Jorden har feber. Mars blev den tionde månaden i rad som det globala värmerekordet slogs. Medeltemperaturen de senaste tolv månaderna är 1,56 grader högre än under förindustriell tid. Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader vid slutet av århundradet framstår som alltmer omöjligt att uppnå. Samtidigt fortsätter utsläppen att öka. Alla förhoppningar om kraftfulla åtgärder mot klimatförändringen har grusats, alla vackra löften från världens makthavare dragits i smutsen.
Min generation har helt enkelt misslyckats fullständigt, och vet om det. I en desperat jakt på syndabockar riktar somliga in sig på klimatrörelsen, och inte minst dess ikoniska ledargestalt Greta Thunberg – som nu blivit för radikal och obekväm. ”Hon hade chansen att förändra världen och kastade bort den”, skriver Alex Schulman i en bitter krönika i DN.
Hans besvikelse visar att han svalt myten om Greta Thunberg med hull och hår: berättelsen om det oskyldiga barnet som säger sanningen till makten, bjuds in till parlament och FN för att hålla tal, och äntligen förmår världens makthavare att ta sitt förnuft till fånga. Men den berättelsen har naturligtvis alltid varit falsk. Inte för att den överdriver Thunbergs betydelse eller genomslagskraft, utan för att den förtiger att den verkliga makten vare sig vilar i FN:s generalförsamling eller i några nationella parlament.
Att mänskligheten i dag befinner sig i en existentiell kris beror i grunden på ett kapitalistiskt ekonomiskt system baserat på hänsynslös exploatering av människor och natur. Ett system som sätter majoriteten av världens tillgångar – och därmed makten över de mest avgörande ekonomiska besluten – i händerna på en liten minoritet.
Läs mer
Miljardärer och kapitalförvaltare utövar alltså lika mycket makt över vår gemensamma framtid som folkvalda politiker. För den som inte vill se detta är det bekvämt att göra Greta Thunberg till syndabock.
Men det somliga vill se som urartning är snarare ett tecken på mognad. Det är både förutsägbart och logiskt att klimatrörelsen blir mer konfrontativ i takt med att tiden rinner ut och den politiska utvecklingen går åt fel håll. Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.
Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.
En tänkande politisk rörelse måste klara att peka på samband. Mellan militarisering och miljöförstöring. Mellan Israels brott mot palestinierna och fossilindustrins brott mot hela mänskligheten. Mellan den nationalistiska högerns förakt för svaghet och kapitalets behov att söndra och härska. Mellan växande ojämlikhet och urvattnad demokrati. Mellan åtstramad välfärd och utarmning av naturresurser.
Klimatkatastrofen är mänsklighetens allvarligaste kris hittills, men långtifrån den första. Förstörelsen av ekosystem, lokalsamhällen och människoliv har accelererat sedan kapitalismens födelse. Långt innan temperaturkurvorna började peka uppåt existerade överflöd sida vid sida med svält och misär, maktfullkomlighet intill maktlöshet. Mänskligheten lägger mer kraft och resurser på att utveckla och köpa nya högteknologiska vapen än klimatomställning.
Att de unga klimataktivisterna förstår detta bättre än Alex Schulman är inte så konstigt. De har ju redan testat det han föreslår – att snällt sitta utanför parlamenten och be politiker att ”lyssna på vetenskapen”. Tack vare dem finns det nu verkligt hopp. Inte om frälsning genom modiga beslut av världens makthavare, utan om en demokratisk folkrörelse som formar framtiden underifrån.
