Jag är en frekvent användare av twitter. Och eftersom jag också är engagerad i restaurangbranschen, blev jag härom veckan glatt överraskad av att det officiella twitterkontot för Sverige, som hålls av en ny svensk varje vecka, just den här veckan rattades av en krögare.
Björn Frantzén är dock inte vilken krögare som helst. Han är delägare i Frantzén/Lindeberg, en av Sveriges verkligt få lyxrestauranger, med den kulinariskt förträffliga utmärkelsen två stjärnor i ”restaurangbibeln” Guide Michelin och rankad på 20:e plats bland världens 50 bästa restauranger.
Dessa fakta, alltså, så att ni känner till och förstår bakgrunden.
 
För nu är ju jag också facklig företrädare för de organiserade hotell- och restauranganställda i Stockholm, så vanan trogen kollade jag upp om den här restaurangen hade kollektivavtal. Svaret blev, något förvånande, nej. Därför ställde jag, via max 140 tecken på twitter, frågan till Björn Frantzén själv: Har ni kollektivavtal?
Frantzén var just då upptagen med att twittra om världens bästa svarta tryffel. En läckerhet som vad jag förstår kan betinga ett kilopris på över 50 000 kronor och som naturligtvis kräver extra uppmärksamhet… Men jag fick svar. Och blev förvånad igen: denna extravaganta lyxrestaurang hade, faktiskt, inget kollektivavtal.
”Nej”, svarade Björn Frantzén, ”det har vi inte. Vi har inte råd med det”.
Efter dessa inledande 140 tecken fram och tillbaka inleddes en diskussion där jag ifrågasatte restaurangens inställning, och där ett stort antal andra personer slöt upp bakom mig. Det blev en diskussion som flöt på av sig själv därför att kollektivavtal, liksom avsaknaden av ett sådant, uppenbarligen är en het och intressant fråga för många människor.

Varför? Jo, självklart därför att kollektivavtalsmodellen är en omtyckt modell i Sverige. Den är beprövad, tillförlitlig och, ja, faktiskt folkkär eftersom den garanterar de arbetande både försäkringar, pension, OB-ersättning och övertidsersättning. Skillnaden för dem som jobbar med kollektivavtal och dem som jobbar utan kan i slutändan – när det är dags att gå i pension – handla om flera 100 000-tals kronor. Skillnaden för den som har en försäkring via kollektivavtalet, och den som inte har det, blir smärtsamt uppenbar den gången det händer en olycka på jobbet. Sådana händer dessutom ofta i ett restaurangkök.
Och så vidare.

Så särskilt dyrt, sett till värdet, är det ju inte att ha kollektivavtal: minimilönen för en kock är 20 009 kronor i avtalet.
På Frantzén/Lindeberg erbjuds gästerna en avsmakningsmeny om 16 rätter för 2 100 kronor. Det är mer än vad både pensionsavgifter och försäkringar skulle kosta för en heltidsanställd kock varje månad.
Men det här är egentligen inte bara en fråga om pengar. Det är lika mycket en fråga om vilket slags samhälle vi vill att framtida generationer ska leva i. Eller vi själva, för den delen.
Och egentligen är Frantzén/Lindeberg bara en restaurang av många. Men för mig och mina kollegor i branschen, vi som sliter för en bättre bransch med bra arbetsvillkor och drägliga löner för alla, representerar den något mer: hur lyx sätts framför arbetares rätt till lika rättigheter och schysta villkor. Hur kapital liksom per automatik placeras över arbete på prioriteringslistan när vinstintresset får styra.

Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Självklart inte. Och du kan också hjälpa till i kampen mot de krogar som nekar de anställda kollektivavtal. Det är lätt: unna dem inte ett besök. På www.schystavillkor.se kan du se vilka krogar som har kollektivavtal. På så sätt kan du vara säker på att du styr undan restauranger som inte tycker att arbetskraft är mer än ett nödvändigt ont.
Och följ mig gärna på twitter: @klasskamp. Om bara namnet provocerar dig kan du däremot strunta i det.