– Jag växte upp i en konservativ överklassfamilj. Tanken var att jag skulle gifta mig och skaffa tio barn. Att studera vidare var något kvinnor fick göra för att kunna ha intressanta konversationer på middagar. Mina föräldrar skickade mig och min syster på en rundresa i Europa som ett sätt att skola oss för den världen, på mig hade resan motsatt effekt, berättar Clara Obligado (bilden).

Jag har läst Clara Obligados bok både på spanska och i den smidiga svenska översättningen av Siri Hultén, som kom ut i år på bokförlaget Komet. Hon tillhör samma generation som min mor, som på ett liknande sätt flydde till Sverige från militärdiktaturen i Uruguay år 1979. Samtidigt skiljer sig deras flyktberättelser också rätt mycket åt. Det handlar mest om klass, något jag tänker rätt mycket på när jag läser essän. Under läsningen frågar jag mig vad som driver vissa människor till att göra motstånd och andra inte, oavsett var de kommer ifrån.

– Det var en tid av förändring, av uppbrott från det gamla. Antingen var man med i den rörelse som ville se en annan värld, eller så stod man still. Jag började röra på mig, säger Clara Obligado.

Under sin sista tid i ett alltmer övervakat Argentina – där hon flyttar från ett boende till ett annat och lever ur sin ryggsäck – lyckas hon ta examen i litteraturvetenskap. I essän berättar hon om att åka från sommaren i Argentina till vintern i Spanien, som vid tidpunkten befann sig i övergången från fascism till demokrati efter Francos död.

– Jag ville försöka arbeta med litteratur i vilken form som helst, och jag tog udda jobb. Under en period skrev jag manuskript för en porrtelefonlinje och religiösa manuskript. Det visade sig att skillnaderna i språket inte var särskilt stora.

Det är ur den erfarenheten som hon senare får inspiration till att skriva sin första (erotiska) roman La hija de Marx (Marx dotter) som kommer ut 1996 och med vilken hon vinner Lumenpriset. Men redan två decennier innan romandebuten, 1978, startar hon en av Spaniens första skrivarskolor.

– Vi var en grupp vänner började träffas på kvällarna för att skriva och läsa varandras texter. Eftersom jag gillar att bestämma började jag styra upp träffarna som utvecklades till skrivarverkstäder.

De pedagogiska metoderna kommer till stor del från den brasilianska teoretikern och pedagogen Paulo Freire och hans inflytelserika bok De förtrycktas pedagogik (1968). Metoderna handlar om att lärare och elever lär sig tillsammans och bygger på att kollektivt medvetandegöra, tänka och problematisera.

– Det var i Argentina, före diktaturen, som jag kom i kontakt med Freires tankar. De förtrycktas pedagogik var en av flera böcker som cirkulerade i den där rörelsen som jag var en del av.

Freires pedagogik bygger också på handling som kan leda till frigörelse och det är dessa idéer som driver Obligados arbete än i dag.

Obligado har skrivit flera romaner, noveller och varit redaktör för olika antologier. Med Por favor, sea breve (Var god håll det kort) från 2001 introducerade hon i Spanien den så kallade mikroberättelsen, korta historier som ibland enbart är ett enda stycke.

– Alla mina böcker kommer i par, två och två. När jag har blivit klar med en bok tänker jag att jag har tömt ut ämnet, att jag har sagt allt jag har att säga i frågan. Men senare, efter att en tid har gått, så börjar jag se och läsa reaktionerna. Då inser jag att jag vill vrida och vända på ämnet igen.