När jag träffar författaren Clara Obligado på en pub i Madrid hälsar vi med två pussar på kinderna, som spanjorerna gör. Inte en, som argentinarna eller uruguayanerna. Vi skrattar och sätter oss vid fönstret.
Jag har läst hennes bok Ett hem långt hemifrån, en essä om exil och skrivande, om minne, litteratur och språk. Det är Clara Obligados personliga berättelse, men för mig är igenkänningen stor. Jag tänker att den talar till alla oss som av olika anledningar befinner oss i exil på grund av fascismens våld.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!