Med bioaktuella Sameblod har Amanda Kernell gjort en berättelse om den svenska kolonialismen, som hon hoppas kan tala till alla som har tvingats bryta med sin identitet för att passa in någon annanstans. Flamman har träffat henne.
Amanda Kernells långfilmsdebut, Sameblod, har gripit tag i en publik världen över. Filmen har varit inbjuden till de flesta stora internationella festivaler, USA har köpt visningsrättigheter för bioduken och den har även sålts till Tjeckien, Hongkong, Kina och Japan. Nyligen vann den filmpriset Dragon Award för bästa nordiska film.
Med framgångarna har Amanda fått ett kvitto på att filmen engagerar en bred publik. Hon har lyckats med sin ambition att medvetandegöra människor om Sveriges mörka koloniala historia, där okunskapen fortfarande är utbredd.
– Mina filmer är alltid kärleksförklaringar till familj och människor i min närhet. Sameblod är en kärleksförklaring till den äldre generationen. Jag ville göra deras berättelse synlig innan det är för sent. Framför allt ville jag gräva i känslorna av skam: Vad händer med en människa när man bryter med sin identitet i längtan efter att vara någon annan? Jag hoppas att många kan känna igen sig i filmen, säger Amanda Kernell.
Sameblod utspelar sig under 1930-talet och handlar om tonåriga Elle Marja, spelad av Lene Cecilia Sparrok, som är elev på nomadskolan. Vi får följa hur hon upplever den rasbiologiska politik som hon utsätts för. Samhällets behandling fyller henne med ilska och skamkänslor. Hon beslutar sig för att lämna sin samiska identitet och gör allt för att bli svensk. Det blir en berättelse om att bryta upp men aldrig riktigt hitta hem.
Av de reaktioner Amanda Kernell har mött internationellt verkar det vara just igenkänningen som resonerar hos publiken.
– Många drar paralleller till den assimilering och diskriminering som är högst aktuell i världen i dag. Man ser på filmen som om den lika gärna hade kunnat utspela sig på en flyktingförläggning. Du är fast på en plats där du inte deltar. Samhället är uppdelat i ett ”vi och dom”, och man kämpar för att bli en del av det men får ändå inte vara riktigt delaktig.
Under arbetet med filmen har det varit viktigt för Amanda Kernell att komma så nära den historiska verkligheten som möjligt. Hon har gjort noggrann research och ett flertal intervjuer. 1930-talet är en mörk del av Sveriges historia och få vet att det bedrevs en politik med nazistiska förtecken mot samer. Vetenskapligt ansågs samer som en lägre stående ras och statens roll blev därför att ’ta över’ som samernas förmyndare. Uttryck för den samiska kulturen förbjöds. Samer tvingades ta svenska namn och sluta tala samiska. Rasbiologiska forskare bedrev integritetskränkande studier och dokumenterade samers utseende bland annat genom skallmätning.
– Eftersom det finns så få berättelser om den svenska kolonialismen blir filmen, vare sig jag vill det eller inte, en historieskrivning. Därför har det känts viktigt för mig att det skulle bli rätt. Men filmen är snällare än historien. En del av de övergrepp som pågick har jag valt att inte visa i filmen eftersom de inte gick att filma utan att återupprepa övergreppen, eller för att det skulle vara för jobbigt att se på.
I filmen har hon även låtit skolbarnen behålla sina samiska namn och jojken är mer närvarande än vad den var under 30-talet då den var förbjuden.
– Jojken och det samiska språket har överlevt mot alla odds, trots att det var förbjudet på nomadskolan. Det finns en oerhörd kraft och stolthet i det som jag ville lyfta fram.
En stor del av gemene mans bild av samer är den exotiska vykortsbilden av en same i sin kolt stående på ett fjäll med en ren. Men den bilden ville Amanda Kernell så långt bort ifrån som möjligt.
– Jag har inte gjort en undervisningsfilm om samer eller en film som endast riktar sig till en samisk publik. Jag hoppas publiken tycker den är vacker, spännande och att man lever sig in i hur det skulle vara om man själv hade varit i Elle Marjas situation. Det som är svårt att säga i ord kan man emotionellt förstå, och där är film oslagbart som verktyg. På det sättet är film ett empatiskapande medium.
Har vår rasistiska historia lett till att samers rättigheter i dag i högre grad beaktas? Snarare tvärtom, menar Amanda Kernell. Kolonialismen lever kvar och präglar fortfarande urfolkspolitiken i Sverige.
– Egentligen har väldigt lite hänt, dels så har man inte gjort upp med historien, och för renägare har det blivit svårare. Staten är inte längre förmyndare men lagarna tar fortfarande inte hänsyn till att vi är ett urfolk. Sverige har inte skrivit under ILO-konventionen 169 som juridiskt erkänner samers rättigheter. I dag kommer kolonialismen till uttryck genom att samers mark exploateras och att renbetesområden splittras, men den syns också i förlusten av språket och i hur svenskar tänker om samer – och i hur vi tänker om oss själva.
Amanda Kernell har vuxit upp med den generation som har minnen från 30-talet. Men många tycker det är svårt att prata om förtrycket och övergreppen, kanske för att den samiska befolkningen inte fått något erkännande eller en offentlig ursäkt för att de faktiskt utsattes för en rasistisk politik.
– Det är så märkligt att växa upp med något som finns men ändå inte finns. Många vill inte gräva i gamla sår och minnen. Men eftersom ingen utifrån pratar om det heller blir det som att deras historia inte räknas. Den förminskas. Sameblod är mitt sätt att göra historien verklig fast i fiktion, så att den finns.
Sameblod har svensk biopremiär 3 mars.
