När jag för sex år sedan rapporterade i Svenska Dagbladet om de italienska militärer som under sin tjänstgöring på Balkan under 90-talet kommit i kontakt med utarmat uran och därefter insjuknat möttes jag av ilskna reaktioner från svenskt officiellt håll. Här gällde det att inte oroa de svenskar som samtidigt tjänstgjort på Balkan. Därför reagerade man som finska Strålsäkerhetscentralen som redan avfärdat uppgifterna från Italien som ”en tidningsanka”.
”Varför så tyst om Natos cancervapen?” löd rubriken på min artikel den gången. Och de vapen som avsågs var pansarbrytande projektiler med spetsar av utarmat uran, en vapentyp som USA använde redan i Gulfkriget och som, sannolikt, var en bidragande orsak till det så kallade Gulfsyndromet.
Trots att västvärldens medier visat ett magistralt ointresse för dessa vapen fortsätter de att skörda offer. Från Italien kom nyligen bud om att ytterligare en ung militär avlidit av en tumörsjukdom som han fått efter tjänstgöring på Balkan. Han dog 30 år gammal och var, enligt tidningen la Repubblica, den 45:e i raden av italienska militärer som hittills dött av sjukdomar relaterade till kontakt med utarmat uran (eller ”skammens metall” som den ofta kallas). Därtill kommer cirka 500 som insjuknat.
Efter USA:s medgivande om att utarmat uran faktiskt användes på Balkan under 90-talet tillsattes i Italien en medicinsk undersökningskommission.
Denna kommission anser sig fortfarande inte säkert kunna fastslå att de inrapporterade sjukdoms- och dödsfallen orsakats av ”skammens metall”. Läkare utanför kommissionen är däremot desto säkrare på att det finns ett sådant samband. Att frågan är känslig beror på att det även handlar om de drabbades rätt till skadestånd.
I nättidningen PeaceReporter läste jag nyligen en intervju med den italienske helikopterpiloten Carlo Calcagni. Han började sin tjänstgöring i Bosnien i januari 1996, några månader efter Natos bombningar. Han berättar att 18.000 projektiler med utarmat uran då hade avfyrats mot Sarajevo-området. När helikoptrarna lyfte och landade virvlade rotorbladen upp jord från marken innehållande metallstoft som lätt tränger in i kroppen. Italienarna saknade helt skyddsutrustning, till skillnad från amerikanerna som då lärt sig läxan från Gulfkriget.
Calcagni fick så småningom skador på njurarna, sköldkörteln och ryggmärgen. Läkarna fann i hans kropp metallpartiklar av ett slag som inte förekommer naturligt utan förutsätter explosioner vid extremt hög temperatur. Eftersom Calcagni i flera månader var stationerad i ett område som beskjutits med utarmat uran-projektiler anser han sig vara ett levande bevis för att det finns ett samband. Han går fortfarande på behandling och vet inte om han kommer att överleva.
Från Italien har tidigare även rapporterats om fosterskador och missfall i de drabbade militärernas familjer samt onormalt många tumörsjukdomar bland civila i närheten av de militärbaser på Sardinien där dessa vapen testats.
Det handlar heller inte bara om försyndelser i det förflutna. USA använder fortfarande vapen med utarmat uran, exempelvis i Irak, och så lär även Israel ha gjort i Libanon i somras.
I den mån västerländska media över huvud taget uppmärksammat denna fråga har det mest handlat om riskerna för den egna militären. Men det säger sig självt att den civilbefolkning, som lever i områden kontaminerade med stoft från utarmat uran, löper en ännu större risk än de militärer som reser hem igen efter fullgjort uppdrag.
Borde inte Sverige därför gå i spetsen och kräva ett totalförbud mot dessa – i dubbel mening – dödande vapen?
