt jobb.
– Vi vill inte bara ta Raqqa för att det är ett militärt mål, som kanske USA skulle ha gjort, säger hon. Vi gör det för folket som bor där.
Revolutionen följer ett mönster. Varje gång YPJ/YPG går in i en stad upprättar de en sorts folkparlament som de kallar för ”kommunen”.
– Vi säger att vi vill befria folket, men vi ger dem inte frihet direkt. Först måste vi riva ner staten som terroristerna lämnar efter sig och bygga om samhället nedifrån och upp. Vi ger folket frihet, men först efter att vi byggt upp institutioner som gör deras frihet möjlig.

Folkets representanter i kommunen utgör vad YPG kallar för ”folkhus”. Folkhusets representanter samarbetar med folkhus från andra kommuner. Representanterna är valda men kan avsättas av kommunen om befolkningen anser att de inte uppfyller de krav som ställts på dem. Kimberly beskriver först denna struktur i teoretiska termer, men övergår snart till målande exempel från verkligheten som visar på det diametrala motsatsförhållandet mellan YPG:s idé om samhället och den mardrömsvärld av offentliga avrättningar och sexslaveri som IS byggt upp.
– En kommun kan utse vem som ska vara läkare, till exempel. De utser den som de anser är bäst lämpad. Och kvinnorna har vetorätt. Folkhuset har kravet att representeras av både män och kvinnor på alla poster, det finns inte bara en borgmästare exempelvis, utan då måste man utse två stycken: en man och en kvinna. Undantaget från den regeln är Kvinnohuset, där såklart bara kvinnor får vara representanter.
Varje kommun har vetorätt i alla frågor som berör deras medborgare. En kommun kan inte besluta hur många vårdcentraler en annan kommun ska ha eller vem de ska utse till tjänstemän. Men inom varje kommun har även kvinnohusen, alltså alla kvinnor i kommunen, vetorätt i de frågor som berör kvinnor.
– Det gäller inte bara symbolfrågor, eller traditionella kvinnofrågor, som abort eller barnomsorg.  Finanspolitik, till exempel, berör ju alla människor, därför har kvinnohuset vetorätt i den frågan också.
Kvinnornas försvarsenheter YPJ verkar inom YPG, men fungerar samtidigt som en militär organisation helt oberoende av resten av armén.
– Men resten av armén är beroende av YPJ. Om till exempel armén skulle bestämma att anfalla en stad där terroristerna finns, och YPJ inte vill det, så skulle YPJ kunna lägga sitt veto för att resten av armén ska låta bli. Det är verklig feminism, verklig demokrati.

Kimmie understryker hela tiden att det är hur människor behandlar varandra i de befriade områdena som ska lägga grunden för revolutionen. Men att vara del av revolutionen innebär inte bara att bygga upp samhället utifrån visioner för framtiden, det innebär också att utöva våld och förhålla sig till det våld man utövar. Under de månader Kimmie själv varit del av YPJ:s stridande trupper har hon sett värre saker än de flesta upplever under en hel livstid. När hon ska beskriva en av YPJ:s segrar för mig låter det såhär:
Kimmies kompani hade tagit sig till en liten by i ökenlandet, Husen var av sten med platta tak. Truppförflyttningar över ökenlandet är omständliga och trupperna måste ofta slå läger på vägen. Den här gången hade de bara handeldvapen med sig.
– Vi hade intagit en by så att vi kunde slå läger för natten, men eftersom vi hade ett par kilometer till fronten hade vi låtit civila komma tillbaka till sina hem. De hade sina får med sig.
– Vi brukar övernatta i övergivna hus, ibland över en natt, ibland i en hel vecka. Vi gräver en vallgrav runt husen där vi slår läger och håller vakt. Jag låg och sov när de anföll, vid tre på natten.

Marxister och anarkister vill ha samma sak: först revolution och sen kommer kvinnors rättigheter

Kimmie vaknade plötsligt av kulsprutesmatter som ekade mellan husen. Det var andra YPJ-soldater som gav eld från ett närliggande hus. De YPJ-soldater som höll vakt hade lagt sig på de platta stentaken ovanpå husen varifrån de besköt en grupp Daesh-krigare som smygit in i byn.
– Vi greppade våra vapen, och rusade ut bakom huset där anfallet kom ifrån. Mina vänner gav eld för att försöka hålla dem borta från oss eftersom vi visste att de använder sig av självmordsbombare och vi bara hade lätta vapen. Vi vet inte vart de kom ifrån, men plötsligt var de mitt i byn.
Daesh närmade sig huset. Kimberley och hennes vänner backade några meter för att inte fångas i en explosion.
– Han är kanske tio meter framför mig, innan han skriker ”alla’h akbar” (arabiska: Gud är stor) och spränger sig själv i luften.
Daesh-krigarens bombbälte hade briserat. Explosionen var stor, men inte så bred. Ingen skadades allvarligt, även om en av Kimberleys vänner fick lite granatsplitter i huvudet. Det gick värre för Daesh-krigaren, och Kimberly ger en grafisk beskrivning:
– Han regnade över oss i småbitar, halva huvudet landade tjugo meter därifrån, knäet och smalbenet föll ner bredvid mig. Det är fascinerande egentligen, hur en människokropp faller isär. Och vidrigt.
Strax därefter kom ytterligare en motståndare springande.
– En vän som låg på taket lyckades pricka honom innan han sprängde sig. Snart efteråt fick vi stöd från stridsflygplan som sprängde huset som resten av terroristerna hade gömt sig i.
Några civila hade skadats i korselden när de försökte valla bort sina får mitt i natten.
– Vår läkare vårdade dem efter eldstriden, säger hon.
Kimberley påpekar att Daesh inte är särskilt duktiga militärt och att deras front är svag.
Deras enda chans är när de gör den här typen av anfall som vi inte förväntar oss, långt bakom fronten, Deras moral är riktigt låg nu. Vi har tagit nästan hela deras territorium, det märks på hur många av deras krigare som ger upp, säger hon.
Själv har hon sett flera exempel på hur terrorister ger upp, hur de kommer ut från sina befästningar och hus med händerna i luften. Kimberley kan inte låta bli att skratta när hon pratar om det. Det roliga är inte helt uppenbart från min sida om skypesamtalet.
– De gråter ögonen ur sig och ber för sina liv. Om de verkligen tror att de ska komma till paradiset om de dör i strid, är det då inte konstigt hur många vi tar till fånga?

Det är en råare sida av Kimberley som framträder. När hon skrattar undrar jag om det är soldaten eller feministen som roas. Hon säger själv att hon inte vill glorifiera kriget, samtidigt som hon är tydlig med att hon ser varje fångad terrorist som en person mindre som bedriver slavhandel med kvinnor, halshugger oliktänkande eller spränger sig själv bland andra människor.
– När vi tagit Raqqa kommer Daesh bara finnas ute i ökenlandet, i småbyarna. Vi kommer ta dem också, vi är inte nöjda förrän alla som lider under Daeshs kontroll är befriade.
– Du kan inte bara skriva om revolutionen som om det vore ett krig, uppmanar hon gång på gång.
– Det är så mycket mer än det, det är framför allt en demokratisk rörelse för folkets bästa. Rojava är det enda stället där feminism fungerar på riktigt.
– Inte bara i teorin, utan i praktiken. Skriv det, säger hon.
Några dagar efter intervjun har hon kallats tillbaka till fronten. ”Nästa gång vi hörs har Raqqa fallit”, lovar hon över mejl.