Det talas en del om regeringens senaste budgetförslag nu. Bland annat har IF Metalls avdelning i Västerbotten krävt politisk strejk – denna gång mot avräkningen/konfiskationen av avtalssjukförsäkringarna.
LO-ledningens svar är samma som förra gången Västerbotten mullrade, då kring a-kassan: Politisk strejk är fel metod.
Samtidigt börjar ett antal tidigare beslut, på just a-kassans område, få konsekvenser. Dels sänkningen av ersättningarna efter 200 respektive 300 dagar, som nu slår igenom.
Men dessutom det förändrade arbetsvillkoret för att överhuvudtaget ha rätt till a-kassa – nu krävs 80 timmars arbete per månad, mot tidigare 70. Någon dags sjukdom per månad, eller vård av sjukt barn, kan räcka för att hamna på fel sida av gränsen.
Enligt a-kassornas tillsynsmyndighet IAF skulle 1 700 personer, som under 2006 fick ersättning, inte längre ha rätt till detta med de nya reglerna. Två tredjedelar av dessa är kvinnor – samma grupper som drabbas av de nu föreslagna hårdare reglerna kring deltidsstämpling.
För de halvtidsarbetande kvinnor, som troget betalat sin höjda a- kasseavgift och nu blir arbetslösa, återstår alltså låglönejobb eller socialen. Har regeringen beräknat hur kommunernas socialbudgetar kan påverkas, var en fråga som ställdes till Sven Otto Littorin förra året. Behövs inte – folk ska ju få jobb, blev svaret.
Jag skrev då att regeringen blundar för följderna. Fel av mig. På flera håll har borgarna redan säkrat mot ökade kostnader: Man ändrar i villkoren för att få socialbidrag. Exempelvis i Stockholm införs krav på motprestation, samtidigt som SL-kortet dras in.
Konsekvenserna av dagens budgetförslag ser vi om något år. Då väntar ännu ett borgerligt svinhugg. Och då lär LO fortfarande anse att politisk strejk är fel metod.
OK, kanske det. Men LO-ledningen är fortfarande svaret skyldig: Vad är ”rätt” metod?